”Inget blir som innan massakern”

2015-08-14 09:53:07


34 personer skjöts ihjäl av polisstyrkor och ytterligare 80 skadades i Marikanamassakern. Detta blodbad mot strejkande gruvarbetare ledde till en enorm kampvåg i Sydafrika.

Den 16 augusti 2012 öppnade polisen eld mot gruvarbetare i Marikana i Sydafrika. Arbetarna var ute i strejkaktion i kampen för en höjning av minimilönen. Polisen sköt ihjäl 34 personer, och händelsen kan inte jämföras med något annat sedan apartheidregimen. Nu har tre år gått sedan massakern i Marikana. Samtidigt har Liv Shange, medlem i CWI i Sydafrika, blivit tvingad att lämna landet av ANC-regeringen på grund av hur aktiv hon var i kampen för bättre arbets- och levnadsvillkor för arbetare och fattiga.
Liv deltog på Rättvisepartiet Socialisternas sommarläger i år och gav en återblick om vad som hände i Marikana samt berättade om den situation som landet har befunnit och befinner sig i efter massakern.

Arbetarna i Lonmin-gruvan gick den 9 augusti 2012 ut i strejk. Gruvarbetarnas huvudkrav var att minimilönen skulle höjas från 5 000 rand (3 400 kronor) till 12 500 rand (8 600 kronor) i månaden. Representanter från gruvfacket National Union of Mineworkers (NUM) i Lonmin ville inte stödja arbetarnas krav. Strejkkommittéer, som i Sydafrika är vanliga parallellt med facket, utlyste därför denna så kallade vilda strejk.
– Redan innan har det varit rader av strejker inom gruvindustrin i Sydafrika, men skalan på denna och självförtroendet hos arbetarna skrämde nu verkligen bolags- och fackledningen, berättar Liv.

Brottsstämpeln på strejken gick så långt att man på regeringsnivå bestämde att arbetarna blodigt skulle slås ner. Tidigt på morgonen den 16 augusti tog sig 1 000 poliser med automatvapen, helikoptrar och pansarbilar till den kulle där omkring 3 000 arbetare var samlade i väntan på att företagsledningen skulle gå med på att lyssna till deras krav. Men polisen hade lagt ut en fälla – man sköt arbetarna bakifrån från helikoptrarna och drev dem närmare in till polislinjen. En grupp representanter från strejkkommittén närmade sig polisen för att diskutera situationen med dem, men det slutade med att 17 av dem blev brutalt mördade framför sina kamrater.
Under ytterligare två till tre timmar av oavbrutet skjutande från polisen mördades ytterligare 17 arbetare och 80 skadades. Med pansarvagnar körde polisen över de döda kropparna för att de inte skulle kunna identifieras, och vapen planterades i deras händer för att falskt kunna bevisa att det var arbetarna som var våldsamma. Över 200 arbetare åtalades för mordet på sina egna kamrate, med argumentet att det var deras demonstration som tvingade polisen till att skjuta.
– Det är inte första gången i Sydafrika som polisen mördar arbetare. Nära 1 000 arbetare dödas av polis varje år. Men det här ställde allting på sin spets och blev en skiljelinje i Sydafrikas historia. Inget blir som innan massakern, förklarar Liv.
För regeringspartiet ANC och deras förlängda arm NUM var strejken viktig att slå ner för att statuera exempel på vad som händer om arbetare hotar den ordningen som skapades efter apartheidregimen år 1994. Massakern i Marikana visar på hur långt ANC är beredda att gå i samarbetet med kapitalister och storföretagen.
Sedan år 1955 har ANC haft stort stöd från folket med deras populära program Freedom Charter, där hjärtat av programmet var ett förstatligande av industrin och bolagen för att kunna bygga upp välfärden för allas bästa. Inom ett år efter att de fick makten år 1994 lade de programmet helt åt sidan och valde istället att anpassa sig totalt till kapitalet och storföretagen. Liv berättar vidare:
– År 1994 sa vi i CWI att det är en tidsfråga innan ANC-regeringen vänder vapen mot sina egna arbetare. Att man inte tillämpar sitt program Freedom Charter uppfattas som ett enormt svek, men är egentligen helt i linje med det som ANC alltid har stått för. Man har alltid stått för det kapitalistiska systemet.

Den politiska situationen har förändrats efter Marikanamassakern. På flera intilliggande gruvor där massakern ägde rum gick arbetarna ut i spontan strejk. Sveket från facket NUM gjorde att de föll samman, vilket har visats i att de har förlorat omkring hälften av sina medlemmar sedan år 2012 till idag. Sydafrikas största metallarbetarfacket, NUMSA, var också bland de första att reagera inom landets största fackliga federation COSATU.
Redan år 2012, då COSATU drev en rabiat kampanj för att slå ner gruvarbetarstrejken, tog NUMSA avstånd från dem och beslutade sedan på en speciell kongress år 2013 att bryta med ANC och inte ge sitt stöd till dem i valet år 2014. Att COSATU samtidigt stödjer ANC-regeringen visar på vilka sprickor som nu finns inom fackfederationen. Metallarbetarna har efter hård press från ledningen nu uteslutits och det ser ut som att nio förbund inom COSATU tillsammans kommer att bilda en ny fackfederation. NUMSA beslutade också att utforska möjligheten att bilda ett nytt arbetarparti samt en “enhetsfront” för att förena arbetarkamp och de många proteströrelser för bostäder och bättre social service som dagligen skakar landets fattiga områden. De här projekten är fortfarande lite formlösa, men har fångat mångas fantasi.

Liv förklarar hur situationen inom COSATU kan bidra till en farlig utveckling på arbetsplatserna:
– Den tidigare starka fackfederationen har rasat samman på många arbetsplatser och arbetsgivarna vet om det. Arbetsgivarna har dragit nytta av situationen och testat hur långt de kan gå för att lyfta fram sina positioner genom att attackera arbetarna. Man har försökt att halvera minimilönen inom metallindustrin i år, men misslyckats. Det pågår även en enorm smutskastning mot offentliganställda, som bland annat anklagas för att försvaga statsfinanserna.
Utöver detta har även gruvindustrin attackerats där bland annat 35 000 jobb försvann förra året.

Ekonomin i Sydafrika är samtidigt väldigt beroende av Kinas ekonomi. När tillväxten i Kina stagnerar leder det till en påtaglig risk för tillväxten i Sydafrika. Förra året låg tillväxten i Sydafrika på 1,5 procent och man hoppas på 2 procent i år. För att hålla arbetslösheten på en jämn nivå krävs en tillväxt på 5 procent. Samtidigt är klassklyftorna enorma. De två rikaste personerna äger lika mycket som 26 miljoner av de fattiga. Rasismen och det invandrarfientliga våldet har ökat gentemot personer som kommer från andra länder i Afrika.
Arbetarna har trots situationen fortsatt gå ut i kamp och hållit sina positioner. Inte bara på arbetsplatser, utan även på bostadsområden har man i större grad tvingats gå ut i protester för de mest grundläggande villkoren, som bostäder, elektricitet och vatten. För att stärka de olika proteströrelserna är ett viktigt steg framöver att sammanfläta kamperna ute i bostadsområdena, som idag i sig är skilda från varandra, till den arbetarkamp som finns.

Democratic Socialist Movement (DSM), som då var CWI:s parti i Sydafrika, har varit en inspirerande kraft som har påverkat såväl arbetare som den härskande klassen och den politiska kartan.
– Vi fick ett nationellt genomslag som parti. Vi insåg år 2009-2010 att gruvarbetarna stod i frontlinjerna i kampen, upptäckte att strejker och strejkkommittéer bildades och ingrep och fick nya medlemmar som var gruvarbetare. Våra medlemmar följde Marikana väldigt noga. Vi kom ut med ett flygblad och sa att det här måste besvaras med generalstrejk, berättar Liv.
Som parti ingrep man i de spontana strejkerna som genomfördes efter massakern i Marikana och föreslog en lokal generalstrejk med krav på en höjning av minimilönerna samt förstatligande av gruvbolagen under arbetarkontroll. Nya strejkkommittéer bildades på lokal och sedan även nationell nivå, och spreds även till lantarbetare som gick ut i strejk.
– Arbetarnas svar på kontrarevolutionens piskrapp, som massakern var, kanaliserades till ett tydligare och snabbare svar. Samtidigt som vi lyckades få arbetarna att sätta fingret på det de kände och den politiska sprängkraft som finns, tog vi även upp frågan om ett nytt arbetarparti eftersom sveket från ANC ständigt diskuterades.

Behovet av ett nytt politiskt och socialistiskt alternativ för arbetarna har varit en aktuell fråga. Ur detta skapade DSM tillsammans med strejkkommittéer det nya partiet Workers And Socialist Party (WASP) i december 2012. WASP ställde sedan upp i valet år 2014 och fick omkring 10 000 röster. Det var inte tillräckligt för att få en plats i parlamentet, men WASP gav en plattform för att nå ut och betydelse av detta kan inte mätas i antal valröster.  
Medlemmar i WASP, bland annat Liv själv, har synts regelbundet i TV och man hade en stor mängd sympatisörer. Arbetet har självklart inte alltid varit lätt, berättar Liv:
– Under år 2013 arbetade vi i motvind med en tillbakagång av i gruvarbetarnas kamprörelse efter flera månader av strejker. Samtidigt kritiserades vi av fackledningar och smutskastades av staten. Man påstod till exempel att jag skulle ha stulit fyra miljoner från arbetarna, vilket vi kunde motbevisa lätt då det självklart inte stämmer.
– Vi var inte de enda som förstod att tiden var kommen för ett nytt arbetarparti. Före detta ordförande för ANC:s ungdomsförbund, Julius Malema, som uteslöts ur ANC år 2012 efter att ha riktat skarp kritik till händelsen i Marikana. Ett halvår efter bildandet av WASP lanserade Malema sitt eget nya parti med namnet Economic Freedom Fighters (EFF), med ett vänsterpopulistiskt program som försöker växa ur missnöjet som arbetare och fattiga känner. EFF uttalar sig däremot ingenting om de klasskonflikter som ligger till grund för missnöjet.

Storföretagen och den härskande klassen har hittills kunnat använda sig av enbart ANC för att få igenom sina agendor och hålla arbetarklassen i schack. Nu när sprickorna i partiet blir tydliga och med en jäsande kamp underifrån vill även toppskiktet i samhället se en ny, mer balanserad politisk situation med en koalitionsregering med ANC. Inför valet år 2014 hittade de rika en känd kapitalist, som skapade ett nytt parti och som de satte sitt hopp på. Trots flörtandet med den svarta medelklassen föll partiet platt och fick enbart ett mandat i valet.
Hur ANC fortfarande har kvar ett relativt stort stöd, även om de har tappat en del den senaste tiden i särskilt storstäderna, förklarar Liv:
– De lever dels på gamla meriter, men har även kvar ett stort stöd på landsbygden där man har köpt in sig hos småkungar genom att fyrdubbla skattstödet till dem och gett dem en starkare konstitutionell rätt. Stödjer man en viss kung leder det till att denne beordrar andra att rösta på en.
I den politiska situationen som följde efter Marikana har regeringen och fackledningen personligen attackerat Liv Shange i ren desperation för att rädda sitt ansikte både inom landet, men också utåt.
– Jag och några andra blev gripna vid en strejk i guldgruvan efter att ha haft ett stormöte med arbetarna. COSATU-ledningen gick till gruvan efteråt, men blev attackerade av arbetare. Fackedarna gick ut i media och sa att det var en svensk som uppmanade arbetarna till sabotage, berättar Liv och fortsätter:
– Polisen sa att de tänker åtala mig för högförräderi och utvisa mig ur landet. Man sa till näringslivet att strejkerna och kaoset är över och att det orsakades av folk som kom långt här ifrån, från Sverige och Irland. Kort därefter, i juli 2013, hotades jag av utvisning. En stark försvarskampanj av WASP och CWI satte press på regeringen. Jag fick utvisningshotet lyft och ett tvåårigt uppehållstillstånd. Nu har det dock gått ut och min ansökan om permanent uppehållstillstånd har avslagits. Det är ganska tydligt att regeringen har bestämt sig för att hålla mig ute.

Det internationella reportaget om Livs situation slog bara tillbaka mot ANC. Den massa av arbetare och fattiga som är beredda att ta till kamp har inte tystats ner. Minnen av tidigare kamprörelser är fortfarande levande. Arbetarna offrade mycket i striden mot apartheid och man trodde att det skulle leda till ett socialistiskt samhälle. Nu vill man vara ännu mer säker på att striden resulterar i ett bättre samhälle.
– Det råder stora utmaningar idag som handlar om att återuppbygga arbetarrörelsen som har förlorats till fienden och kuppats bort av ledningen. Idag är bara 30 procent av arbetare fackanslutna. En hög grad av unga arbetare och visstidsanställda har inget fack och det finns en stor arrogans bland vissa arbetsgivare som kan göra i princip vad de vill med arbetarna. Vi i CWI och WASP har en viktig roll att spela i ingripandet mot det, med en balans av att bygga partiet och ingripa i de bredare organisationerna och proteströrelserna, menar Liv.

Traditionerna, lärdomarna och viljan hos arbetarna att ta kamp för sina rättigheter finns och kan växa sig starkare.  Nu gäller det att knyta samman rörelserna för höjd minimilön, för ett förstatligande av företag och industri under arbetarkontroll med protesterna för vatten, bostad och elektricitet.
Ett skifte från apartheid till en ny kapitalistisk regering har inte hjälpt massorna. Det såg vi inte minst med massakern i Marikana. Därför behöver kampen vara socialistisk, för ett nytt samhälle som inte tjänar några få, utan tvärtom. För det krävs en politisk spjutspets i form av ett socialistisk parti som organiserar och enar rörelserna.