Blir sommaren också inledningen till bättre tider för den svenska ekonomin? Ska man tro storbanker som Nordea blir svaret ja, åtminstone. I sin senaste konjunkturprognos skriver banken att: ”Svensk ekonomi är på väg upp ur det senaste årets svacka. Hushållen är tillväxtmotorn samtidigt som det sker en återhämtning för exporten.”
Men trots denna optimism och önsketänkande räknar Nordea med fortsatt hög arbetslöshet – 8,3 procent både i år och nästa år.
Sedan 1990-talskrisen har arbetslösheten trendmässigt varit stigande och efter varje nedgång har den bitit sig fast vid en rekordhög nivå. Vid årsskiftet 2006/2007 låg arbetslösheten på 6,5 procent, sedan dess har den inte varit under 7 procent trots en i siffror åtminstone kraftig uppgång under 2010-2011.
Att massarbetslösheten har blivit bestående är kanske det tydligaste uttrycket för att kapitalismen kört samhället in i en återvändsgränd och att regeringens så kallade arbetslinje är ett fatalt socialt och ekonomiskt misslyckande.
Visserligen ökar antalet sysselsatta, men arbetskraften växer snabbare. Enligt Arbetsförmedlingen den 14 juni var 383 000 personer arbetslösa i maj i år, 8,1 procent av den registerbaserade arbetskraften, vilket var 14 000 fler än i maj i fjol.
Världsekonomins kroniska instabilitet som har gett upphov till den senaste tidens globala börsras och valutakrig, Kinas hotande störtdykning och den fortsatta eurokrisen betyder fortsatt stagnation för svensk kapitalism. Samtidigt begränsas den inhemska konsumtionen av åtstramning, hög arbetslöshet och växande klyftor, vilket i sin tur medför att hushållens konsumtion inte ensamt kan bära upp tillväxten.
”För hushåll som är i arbete fortsätter de goda tiderna. Realinkomsterna ökar med hela 3 procent i år och nästa år samtidigt som högre huspriser och bättre börs stärker hushållens förmögenhet. Vid sidan av högre löner och låg inflation bidrar regeringens stimulanser till realinkomstökningen”, är de skäl som Nordea anger för sin optimism. Men det handlar mest om en from förhoppning om att börs och bopriser bara kan gå uppåt samt att hushållen bara ska fortsätta att köpa på kredit.
Stockholmsbörsens ras i juni ”har kostat aktieägarna nästan 300 miljarder kronor. Årets uppgång är snart ett minne blott – och ett 40-tal aktier handlas på årslägsta”, rapporterade Dagens Industri den 24 juni.
I takt med att bopriserna ökar så ökar även risken för en snabb vändning nedåt. Under perioden 1995-2011 steg bostadspriserna i snitt med sex procent årligen, vilket har gett extremt övervärderade bostadspriser – minst 20 procent, kanske så mycket som 40 procent. ”De mest sannolika ställena att leta efter nästa fastighetskrasch är Finland och Sverige”, menade tyska Commerzbank i mars.
Även om regeringen lättar på åtstramningen inför valet 2014 och börjar dela ut valfläsk – finansminister Anders Borg har åter börjat flagga för ett femte skatteavdrag – så räcker det inte för att få fart på ekonomin. Det är för lite för sent, särskilt mot bakgrund av att det svenska kapitalismen knappast håller styrfart idag.
Sedan den globala krisen slog till 2008 har svensk ekonomi befunnit sig i en ”utdragen lågkonjunktur”, skriver Konjunkturinstitutet i sin senaste prognos och förutser ingen egentlig vändning förrän nästa år,
och under förutsättning att världs-ekonomin växer snabbt igen.
Konjunkturinstitutet har rätt i att det är en utdragen kris, men fel när det gäller att kalla den för en lågkonjunktur. En lågkonjunktur är ett tillfälligt hack i en uppåtstigande kapitalistisk utvecklingskurva. Dagens kris är inte ett hack, utan en avgörande vändning som markerar början till en tid av växande sociala motsättningar och politiska kriser, vilket än så länge märkts mindre i Sverige än i andra länder. Men även här har nyliberalismens och avregleringarnas förödelse fött sin egen motreaktion som bara väntar på att ta sig uttryck i kamp och organisering. Istället för en vändning i ekonomin kan sommaren förebåda en het höst även i Sverige.
