Europafackets tänkande kan sammanfattas i dess slogan ”Mer av Europa, ett socialt Europa”.
ETUC:s viktigaste aktivitet är att prata med olika EU-institutioner och den Europeiska arbetsgivarorganisationen (UNICE), både EU:s ekonomiska och sociala kommitté och inför EU:s regeringschefers toppmöten. Denna korporativa modell bygger på åsikten att det finns ett gemensamt intresse mellan arbete och kapital istället för en kamp mellan klasser i samhället.
Nu är det inte bara fackföreningsrörelsen som omfattar likande åsikter. I många organisationer finns det en tilltro till att lämna över mer och mer nationell kompetens till EU och att detta skall leda till bättre resultat.
Fackföreningsrörelsen har trott på att EU kommer att leda till ett socialt Europa; miljörörelsen har trott på att Europa städas upp; konsumentorganisationer har trott på ett bättre skydd för konsumenterna. Alla har satt sin tilltro till alla de fina ord som skrivits av EU-kommissionen och EU-parlamentet, även om dessa ordmassor i praktiken inte haft någon verklig betydelse.
EU ålägger sig allt möjligt utan garantier att saker förbättras. Det gäller särskilt för den sociala politiken.
Under rådande maktförhållanden är det en illusion att tro att enhetliga harmoniserade EU-regler kan hantera arbetslöshetsersättningar, minimumlönenivåer, arbetstid, pensioner eller den situation som sjuka och arbetsoförmögna har hamnat i. Tvärtom, trenden går inte mot ett ”socialt Europa”.
Samtidigt bryr sig inte ett stort antal arbetare och anställda om att delta i valen till EU-parlamentet.
EU har rört sig i nyliberal riktning i decennier. Det betyder att den fria konkurrensen är allenarådande medan nationella lagar för att skydda arbete och miljö kan köras över av EU:s regelverk.
Inför EU-toppmötet i Göteborg är det denna politik vi har levt med under de senaste 18 åren, och inte en politik för social utjämning.
EU:s strävan till att förbättra sin globala konkurrenssituation finansieras genom nedskärningar i offentlig service, privatiseringar och utförsäljning av de återstående offentligt ägda bolagen. EU-direktiv och förordningar säljer ut post, telefonsystem, energi, sjukvård, skola, äldreomsorg allmänna transporter med mera eller upphandlas med EU:s upphandlingsregler till privata företag, i många fall till ett växande antal globala koncerner och riskkapitalister.
Ett viktigt syfte med privatiseringspolitiken är att knäcka fackföreningsrörelsen, tvinga lönenivåerna nedåt samt tillskapa alltmer osäkra jobb.
Men denna utveckling verkar ha nått sitt maximum. I EU växer antalet konflikter, protester och strejker mot nedskärnings- och åtstramningspolitiken.
Även i Sverige börjar det röra på sig till exempel i hamnarbetarkonflikten i Göteborgs hamn, sopkonflikten i Stockholm, städkonflikten i Stockholms nya pendelstation samt omfattande protester mot nedskärningar i sjukvård, skola och äldreomsorg över hela landet. Allt fler förlorar illusionen att EU kan leda till ett ”socialt Europa”. ■
Jan-Erik Gustafsson