Hur långt ska det gå innan vi sätter ner foten för alla besparingar som drabbar våra äldre? Som God man och förvaltare i Eskilstuna kommun har jag sett hur kommunens minskning av antalet personal på äldreboenden drabbar dem jag företräder.
Jag har uppdrag som God man och förvaltare i Eskilstuna kommun. Det ger en inblick i äldreboenden i Eskilstuna.
Det är välkänt att personer med demenssjukdomar som har ett specifikt intresse som finns kvar i minnet, kan få en guldkant på tillvaron om detta intresse tillgodoses. Det kan hjälpa dem att minnas och hålla igång minnet och livskvaliteten blir bättre. Tillvaron för en dement person är väldigt begränsad och därför är
varje stimulans viktig. Att få vistas utomhus är också något som de äldre ofta efterfrågar, men detta kan inte alltid tillgodoses så ofta som de vill på grund av att det inte finns tillräckligt med personal.
Men Eskilstuna kommuns minskning av antalet personal på äldreboenden drabbar dem jag företräder.
Jag tänker särskilt på en av dem jag företräder som God man. Dennes stora och enda intresse är speedway (Eskilstuna är ju ”speedwaystaden” med Smederna) och uppskattar att göra kryssningar med Ålandsfärjan. På äldreboendet där han bor har det tidigare funnits tillfälle till detta, att åka på kryssning en gång om året och få åka och titta på speedway två till tre gånger under säsongen, vilket betydde mycket för honom och gladde honom mycket.
Men nu går detta inte längre. Detta beror på nedskärningarna som gjort personaltätheten så ”slimmad”. Om en personal tar med sig en boende för ett besök på köpcentrat Tuna Park i Eskilstuna eller går till ett café med en boende, så är persona-
len en personal kort. Det skänker ingen trygghet för någon, vare sig för den lilla grupp som är ute och handlar eller personalen som blir kvar på boendet.
På grund av att personalen är så slimmad finns det ibland inte tid att överlämna rapporten muntligt till nästa team, utan de får läsa den på datorn. Jag fick häromdagen kännedom om en ny besparingsåtgärd som ett av kommunens äldreboende har genomfört: När någon behöver en näsduk så får denne högst tre pappersnäsdukar om dagen. Är behovet större så får man bekosta dessa pappersnäsdukar själv!
Hur långt ska det gå innan vi sätter ner foten för alla besparingar som drabbar våra äldre? Jag känner stor oro inför framtiden. Det gäller dels hur minskad personalstyrka hindrar den enskilde från att få den lilla guldkant på tillvaron som hen är så värd, dels hur personalen försöker hinna med sitt arbete på det allra bästa sätt men har svårt att hinna med det lilla extra när antalet anställda blir allt färre. ■
Yvonne Espelund
God man/förvaltare i Eskilstuna
