foto: TCO
”Parterna” har kommit överens till kapitalets stora förtjusning.
Svenskt Näringsliv har alla skäl vara nöjda med de fackliga ledningarna. Det gemensamma förslaget inskränker strejkrätten och backar upp en av landets mest aggressiva arbetsköpare, APM Terminals i Göteborgs hamn.
Den hårda konflikten i Göteborgs hamn kommer från APMT:s agerande mot Hamnarbetarförbundet, som organiserar 80 procent av de anställda i hamnen. Högerpolitiker, regeringen och Svenskt Näringsliv har framställt det som att Hamnarbetarförbundet genom sina strejker ”hotar svensk ekonomi”. I själva verket strejkade Hamn 4:an 8 timmar under 2017, medan arbetsgivarna genomförde lockout av nattskiftet, totalt 371 timmar.
APMT har begärt att få bestämma vilka som ska företräda hamnarbetarna. De drog in lönen för hamnarbetarnas ordförande, som jobbade fackligt på heltid. Arbetsdomstolen beslutade i februari att bolaget hade rätt att göra så. Enligt domen har APMT ingen skyldighet att följa arbetsrättsliga lagar, som förtroendemannalagen, om facket saknar kollektivavtal. APMT har också avskedat över 80 bemanningsanställda hamnarbetare det senaste året.
Hamnarbetarförbundet attackeras därför att förbundet är aktivt och kämpande. Det ligger därför i alla fackligt aktivas intresse att försvara dem mot angreppen.
För topparna i LO, TCO och Saco stod inte de fackliga rättigheterna i fokus. De agerade istället i samklang med både regeringen och Svenskt Näringsliv för att begränsa strejkrätten.
En behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att se mönstret. För ett år sedan tillsatte regeringen en utredning med just det uttalade syftet att begränsa strejkrätten för förbund som inte har kollektivavtal, läs Hamnarbetarförbundet.
Därefter uttalade sig alla LO-förbund utom IF Metall mot inskränkningar i strejkrätten. Hotell och Restaurang var ett av de förbund som tog kongressuttalanden till försvar av strejkrätten. Hårda uttalanden kom också från TCO-förbund och från Saco.
Uppenbarligen pågick samtidigt samtal mellan fackledningarna och Svenskt Näringsliv (SN). När det var dags att presentera regeringens utredning klev dessa förhandlare fram. De påstod att ”parterna” på detta sätt agerade för att undvika att staten agerade. Det vill säga, facken sköt hellre sig själva i foten än lät regeringen göra det. Nu kan regeringen lägga utredningen i papperskorgen medan ”parterna” genomför precis det regering och arbetsgivare ville uppnå.
På presskonferensen med ett 10-tal från SN, LO, TCO och Saco presenterade Erland Olauson, tidigare vice ordförande i LO, en utredning som de närvarande ställt sig bakom – samme Olauson som tidigare försvarat regeringens beslut om en utredning.
Förslagen går ut på att inskränka strejkrätten, utan att ”förändra den nuvarande ordningen för huvuddelen av arbetsmarknaden”. Det handlar uttalat om ”stridsåtgärder för att till exempel uppnå löneökningar eller andra förändringar på arbetsplatsen eller för att utverka ersättningar för verkliga eller påstådda felbehandlingar” på ”en arbetsplats av strategisk betydelse för stora delar av näringslivet”. Det handlar om fackförbund ”som inte tillhör någon av huvudorganisationerna”.
Fackförbund som inte har kollektivtal ska bara kunna strejka om strejkens syfte är att uppnå ett kollektivavtal och att frågorna först behandlats i förhandlingar.
”Därför bör det endast vara tillåtet att vidta fackliga stridsåtgärder i syfte att uppnå ett kollektivavtal med det innehåll som tydligt har angivits innan förhandlingarna avslutats. Om nya krav uppställs därefter innebär bestämmelsen att åtgärderna blir olovliga.” Detta ska avgöras av Arbetsdomstolen. Särskilt vänder sig ”parterna” mot möjligheten att strejka i ett rättsfall, till exempel mot avskedanden av arbetare. Sådana krav kallas ”ovidkommande” och ”utpressningskrav”.
Att det är få strejker i Sverige, särskilt under senare år, höjs upp till en princip. ”Syftet med den fria stridsrätten är att parterna så snabbt som möjligt ska ingå ett kollektivavtal som leder till fredsplikt under avtalsperioden. Den part som vidtar stridsåtgärder i andra syften agerar i strid med de grundläggande principerna för den svenska arbetsmarknadsmodellen.”
Men faktum är att de svenska fackförbunden också har en historia av kamp och strejker. När den då förhatliga Arbetsdomstolen infördes 1928 strejkade och demonstrerade hundratusentals arbetare. Storstrejken 1909, de många strejkerna i början av 1930-talet, Metallstrejken 1944, gruvstrejken 1969-70, städstrejken 1974, skogsarbetarstrejken 1975, storkonflikten 1980 och den stora konflikten i offentliga sektorn 1985 är viktiga milstolpar.
LO-ledningen säger att alla förbund står bakom förslagen, men åtminstone Byggnads ordförande Johan Lindholm säger att han ”tvingades” säga ja. Argumentet är att alternativet var att regeringen skulle stifta en lag. TCO beskriver i sin kommentar att de fack som skrivit på är ”ansvarstagande fackförbund”. Journalistförbundet, som ingår i TCO, har som enda förbund sagt nej, bland annat med hänvisning till att förbundet i flera fall är det mindre förbundet på en arbetsplats och därför riskerar att inte kunna agera för sina medlemmar.
Det finns också omfattande kritik, inte minst från experter på arbetsrätt. Landets kanske ledande expert, Kurt Junesjö, tidigare på LO-TCO rättsskydd, säger till Arbetaren.se att uppgörelsen öppnar för ”avtalsshopping”. Med det menas att arbetsköparna kommer att skriva avtal med det fack som erbjuder de sämsta villkoren för sina medlemmar. Det kan framöver slå inte bara mot Hamnarbetarförbundet och Syndikalisterna, utan även mot LO- och TCO-förbund, även om dessa organiserar majoriteten på en arbetsplats.
De fackliga ledningarna ”ger upp rättigheter som arbetarna haft i 100 år. Det är mycket svagt. Det är en fullständig underkastelse för arbetsköparnas villkor”, säger Kurt Junesjö i intervjun i Arbetaren.
Uppgörelsen har gett hökarna i Svenskt Näringsliv blodad tand, vilket märktes redan på presskonferensen där Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe spelade en huvudroll. De kommer nu att gå vidare med andra krav på försämrad strejkrätt, som förbud mot sympatistrejker. Det är också vad allianspartierna har krävt i riksdagen.
Fackliga om uppgörelsen: ”Inte nöjda med resultatet”
Stefan Slottensjö, styrelseledamot, Byggnads Stockholm-Gotland:
– Jag kan begripa att facken genom LO försökte förekomma utredningens förslag och göra något bättre. Men jag är inte nöjd med resultatet.
– Jag tycker inte att man ska måla fan på väggen i något sammanhang eller förstora betydelsen av något i onödan, men den möjlighet det här öppnar för ett företag att sluta ett avtal, fiktivt eller inte, med en annan förening/fack som kan hävda att de har ett kollektivavtal som är billigare eller fördelaktigare än det gängse inom en bransch, är riktigt dåligt.
– Dels finns det risk för gula fack [facklig sammanslutning som styrs/kontrolleras av arbetsgivaren i syfte att förhindra strejker eller motverka arbetarnas inflytande], men också för en intern köpslagning mellan LO-facken. Inom byggbranschen har vi många såna gränsdragningsfrågor som hittills oftast har kunnat lösas, men där Fastighets erbjuder billigare avtal vid sanering vid större vatten- eller brandskador.
– Strejkrätten tror jag är en del i att kunna nå överenskommelser utan att försvagas och över tid tyna bort. Den nya förslaget till överenskommelse mellan LO och SN tar ju inte bort strejkrätten helt och hållet, men rycker undan delar av den och framför allt skapar det en ny möjlighet för arbetsgivarsidan att försöka hitta billigare avtal.
Erik Helgeson, Hamnarbetarförbundet:
”Det här är en renodlad maktförskjutning till arbetsgivarnas fördel. Arbetare tjänar ingenting på detta, säger han.
Han är också besviken över att de utredare som tagit fram förslaget inte kontaktat Hamnarbetarförbundet för att höra deras version av vad konflikten handlat om.” (arbetet.se)
Ulrika Hyllert, vice ordförande Journalistförbundet:
”Det vi syftar på och ser i nuläget är hur detta påverkar uppdragstagare, alltså frilansar. Rätten för den gruppen att teckna kollektivavtal är oklar och läget blir inte mindre riskfyllt med de här förslagen. Det är inte heller utrett hur det här påverkar när gränsdragningen mellan två olika fackförbund är oklar. Vi ser en risk för att det skulle kunna finnas kryphål för arbetsgivarsidan där.
Den [processen om överenskommelsen] har gått väldigt snabbt. Vi har inte haft någon möjlighet att förankra det här demokratiskt, förbundsstyrelsen har inte haft en möjlighet att diskutera det här, så snabbt har det gått.” (journalisten.se)
Simon Karlsson, klubbordförande för Hotell och Restaurang på Gothia Towers Göteborg:
HRF:s kongress antog en motion från Västsverige som tydigt sa nej till inskränkningar i strejkrätten.
”Överenskommelsen innebär en inskränkning. Hur man än tolkar vår motion är brottet mot den glasklar. Det vår förbundsledning har gjort här är inte att verkställa kongressens beslut och då bör man nog fråga sig om hon [förbundsordförande Malin Ackholt] kan sitta kvar…” (arbetaren.se)
