Konferensen antog ett ett huvuduttalande (Trondheimsresolutionen 2014) som efter svenska förhållande är mycket kritiskt mot EU och effekterna av EU-politiken på det fackliga och sociala området.
Helgen den 31 januari – 2 februari genomfördes den traditionsenliga Trondheimskonferensen för 26:e året i rad. Den arrangerades av LO-distriktet i Trondheim och betraktas som den mest radikala fackliga konferensen i Norge.
I år kom 545 förtroendevalda från hela Norge för att diskutera EES-avtalet, social dumping, kollektivavtal och löneförhandlingar, pensioner och en mängd EU-direktiv.
Konferensen antog ett ett huvuduttalande (Trondheimsresolutionen 2014) som efter svenska förhållande är mycket kritiskt mot EU och effekterna av EU-politiken på det fackliga och sociala området. Norge är som bekant inte medlem i EU, men lyder genom EES-avtalet under EU:s hela regelverk för den inre marknaden. Men till skillnad från Sverige har den norska regeringen vetorätt mot införande av EU-direktiv.
Huvuduttalandet inleddes med: ”Den ekonomiska krisen i Europa är kapitalismens kris. Kapitalet använder krisen till att stärka sina positioner på bekostnad av fackföreningsrörelsen och löntagarna. EU är kapitalets främsta vapen i klasskrigen i Europa.
Den ekonomiska krisen visar att vi behöver ett nytt samhällssystem. Fackföreningrörelsens krav gentemot kapitalets offensiv måste vara att på nytt resa arbetarrörelsens vision om ett demokratiskt, socialistisk samhälle”.
Vilken svensk LO-konferens skulle kunna göra ett sådant konstaterade? Den svenska fackföreningsrörelsen sitter ännu fast i EU-medlemskapet från 1994, då den centrala fackföreningseliten bedyrade för löntagarna arbetsrätt och social dumping, d v s löner och arbetsvillkor aldrig skulle påverkas.
Trondheimsresolutionen säger vidare att ”EU:s brutala åtstramningspolitik har lett till massarbetslöshet, ökande social nöd, enormt växande skillnader och en brutalisering av arbetslivet”, står det i uttalandet.
Denna utveckling gäller även i Norge där arbetsgivarna och den blåsvarta Höyre/Fremskrittpartiregeringen undergräver existerande lagar och avtal till skydd för arbetsliv och välfärd.
Under själva konferensen pågick till exempel strejker i flera norska hamnar då arbetsgivarna hade vägrat sluta avtal för att uppnå löner som ligger lägre än de allmänförklarade minimilöner som finns i norska kollektivavtal. Regeringen har också öppnat för mer osäkra anställningsförhållanden och arbetsvillkor, utförsäljningen av statlig egendom och konkurrensutsättning av offentliga välfärdstjänster, en EU-anpassad politik vi känner igen från alliansregeringen i Sverige.
Allt detta sker, säger uttalandet, oaktat att Norge under åtta år har haft en regering som har varit någorlunda lyhörd för fackföreningsrörelsens krav om åtgärder mot social dumpning och för bevarandet av välfärden. Så till exempel tvingades Stoltenbergregeringen att lägga in veto mot EU:s tredje postdirektiv efter det att LO-kongressen och de postanställdas fack Postkom tidigare sagt nej till direktivet.
Postdirektivet öppnar för fri konkurrens ifråga om hanteringen av brev på mindre än 50 gram, vilket Postkom säger blir dyrt, dåligt och distriktsfientligt.
På konferensen fick alla de över 500 delegaterna Postcoms nya röda T-tröja med texten Stoppa EU:s Postdirektiv. Varför? Jo, regeringen vill nu riva upp Stoltenbergsregeringens veto och säga ja till postdirektivet. I Sverige är postdirektivet redan infört och detta utan någon debatt.
Uttalandet gör också den viktiga värderingen att ”om fackföreningsrörelsen inte längre är i stånd till att sluta och hävda landsomfattande kollektivavtal, som sätter normen för hela det norska arbetslivet, vill vi heller icke ha styrkan att försvara välfärdsstaten”. Detta är uppgift nummer ett för hela vänstern, säger uttalandet, vilket kräver en fackföreningsrörelse som organiserar, utbildar, aktiverar och ställer sig i ledningen för kampen både i toppen och i botten.
Som första åtgärd säger Trondheimskonferensen att EES-avtalet måste ersättas med handelsavtal och social dumping upphöra. Ett antal domar i EU-domstolen som till exempel Laval- och Viking Line-domarna, en strid ström av nya direktiv eller nytolkning av nya direktiv, till exempel yrkeskvalifikationsdirektiver och genomförandedirektivet, inskränker stadigt det nationella handlingsutrymmet för fackföreningsrörelsen och myndigheter.
Vidare krävs att i den EU-baserade lagen om offentligt upphandling skall införas krav på landsomfattande kollektivavtal; att det inte ska kunna konkurreras med löne- och pensionsvillkor; att kontrakt skall kunna hävas när ett företag motsätter sig krav på kollektivavtal enlig arbetstvistlagen.
Likabehandlingsprincipen och lagen om verksamhetsöverlåtelser skall utvidgas och också gälla för pensionsvillkor. Vidare krävs att all kollektivtrafik ska drivas i offentlig regi så att anbudsgivning undgås; EES-avtalets övervakningsorgan ESA:s krav på att offentliga verksamheter icke kan konkurrera med privata företag avvisas; privat uthyrning av arbetskraft, d v s bemanningsanställda ska förbjudas; arbetsförmedlingens offentliga monopol upprätthållas; det införs ett tillfälligt förbud mot cabotage (inrikes transporter av utländska chaufförer) till att det finns ett branschprogram för vägtransporter.
Uttalandet ställer också krav på att kollektivavtalen skall försvaras och att ”fackföreningsrörelsen organisationer måste i större grad utveckla solidarisk förmåga och vilja att bruka kampmedel som strejk, sympatistrejk, bojkott, krypaktioner och använda fackföreningsstandaret som markering för att upprätthålla och förstärka löne- och arbetsvillkor och pensioner”. Uttalandet säger också nej till den tvingande statliga lönenämnden.
Under 2014 är det viktiga centrala förhandlingar i Norge, därutöver lönen krav på tjänstepension i privata sektorn, arbetstidsbestämmelser, åtgärder mot social dumpning och rätt till heltid och fast anställning skrivs in i kollektivavtalen.
Resolutionen står också upp för den offentliga välfärden. ”Marknadsstyrning av offentlig sektor måste ersättas med demokratisk styrning och de anställda måste aktivt dras med i utformningen av tjänsterna, och deras fackliga kompetens värdesatt”, står det. Uttalandet kräver till och med att all konkurrensutsättning och privatisering av infrastruktur skall upphöra. Deltagarna vill inte heller ha svenska friskolor utan kräver ett rakt nej till privatisering av den norska skolan. Som aktiv i Folkrörelse Nej till EU:s fackliga nätverk gav konferensen mycket inspiration och kontakter samtidigt som jag måste konstatera nu när vi närmar oss ett EU-parlamentsval att en EU-kritisk fackföreningsdebatt i Sverige är på flera armslängders avstånd från den kamratliga och livliga debatt som fördes på Trondheimskonferensen. ■
