Om två år är det 100 år sedan Rosa Luxemburg blev mördat. Hennes liv och kamp inspirerar än idag.
I sin bok Drömmen om det röda – Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek (Wahlström & Widstrand, 2016) som snarare är en essäsamling än en biografi diskuterar Nina Björk olika aspekter av Rosa Luxemburg.
Nina Björk levandegör Rosa Luxemburg och avstår medvetet från att dela upp hennes pesonlighet i å ena sidan den känsliga och deltagande person som framträder i brev och å den andra den principfaste och kompromisslösa revolutionären som träder fram i tal och skrifter
Boken tar avstamp i en förklaring av det kapitalistiska produktionssättet med referenser främst till Karl Marx. Värdet på det som produceras bestäms enligt Marx av det samhälleligt nödvändiga arbete som finns i varan mätt i arbetstiden. Men inom kapitalismen är också arbetarnas arbetskraft en vara att sälja. Genom att betala mindre till arbetaren än det värde hen producerar under sin arbetstid uppstår ett överskott, ett mervärde. Ur detta mervärde hämtar kapitalisterna sina vinster.
Nina Björk skildrar kapitalismens ständiga ”jakt på superprofiter” som leder till att nya områden dras in i den kapitalistiska varuproduktionen, både geografiskt, som under kolonialismen, men också genom att privatisera offentligt verksamhet som i Sverige.
Som Nina Björk skriver kom Rosa Luxemburg, som föddes i Polen som då kontrollerades av tsarens Ryssland, strax innan 1990-talets början till Tyskland och blev medlem i det tyska socialdemokratiska partiet SPD som var ett massparti och den socialistiska internationalens ledande parti. Rosa Luxemburg gick med i SPD ungefär samtidigt som en av dess ledare, Eduard Bernstein, menade att marxismen (den revolutionära socialismen) måste revideras eftersom kapitalismen hade gått in i en stabil fas utan kriser och att det därmed var möjligt att genomföra socialismen via stegvisa reformer. Rosa Luxemburg riktade skarp kritik mot denna reformism. Sin kritik sammnfattande hon i Sociala reformer eller revolution där hon förklarade att det för socialister finns ett ”oupplösligt samband” mellan kampen för sociala reformer och revolutionen: ”Kampen för sociala reformer är dess [socialdemokratins] medel, den sociala omvälvningen däremot dess mål”.
Det var också Rosa Luxemburg som till synes gick segrande ur partidebatten. Men trots att majoriteten av SPD-ledningen anslöt sig till henne, började praktiken alltmer ligga på kampen för reformer, kampen för socialismen fick vänta.
Nina Björk resonerar vidare om hur utvecklingen har gått sedan det förra sekelskiftet. Hon har dock, i viss likhet med Bernstein som till exempel bortsåg från de pågående krigen för kolonier, en mycket europeisk och i Björks fall svensk synvinkel. Hon menar att Luxemburg underskattade hur mycket reformismen faktiskt skulle åstadkomma. Men det som Nina Björk räknar upp som reformens framgångar är just resultat av revolutioner och revolutionär kamp, som demokratiska rättigheter och allmän och lika rösträtt.
De fundamentala skillnaderna mellan revolutionärer som Rosa Luxemburg och reformister som SPD-ledningen blev uppenbara när den ryska revolutionen 1905 bröt ut.
Rörelsen spred sig till Tyskland där under detta år mer än en halv miljon arbetare gick ut i strejk. Rosa Luxemburg hälsade revolutionen med ett ”Äntligen!” medan fackledningen avvisade alla försök till generalstrejk. När hon sammanfattar sina erfarenheter från revolutionen 1905 med att propagera för masstrejk som främsta vapen för arbetarrörelsen hamnar hon på kollisionskurs med flertalat socialdemokratiska ledare, framförallt de fackliga ledarna.
Som det framgår av boken var Rosa Luxemburg en fantastisk skribent, och också en lysande talare. Under sina många år i fängelse verkar pennan ha varit det verktyg som hjälpte henne att överleva som revolutionär.
Nina Björk väger på ett tänkvärt sätt Rosa Luxemburgs drömmar om familjeliv mot dagens diskussion kring heteronormativitet och identitet. Hon återkopplar till marxismen där motsatsen mellan klasserna, arbetarklassen och kapitalistklassen, är grundbulten i samhället. I sin diskurs vänder hon sig mot idén att sätta likhetstecken mellan olika sorters förtryck, där klass är bara en av många. Men för Rosa Luxemburg och andra revolutionärer i hennes tid måste det ha varit självklart att definiera sig utifrån sin klasstillhörighet.
Lite som Nina Björk ser jag inte heller någon motsats mellan de olika sidorna av personen Rosa Luxemburg som träder fram i breven, utan det visar snarare att hon var en högst levande människa av sin tid.
Rosa Luxemburg ägnade sig först och främst åt antimilitaristisk propaganda och kampen mot reformism i arbetarrörelsen. Trots det verkar hon har varit oförberedd när SPD den 4 augusti 1914 enhälligt röstade för krigskrediter. Denna politiska kapitulation blev startskottet för det första världskrigets och ledde till den socialistiska internationalens sammanbrott.
Nina Björk framhäver vid flera tillfällen meningsskiljaktigheter mellan den ryske revolutionären Lenin och Luxemburg. Hon betonar framförallt Luxemburgs kritik mot Lenins organisationsprincip. Det behöver dock sägas att Luxemburg inte i sin kritik tog hänsyn till de speciella förhållandena i Ryssland.
Till skillnad från Luxemburg hade Lenin redan tidigt dragit slutsatsen att det behövs ett revolutionärt parti som ger en tydlig ledning för arbetarkampen. Luxemburg betonade massornas organisationer där arbetarklassen som helhet ska dras med i kampen. Hon ansåg, felaktigt som det skulle visa sig, att trycket från de revolutionära massorna skulle vara tillräckligt för att korrigera misstag i partiets politik. Även nu efter att SPD stödde den tyska regeringen i kriget valde hon att stanna inom socialdemokratin utan bildade ett nätverk för att bygga upp motståndet – Spartakusförbundet.
I november 1918, ett år efter den ryska revolutionen, vägrade matroserna i Kiel lyda befälets order att löpa ut. Detta blev startskottet för tyska revolutionen som inom några dagar avsatte kejsaren. Men arbetarklassen hade en ledning som aktiv motarbetade en socialistisk revolution. Björk visar att Luxemburg och Spartakus inte kunde ge den ledningen.
Istället för att arbetarråden skulle ta makten avskaffade de sig själva. Nu insåg Luxemburg behovet av ett nytt arbetarparti, till årsskiftet 1918/19 bildades kommunistiska partiet. Efter en upptrappad hetsjakt mördades hon i januari 1919 av av kontrarevolutionens Frikårer, som agerade på uppdrag av den socialdemokratiska regeringen.
Nina Björk drar intressanta paralleller till dagens nationalistiska socialdemokrati och dess kapitulation inför kapitalism. Hon sätter dock felaktigt likhetstecken mellan arbetarrörelsen och S. Hon menar att ”så länge ett produktionssätt levererar försörjningsmöjligheter för det stora flertalet accepteras det”. Dock växer klassklyftorna världen över, så även i Sverige. Faktum är att socialdemokraterna har övergett arbetarrörelsen.
Vilken väg framåt? Nina Björk förmår inte ge svaret. Rosa Luxemburg var i första hand aktiv kämpe och internationalist. Det är här vi socialister idag kan hitta svaren. Genom att lyfta blicken från Sverige kan vi hämta inspiration från de tiotusentals som stödde Bernie Sanders kampanj i primärvalen i USA, från strejkande arbetare i Kina eller Saudiarabien som trotsar repressalierna eller från strejkande gruvarbetare i Sydafrika.
För Rosa Luxemburg har kampen aldrig bara varit en dröm, utan en nödvändighet som hon sammanfattade med ”Socialism eller barbari”. Ord som inte har förlorat sin sanning idag. ■
