foto: Finansdepartementet
I tisdags presenterade regeringen sin vårändringsbudget, vars innehåll länge varit känt. Vid sidan av kostnaden för den välkomna skattesänkningen för drygt två tredjedelar av landets pensionärer är ökade anslag till polis och militär de största utgiftsökningarna. Polisen får ett ökat anslag på 700 miljoner plus ett löfte om 10 000 nya poliser till år 2025. Försvaret får 500 miljoner kronor mer i år och ”det kommer att behövas ytterligare resursförstärkningar [till försvaret] 2018”, skriver regeringen på sin hemsida.
Trots att de offentliga finanserna visar överskott, fortsatt högkonjunktur och hög sysselsättningsgrad innehåller vårbudgeten inga nya välfärdssatsningar. De 500 miljoner kronor till förlossningsvården, som regeringen sedan tidigare lovat, följs inte av några nya välfärdssatsningar. Eller som Sveriges läkarförbund säger i sin budgetkommentar: ”Sveriges ekonomi går starkt, men de satsningar som regeringen presenterar för sjukvården motsvarar inte på nära håll behoven.”
”Bara påskgodis till skolan”, menade Lärarnas Riksförbund i sin budgetkommentar.
Inte heller satsas det tillräckligt för att klara de ”klimatkliv” som regeringen vill ta för att minska utsläppen.
Regeringen har fått ekonomisk draghjälp av högkonjunkturen, men den allt snedare fördelningen av den växande kakan medför att stödet till de båda regeringspartierna inte ökar och den politiska krisen har inte dämpats.Det är inte ens säkert att förslag i höst om att exempelvis höja barnbidraget, räcker för att vända opinionen.
Särskilt Miljöpartiet har fått betala dyrt för alla svek i regeringsställning. Om det vore val idag skulle MP ramla ur riksdagen enligt Sifo:s senaste väljarbarometer.
Samtidigt håller den försvagade alliansens partier på att måla in sig i ett hörn med alla sina utspel om att man med hjälp av rasistiska SD ämnar rösta emot några av de skattehöjningar som kommer att finnas med i höstbudgeten. Men om alliansen gör allvar av sina hot kan en regeringskris utlösas. Hur den slutar kan ingen säga, vilket talar för att regeringen eller allianspartierna försöker nå en kompromiss. Om det är möjligt är långt ifrån säkert. Till sist kan summan av alla handlingar, löften och hot bli det ovälkomna.
Det är också i högsta grad osäkert att den nuvarande högkonjunkturen håller i sig över valet, vilket regeringen räknar med.
Den ekonomiska tillväxten nådde sannolikt redan sin topp i fjol och regeringens mål om att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet år 2020 tycks inte nås. Statliga Konjunkturinstitutet förutser i sin senaste prognos, från slutet av mars, att sysselsättningstillväxten dämpas 2018 och att arbetslösheten aldrig blir lägre än 6,5 procent de kommande åren.
Till det ska läggas den tilltagande globala oron och osäkerheten som snabbt kan rasera regeringens hopp om att kunna gå till val i goda tider och med en ”urstark ekonomi” i ryggen. ■
