Men det sorgligaste är att det är alldeles på riktigt. Det var i våras som sex pojkar åtalades och dömdes för att ha våldtagit en 15-årig flicka på en fest i Tensta. Händelseförloppet går isär men tingsrätten dömde utefter flickans berättelse. Men i Svea hovrätt gjordes vid överklagandet en helt ny bedömning och de tog pojkarnas parti. De menar att flickan mycket väl kan ha varit i en utsatt situation men inte i ett hjälplöst tillstånd, eftersom hon haft möjlighet att lämna rummet men inte gjort det.
Att vara i hjälplöst tillstånd innebär att offret av olika anledningar inte kan säga nej, exempelvis vid berusning eller medvetslöshet. Men åklagaren pekade på att rädslan är lika handlingsförlamande. Åklagaren ville i andra hand fälla dem för sexuellt ofredande men de friades även på den punkten. Enligt lag så finns det ett perfekt våldtäktsoffer. Hon var inte en av dem som skrek, gjorde inte tillräckligt mycket motstånd, lämnade inte rummet efter händelsen och kunde inte urskilja ansikten tillräckligt mycket i mörkret. Med de orden friades hennes förgripare och hon lämnades med det knivskarpa anklagande som kommer att äta henne inifrån för resten av hennes liv – hon blev inte tillräckligt våldtagen för att räknas.
Det går inte att sätta en mall på hur en människa bör bete sig efter en sådan händelse. När en våldtäkt har ägt rum så har den ägt rum oavsett hur reaktionen från offret blir. Den faktorn, liksom klädsel, miljö och andra aspekter ska överhuvudtaget inte räknas in i en rättsprocess.
Men allt står stadigt reglerat i den patriarkala könsmaktsordningen. Kapitalisterna föder den och rättsväsendet göder den. I förtryckarsamhället fortsätter män genom lagar och handlingar att ta makten över kvinnors sexualitet och kroppar. Våldtäkt är ett vapen och kvinnor är måltavlor. Till den som lurats att tro att det blir bättre och mer jämställdhet så är det fel, för varje dag så rapporteras det om nya attacker på kvinnors rättigheter och under kapitalismens vingar som breder ut sig på allt större ytor och borrar sig djupare in i samhällsstrukturerna, kan vi också se hur kvinnors tillkämpade rättigheter dras tillbaka.
Varje dag hör jag hur en ny syster faller offer för det brutala maktutövandet.Men jag brister inte längre ut i samma skakande frustration som förr. Jag blir mer ledsen och känner hur hjärtat går sönder. För en attack på en kvinna är en attack på alla kvinnor. Men tillsammans kan vi orka fortsätta att kämpa. Vi kan kräva att lagen ändras, att det blir hårdare tag och höjda straff. Men det kommer inte att förändra situationen. Det är när vi tillsammans går samman för att krossa patriarkatet som vi kan bli fria.
Carolin Holmgren,
journaliststudent