På inbjudan av Atens antifascistiska samordningskommitté samlades den 11 – 13 april antifascister från 20 europeiska länder för att gemensamt diskutera en väg framåt i en tid då fascisternas stöveltramp ekar allt högre på Europas gator.
Forumet var välbesökt med omkring 4000 deltagare – de flesta på konserterna – varav upp till 1000 på mötena. De internationella deltagarna kom från 35 olika organisationer som t ex Marks 21 Serbien, Borotba Kiev, NPA Frankrike, AFA Paris, Beyond Europe, Blockbusters Belgien, Linje 17 mot rasism, Skåne mot rasism, Socialist Party Irland, Popular Front Istanbul, Enhedslisten Danmark. Från Aten och Piraeus självt var 30 olika organisationer närvarande.
Ett av de starkaste skälen till konferensen var att ge stöd till den antifascistiska rörelsen i Grekland som utkämpar en absolut avgörande kamp för oss alla. Som flera talare uttryckte det, hade det inte varit för de antifascistiska kommittéerna så hade fascisterna patrullerat gatorna idag. I ett läge där arbetarkampen, som har varit gigantisk, är i dalande (den 33:e generalstrejken som ägde rum samma vecka var helt och hållet av symbolisk karaktär), så har antifascismen lyckats gå framåt. Det är den enda riksomfattande kamp som verkligen växer.
När fascisterna i Gyllene Gryning högg ihjäl den antirasistiska rap-artisten Pavlos Fyssas den 18 september i fjol drog den folkliga massan slutsatsen att de fick vara nog. 100 000-tals demonstrerade på 20 olika städer och i Aten på 16 olika platser.
I detta läge pressades regeringen som består av de totalt hatade nedskärningspartierna Pasok och Ny demokrati att sätta ned foten och fängslade 14 ledare ur Gyllene Gryning. Under de senaste åren har regeringen inte gjort något åt den öppet växande fascismen men insåg nu att den starka antirasistiska reaktionen kunde bli ett problem även för regeringen. Som flera greker på mötet uttryckte det var detta mest ett spel för gallerierna, redan nu har har flera av fascisterna släppts fria samtidigt som namnen på de medlemmar inom Gyllene Gryning som vittnat mot sina egna ledare har läckts ut till media.
Stödet till fascistpartiet krympte i slutet av förra året men har nu återigen 12 procent i opinionsmätningarna, stödet ökade inte minst efter att några fascistledare dödats (ej klart vilka som utförde dessa mord). Jag noterade att den internationella antifascistiska konferensen inte alls behövde säkerhetsvakter så som vi måste ha vid varje aktivitet i Kärrtorp. Grekerna förklarade att Gyllene Gryning aldrig skulle våga ge sig på en sådan stor samling av vänstermänniskor som har stort stöd av det breda folklagren, däremot sker ständigt attacker på individer, framförallt invandrare och mindre grupper. Tidigare samma vecka hade Gyllene Gryning gått in och gjort en räd i den stadsdel där Pavlos Fyssas bodde och rivit ner minnesbanderoller som prydde husfasaderna.
Gyllene Gryning växte ju fram bland annat genom att värva medlemmar inom polismakten. Ingen av de greker jag visar foton från Kärrtorp den 15 december för höjde på ögonbrynen (foton föreställandes polis i Kärrtorp stå med ryggen mot Svenska motståndsrörelsen och beskydda dem). Deras bildbevis föreställer vanligtvis poliser i full mundering direkt delta i fascistiska våldsattacker.
Trots sina framgångar så var de grekiska antifascisterna på konferensen ganska blygsamma i sin presentation. Jag tolkar det som att de för länge sedan har lämnat stadiet av symboliska protester. Kampen i Grekland är på riktigt. Det är väldigt klart för var och en att fascismen har växt ur den kapitalistiska krisen och trojkan och partiernas krispaket som kastat ner stora delar av befolkningen i ren fattigdom. Uppgiften att avsätta regeringen kvarstår. Även om detta skulle ske genom att det socialistiska partiet Syriza tar makten i nästa val (som man tror blir inom ett års tid) – vilket nu är det troliga – så behövs det ett otroligt tryck underifrån för att förmå Syriza att bryta med den ekonomiska diktatur som trojkan försatt landet i. Så vänstern och antirasismen i Grekland inser att uppgiften är stor. Många känner sig nedtyngda av att arbetarkampen ännu inte lyckats. I detta läge var det helt rätt av dem att sammankalla den internationella konferensen. Det allra bästa vapnet mot rasismen har alltid varit internationalismen.
Något som Rättvisepartiet Socialisternas systerparti Xekinima (en drivande kraft i de antifascistiska kommitteerna) poängterade var behovet av gemensam kamp. Den grekiska revolutionära vänstern är tyvärr ganska splittrad.
Nikos Kanellis , från den antifascistiska rörelsen i staden Volos och regionen Magnesia , gjorde ett av de mest konkreta inläggen om kommittéernas arbete. De började med att bilda ett nätverk av partier, grupper och individer som ville bekämpa fascismen . De hade inte för avsikt att upprepa det vanliga misstaget bland den grekiska vänster – att alltid gör saker ”spontant” och sedan ”lämna det”, de ville bygga konsekvent ingripande och kontinuerliga aktiviteter i lokalsamhällena.
De organiserade festivaler och demonstrationer men också solidaritetsarbete för marginaliserade och fattiga där mat samlas in för att distribueras till familjer i desperat behov . På detta sätt kan man förhindra att människor dras mot det fascistiska Gyllene Gryning (som också delar ut mat, bara till ”äkta greker”) och engagera dem i kampen . Kommittéerna organiserar framför allt att studenter och skolelever på skolorna och har också blockader för att hålla fascisterna borta från gatorna . Kommittén i Volos är en av de mest framgångsrika och välkända, den lyckades också sparka ut Gyllene Gryning ur staden när de försökte starta upp ett kontor där.
Trots att arbetarkampen inte dominerar i Grekland nu så pågår rörelser, t ex mot de fruktansvärda privatiseringarna av öar, stränder och naturreservat. Något som ofta refererades till är arbetarkollektivet Vio-Me. Det är cirka ett år sedan arbetarna på företaget som tillverkade byggmaterial vägrade gå med på ägarens beslut att stänga fabriken. Istället bestämde de sig för att ockupera och ta över, samt ställa om produktionen till miljövänliga rengöringsmedel. Vio-Me ”Bio-Me” hade ett försäljningsbord på konferensen och hela vänstern hjälper till att sprida deras produkter.
Med tanke på att situationen är ännu svårare i östra Europa så var det glädjande med antifascisterna från flera östliga länder, som Serbien och Bosnien. Från Bulgarien rapporterades att nationalismen är allmänt accepterat, fascister tillåts patrullera gatorna, gör passkontroller av människor och dominera fotbollen. Detta har pressat tillbaka den antirasistiska rörelsen som därför måste satsa på sociala aktiviteter främst. I Ungern gick det nyfascistiska partiet Jobbik upp från 17 till 23 procent i det senaste valet med stöd bland medelklassungdomar och på landsbygden. Mathias Benik från Attac Ungern poängterade att det regerande högerpartiet Fidez åtminstone förlorade 600 000 röster och att arbetarklassen inte är lika färgad av fascism som medelklassen.
Manchuk Andriy från den ukrainska vänsterorganisationen Borotba samt Kolesnik Dimitriy från studentfacket för direktaktion gjorde stort intryck genom sina klara analyser i det brinnande akuta läget. Uppenbarligen intar Borotba en antirasistisk internationalistisk hållning. I ett uttalande skrivet för mötet i Aten skriver de ”Den nya regeringen i Ukraina är den mest högervridna av alla europeiska regeringar sedan andra världskriget. Det här är inte bara ett ukrainskt fenomen utan en alarmklocka till hela den europeiska vänstern. Med tanke på att EU aktivt hjälpte den ukrainska högern till makten inser vi att det blir svårt att besegra dem utan stöd från internationella aktioner av vänstern i de olika europeiska länderna…Den nya makten i Ukraina försöker framställa alla protester som pro-ryska och inspirerade av Kreml, men föreningen Borotba kämpar effektivt för att vinna över dem från pro-rysk nationalism. Vi är oförsonliga motståndare till Putins regim som våra ryska kamrater bekämpar.”
Flera talare från Frankrike betonade de franska bakslagen, bland annat Alain Krivine från NPA, Clara Carbunar från World March for Women och Mohammed from AFA Paris , pekade på den oroande utvecklingen där – homofobiska marscher med hundratusentals, ett ökande våld mot hbt-personer och kvinnor, särskilt muslimska kvinnor och avsaknaden av en kämpande vänster eller fackligt motstånd mot åtstramningar. Det var skönt att det rapporterades om en gemensam demonstration mot Hollandes nedskärningar i Paris samma helg på 100 000 deltagare.
Atens antifascister lade i början av mötet fram några förslag som senare antogs. En gemensam plattform ska byggas kring en hemsida där vi sprider nyheter till varandra (det återstår för varje organisation i vardera land att den kommande tiden – när kommittéen som ska skriva plattformen är klar – att diskutera och skriva under). En alleuropeisk protesthelg blir den 8-9 november till minne av kristallnatten. Vi uppmärksammar även gemensamt dödsdagar för nazismens offer så som Clement Meric den 5 juni och Pavlos Fyssas den 18 september. Siktet är inställt på att kunna samlas igen om ett år i ett annat europeiskt land.
Antikapitalismen var väldigt närvarande på mötet. Detta är viktigt att sprida vidare till den antirasistiska rörelsen i Sverige. Det är inte bara för att de flesta organisationer som samlades i Atén var vänster utan för att de helt enkelt har mer erfarenhet av att utvecklingen i deras länder som gått djupare, där det är så tydligt att den kapitalistiska krisen, nedskärningarna och nyliberalismen är det som göder fascismen.
Konferensen försökte samla olika inriktningar inom antirasismen. Vi hade skypekontakt med en parallell konferens i Berlin där mer anarkistiska grupper, enligt Petter Larsson på Aftonbladet, diskuterade med ungdomsorganistioner från Die Linke, De Gröna och Jusos (SSU) hur antirasismen ska göras mer politisk och kopplas till kampen mot nedskärningar. På mötet talade även Walter Baier från Alter Summit – ett nätverk som representerar 200 europeiska organisationer. Även han betonade att lögnen att antirasismen skulle vara en enskild opolitisk fråga måste avslöjas, liksom behovet av samordning och gemensamma protestdagar.
Av tio workshops under helgen var ”Show racism the red card” – mot rasismen på fotbollens läktare – den mest konkreta. Det var stort intresse kring workshopen mot sexism, homofobi och transfobi, dessvärre var diskussionen helt isolerad från den övriga konferensen och utgick enbart från personliga erfarenheter. Antisexismen måste också kunna analysera, generalisera, formera krav och bli en prominent del av antirasismen.
Läget är allvarligt. Det sitter nu fascister i europeiska regeringar. För att avsluta med ytterligare ett citat från Borotba i Ukraina: ”Under sådana förhållanden är det enda alternativet att omedelbart och aktivt bygga en massiv vänster- och antirasistisk rörelse som kan skapa en bas för motstånd mot högerregimen och gör det möjligt att organisera de som är missnöjda med den antisociala nyliberala politiken”.
Joe Higgins från Social Party på Irland och antinedskärningsalliansen var en av de talare som mest lyfte blickarna och pekade på viktiga delsegrar för arbetarklassen i dessa dagar, så som bildandet av det nya socialistiska arbetarpartiet WASP i Sydafrika och den revolutionära socialisten Kshama Sawants 100 000 röster och plats i Seattles kommunfullmäktige. Higgins menade att den antifascistiska rörelsen har ett ansvar att utveckla ett program mot krisen och att krav nummer ett måste vara ”vägra betala skulderna”.
Lenny Shail från Coventry, som representerar ”Ungdoms Fights for Jobs” och medlem i Socialist Party i England och Wales (CWI) betonade behovet av att bygga vidare på det politiska planet. I Coventry, där det har funnits en tradition av socialistiska fullmäktigeledamöter som erbjuder ett politiskt alternativ till arbetare och ungdomar, har de fascistiska och rasistiska grupper som BNP, NF och EDL hittills inte kunnat bygga.
