Den 11 februari, på 31-årsdagen av revolutionen 1979, mobiliserade oppositionen på nytt mot den islamiska diktaturen i Iran.Förberedelserna har pågått länge i hemliga celler i bostadsområden och på universitet. Att årsdagen av störtandet av shahens regim har utnyttjats av den nuvarande regimen skulle nu brytas och dagen skulle snarare symbolisera den nya rörelsen.
Samtidigt hade regimen mobiliserat sina styrkor för fullt. Regimen har under de åtta månaderna som gått sedan de tre miljoner deltagare starka demonstrationerna i juni studerat hur rörelsen agerar och mobiliserat för att kunna stoppa den i förtid.
Dessutom kan man också se hur rörelsen lär sig av kampen och utefter hur den utvecklas. De har också lärt sig av regimens dödliga våld att de måste försvara sig och var väl förberedda på att göra det. Vad de senaste protesterna visar är att det finns en otrolig offervilja och ett stort mod hos de unga demonstranterna, framförallt kvinnorna.
Det fanns långtgående planer på att storma Evinfängelset, ta över radio- och TV-stationer samt att massivt mobilisera till att ”kidnappa” re- gimens eget firande på Azaditorget, men enligt flera nyhetskällor var bevakningen för massiv, så inga motdemonstranter kunde ta sig dit. Ingen av dessa planer kunde sättas i verket på grund av den massiva polisappara-ten som syntes överallt.
När den 11 februari väl kom var förväntningarna stora.
Tiotusentals trotsade regimens demonstrationsförbud över hela Iran. Kravaller och barrikader spreds över Teheran, Isfahan, Mashhad, Ahvaz, Gonbad. Vid tunnelbanestationen Sadeghi i Teheran hade 40 000 demonstranter samlats.
Regimen hade lagt all sin kraft på en styrkeuppvisning som visade att den var beredd att dränka protesterna i blod. Regimen hade under lång tid mobiliserat för att slå ned varje protestyttring.
Närvaron av polis och militär var massiv och varje folksamling skulle stoppas innan den hann växa. Skillnaden från andra demonstrationer var att Basijimilisen attackerade och misshandlade folk redan innan de tagit sig till demonstrationerna.
Trots detta blev manifestationerna massiva. Detta besvarades av regimens styrkor med att eldgivning. Huruvida eller hur många demonstranter som dödats finns det inga siffror på ännu.
Samtidigt hade regimen kallat ut ”supportrar” till massmöten som sedan visades i statlig TV. Detta var fattiga från landsbygden som kom i bus- sar till Teheran mutade med mat och dryck, studenter som under hot tvingades ut för att ge sitt stöd till regimen och under militär kontroll vifta med den iranska flaggan.
Men trots detta präglades dagen av de hundratusentals som demonstrerade sitt motstånd mot diktaturen. ”Död åt Ahmadinejad”, ”Död åt diktaturen och Khamenei”, ropades det. Militanta demonstrationer hölls även i Arya Shahr, där rörelsen hade kontrollen över de centrala delarna.
Trots detta blev inte demonstrationerna den framgång som många hade förväntat sig.
Även om mod och offervilja inte saknas, har rörelsen ännu inte något ledarskap som kan samordna kampen till en gemensam massrörelse, än så länge är det öar av grupper utan gemensam strategi och taktik, vilket regimen kan utnyttja till sin fördel.
Just nu pågår en debatt inom vänstern om hur man ska kunna ta rörelsen framåt och länka samman den med arbetarklassens ökade militans och strejker.
Precis som 1979 måste arbetarklassen ta ledningen för att bygga en rörelse fullt kapabel att fälla den iranska regimen. Är det något som årsdagen visade är det att massornas själv- förtroende finns kvar och de är beredda att gång på gång ta kamp mot den islamiska regimen.
Kristofer Lundberg
