Iran: Hur gå vidare för att störta regimen?

2010-06-24 13:52:27




På årsdagen av 12 juni-revolten i Iran demonstrerade studenter vid Teherans universitet och på andra universitet runt om i landet, trots regimens försök att slå ned protesterna. Inför årsdagen hade militären ock- uperat bostadsområden, gator och torg. Arbetar- och studentledare hade demonstrerat. Under den 12 juni greps närmare 1 000 personer. En av de som arresterades var Reza Shahabi, en av de ledande medlemmarna i Vaheds bussförarfack.
Det folkliga upproret den 12 juni 2009 var en pånyttfödelse av arbetarkamp och protester mot den iranska regimen. Detta var den största massrörelsen sedan revolutionen 1979, med uppemot tre miljoner som gick ut på gatorna. Regimen svarade med våld och terror för att försö­ka knäcka massrörelsen, men har misslyckats med att vrida klockan tillbaka till tiden före juni i fjol.

När den sittande presidenten Mahmoud Ahmadinejad deklarerade att han vunnit valet i fjol i vad som uppenbarligen var ett valfusk gick tre miljoner människor ut på gatorna. Det var en spontan massrörelse, med parollen ”Ge tillbaka vår röst”, men rörelsen har nu gått bortom detta krav och utvecklats till en rörelse mot hela regimen.
Tusentals demonstranter trotsade modigt polis och militär och hamna­de i våldsamma konfrontationer. Öv­er världen sändes chockbilder på dö- dade demonstranter som skjutits av krypskyttar.
Regimens militära närvaro på ga­tor och torg ökade under hela juni, men rörelsen gav inte efter.
På gatorna byggdes under hela året barrikader för att stoppa polisens framfart. Hundratals dödades, 5 000 arresterades och många dömdes till dödsstraff. Tonen från den islamiska regimen hårdnade och repressionen skärptes – men regimen har inte lyckats krossa proteströrelsen.
Att rörelsen inte lyckades med sitt mål att fälla Ahmadinejad och den is­amiska regimen handlade inte om massornas brist på mod, uppoffring eller kampvilja.
Det berodde på avsaknaden av en ledning och därmed nya steg framåt för att utveckla kampen, vilket CWI också påpekade under rörelsens inledning.

När massorna inte lyckades forma nya strategier för protesternas fortsättning ledde det till att den brutala repressionen tillfälligt tvingade folk som var väl medvetna om att man inte kan demonstrera bort en regim beväpnad till tänderna, tillbaka från gatorna. Massrörelser är inte outröttliga, de kämpar så länge de känner att de kan nå framgång eller vinna.
Därför var det oundvikligt med en nedtrappning. Även aktivisterna behövde ta ett steg tillbaka och diskute­ra fram en strategi för rörelsens fort- sättning.
Att de utåtriktade protesterna har avtagit i förhållande till läget för ett år sedan ska man inte låta sig luras av. De grundläggande problemen finns kvar. Under ytan gror ilskan och små frön till vad som kan bli mäktiga arbetarorganisationer håller på att växa fram.

Det är en lång kamphistoria som byggt upp och utmynnat i de protester vi ser idag. Man kan säga att den rörelse som nu pågår har sina rötter i studenternas revolter 1999, som fortsatte med arbetarnas strejker och demonstrationer 2004 fram till idag.
De massiva strejkerna med Teherans bussförare, lärare, textilarbetare och bilarbetare samt sockerarbetarnas strejker 2007 blev vändpunkten i en allt radikalare arbetarkamp och organisering. I den kampen har frön såtts till framtida massorganisationer för arbetarklassen.
Kampen gäller idag främst demokratiskt krav, rätten till mötesfrihet, rätten att demonstrera, strejka eller ställa upp i val. Samt rätten att organi-sera sig i partier och fackföreningar, för fria och demokratiska val.
För att kampen för demokratiska fri- och rättigheter ska segra måste den emellertid kopplas samman med kampen att störta kapitalismen, för ett socialistiskt Iran med en planerad ekonomi, styrd och kontrollerad av arbetare, bönder och lokalsamhällena – en socialistisk produktion för att tillgodose befolkningen behov.
Det krävs ett aktionsprogram som kopplar ihop detta med arbetarklassens nuvarande krav på sociala förbättringar som arbete, arbetstidsför- kortning, bostäder, utbildning och sjukvård.

Den avgörande frågan är om arbetarklassen på allvar inte bara deltar i rörelsen, utan också ställer sig i fronten för den. Arbetarklassen och dess organisationer måste, om än att de är små idag, sättas i rörelse för att växa och utlysa den generalstrejk som kan bli dödstöten för regimen.
En generalstrejk som inte riktar sig emot ett val – den tiden är förbi – utan en generalstrejk emot hela den islamiska regimens existens. En gene­ralstrejk är vad regimen fruktar.
Avsaknaden av ett revolutionärt ledarskap har tillfälligt fungerat som en broms på rörelsens avancemang framåt.
Detta betyder dock inte att rörelsen skulle vara död eller besegrad. Under ytan växer ilskan och diskussionerna som förs markerar en ny fas i rörelsens politiska utveckling. Den politiska medvetenheten är idag betydligt högre än när proteströrelsen inleddes i juni.
Samtidigt är de grundläggande orsakerna till protesterna fortfarande o­lösta: Avsaknaden av demokratiska rättigheter, religiöst förtryck, förtrycket av kvinnor, fattigdom, arbetslöshet, bostadsbrist och korruption.

Iran är ett av världens mest korrupta länder. Mullorna har ägnat sig åt stöld och mutor i omfattande utsträckning.
Regimens anhängare har berikat sig samtidigt som fattigdomen bland arbetare och bönder brett ut sig i den ekonomiska krisens spår. Befolkning­en svälter och det är inte ovanligt att en arbetare tvingas ha två eller tre jobb för att överleva.
Den ekonomiska krisen har inneburit hög inflation och arbetslöshet. Detta är de avgörande orsakerna till protesternas omfattning, även om va­let blev den utlösande faktorn.
De genomförda avrättningarna av fem kurdiska aktivister i maj syftade till att skrämma till tystnad, men istället kom denna barbariska handling att följas av massiva protester i Iran, framförallt i dess kurdiska del, och runtom i världen.
På uppmaning av Irans kommunistiska partis kurdiska del Komalah, som sedan fick brett stöd av andra socialistiska och kommunistiska krafter i Kurdistan, organiserades en strejk  mot regimen den 13 maj. Strejken blev den största i Kurdistan sedan 2005.
– Så gott som alla butiker och affärer var stängda i Sanandaj, den kurdiska huvudstaden. Jag satt framför tv:n och grät av lycka när jag såg bilderna på uppslutningen, sa en exilir­ansk flykting till undertecknad dagen efter strejken.
– Förutom i Sanandaj, Oshnavieh, Marivan och Bukan var strejken så gott som total och bara det mest livsnödvändiga hölls öppet. I flera städer rapporterades det om konfrontationer med polis och säkerhetsstyrkor, men strejken kunde inte brytas.

Sedan Ahmadinejad valdes som president 2005 har tusentals strejker och arbetarprotester registrerats. Idag äger en strejk rum var femte dag, men dessa har varit isolerade aktioner på olika arbetsplatser.
Vad som behövs är en samordning mellan arbetsplatserna och städerna, vilket är fullt möjligt som strej- ken i Kurdistan visar.
Efter den framgångsrika strejken i Kurdistan i maj är det nu viktigt att rörelsen även tar upp frågor som stopp på förtrycket mot minoriteter, för att ena alla dessa i en kamp mot regimen.
Att regimen inte hade möjlighet att agera mot 24-timmarsgeneralstrej­ken i Kurdistan var ett stort bakslag för de styrande och en seger inte bara för kurderna, utan för hela den irans­ka befolkningen.
Detta var ett viktigt steg för att närma sig en gemensam kamp från kurders, persers och förtryckta minoriteters sida.
I Kurdistan har man varit tveksam till att ansluta sig till de protester som tidigare förknippats med den ”gröna” rörelsen, som protestvågen efter presidentvalet i juni ifjol kallades. Man har sett det som en maktkamp i toppen och inte som en del av sin kamp mot den regim som förtrycker dem sedan 30 år tillbaka.
Kontrarevolutionens piskrapp fick dem dock att ta steg framåt och nu ansluta sig till kampen, snarare än att kliva tillbaka.

Misstänksamheten mot den ”grö­na rörelsen” är förståelig. Mir Hosse­in Mousavi, som var den ledande ut- manaren i presidentvalet 2009 och som i västmedia har framställts som en ”reformist”, är inget alternativ till Ahmadinejad. Han är själv en del av regimen och ansvarar själv för tusentals studenters liv. Mousavi är en bö­del med blod på sina händer från sin tid som premiärminister under år­en 1980-1988.
Den revolt som inleddes på gator­na den 12 juni ifjol utgjorde inte ett stöd för Mousavi, utan vara snarare ett uttryck för hat mot regimen och vad den representerar.
Mousavi åtnjuter förvisso ett visst stöd från medelklassen, men den ”reformistiska” flygeln av regimen togs själv på sängen av motståndet och dess omfattning och blev ofrivilligt symboler för den, utan att kunna kontrollera den. De hade helt enkelt inget annat val än att fortsätta.
Mousavi har också gjort allt för att hålla tillbaka rörelsen och avslöjade sig inför miljontals människor som kämpat då han inför det officiella firandet av den iranska revolutionen den 11 februari i år deklarerade att han skulle marschera med regimen.
På studentdagen den 16 Azar den 7 december trotsade studenterna ­demonstrationsförbudet, forcerade universitetens grindar och trotsade massgripanden, kravallpolis, tårgas och batonger.
De unga utgör majoriteten av befolkningen, 60 procent är under 30 år och de har utan tvekan varit massrörelsens spjutspets.
Den 16 Azar är känd som studenternas dag sedan 1953, då studenter vid Teherans universitet dödades av shahens styrkor. Idag har denna dag istället blivit ett uttryck för kampen mot den nuvarande regimen.
I slutet av december på Ashuradagen protesterade tiotusentals. Dessa dagar användes av oppositionen för att det var lättare att samlas och trotsa demonstrationsförbudet.
Efter att regimen lärt sig rörelsens taktik var demonstrationerna emeller­tid lättare att stoppa.

Allt fler har dock insett att man inte kan demonstrera bort den islami­ska regimen, den måste utmanas på allvar.
Första maj blev en framgång med massiva protester – inte så stora som många hade hoppats på, men med tydliga paroller och hög medvetenhet.
Inför första maj i år inleddes vikti­ga diskussioner om hur rörelsen ska utvecklas för att bli segerrik. Det råd­de stora förväntningar inför denna dag och regimen var på helspänn, den skulle inte tillåta några protestyttring­ar.
Tidigare år har det framförallt varit socialistiska och kommunistiska orga­nisationer och radikala arbetare som upprätthållit första maj-traditionerna, men i år var det annorlunda; det var en betydligt bredare sammanslutning. Det var inte bara arbetare utan även butiksägare och studenter som gick ut på gatorna.
Utanför Teherans universitet utbröt spontana protester som sedan anslöt sig till arbetarnas demonstrationer bakom parollen ”Arbetare och studenter – förena er”.
Totalt organiserades första maj av ett tiotal arbetarorganisationer och socialistiska grupperingar, däribland viktiga fackliga organisationer som sockerarbetarna vid Haft Tapeh och Teherans bussförare.
De antog uttalanden som inte bara krävde frigivande av politiska fångar, lika rättigheter för kvinnor och barn, mot tortyr och dödstraff, rätten att organisera sig, utan också att roten till förtrycket ligger i det kapitalistiska sy­temet som i Iran upprätthålls av den islamiska diktaturen.
Hur man ska organisera en all-      ir­ansk generalstrejk, är ett steg som nu borde diskuteras. Skulle något liknan­de ske i alliransk skala skulle den islamiska regimens dagar vara räknade.
För att kunna organisera en generalstrejk måste man börja att organisera sig.
De iranska massorna måste ta tillvara de bästa traditionerna från revolutionen 1979 då arbetarklassens ge- neralstrejk gjorde slut på shahens sty­re.
Även om det ännu inte är en socia-listisk medvetenhet som präglar rörel­sen har medvetenheten om arbetar- klassens roll ökat markant. Den kamp som pågått i Iran det senaste året har många revolutionära drag, men revolutioner är inte en enstaka handling utan en process där massorna lär sig av kampens utveckling.
Den iranska arbetarklassen har en stolt kamptradition, men dess ­historia är skriven i blod och lärdomar måste dras.

Den islamiska republiken mås-
te utmanas politiskt och militärt. Risken för blodiga sammandrabbningar är överhängande och arbetarna måste därför organisera sitt självförsvar.
När shahen störtades 1979 kunde man med klassappeller till poliser och militärer vinna över dessa och statsmaktens förtryckarorgan föll samman – men situationen ser annorlunda ut idag.
Den islamiska regimen har miliser knutna direkt under sig. Dessa soldater ser sitt kall inte som knutet till regeringen utan till islam och de är be- redda att gå i döden som martyrer. Det är därför absolut nödvändigt att massörelsen beväpnar sig för försvara sig mot regimens repression.
Denna beväpning måste kontrolle-ras av fackföreningar och kommittéer på arbetsplatser, i bostadsområden och på universiteten.

Den mest akuta frågan att lösa är bildandet av ett massförankrat arbetarparti, ett parti kapabelt att föra massorna till seger.
Massrörelsens svaghet är just avsaknaden av ett revolutionärt socia­listiskt massparti, men som marxister uppmanar vi inte massorna att vänta på att partiet bildas.
Revolterna kan inte vänta på att partiet byggs, kampen äger rum här och nu. Massorna kan fälla regimen utan ett parti, men de kan inte behålla makten utan ett parti. Det visade revolutionen 1979. Utan ett revolutionärt parti som kan leda kampen till seger kan kampen mot den islamiska diktaturen bli lång och utdragen.
Arbetsplatserna måste länkas samman med studenterna, söka en allians med medelklassen samt knyta sin kamp till de fattiga på landsbygden.
Den omedelbara uppgiften för marxister i Iran måste vara kampen för att fälla regimen och att argumentera inte för nyval, utan för en revolu­tionär konstituerande församling som kan avgöra Irans framtid och utforma kommittéer och råd för att organisera och säkra fria val.
Kristofer Lundberg