De 1 360 anställda på Irans äldsta däcktillverkare fortsätter sin kamp för att få ut de sex månadslönerna som företaget förvägrat dem. I en demonstration utanför arbetsmarknadsdepartementet restes inte enbart kravet på att lönerna skulle utbetalas, utan även på ett totalt förstatligande av bolaget.Konflikten på Alborz Lastic, i Chahardangeh utanför Teheran, startade den 9 april då företaget inte betalade ut fem månadslöner samt nyårsbonusen, som utgör en extra månadslön, till några av de anställda.
Arbetarnas protester blev brutalt nedslagna av den iranska regimen.
Den 12 april bröt sig regimens specialstyrkor med hjälp av bulldozers in i fabriken. Man planerade även att använda brandbilar för att bespruta de strejkande med kokande vatten. Men brandmännen vägrade att lyda ordern. Arbetarna misshandlades av styrkorna och 1 000 arbetare arresterades och kördes iväg i bussar. Även sex brandmän arresterades för ”sympatiåtgärder”.
Till följd av regimens repression protesterade arbetarnas anhöriga utanför Chahardangehs domstolsbyggnad. Man krävde ett omedelbart och ovillkorligt frigivande av sina anhöriga. Arbetarna vann till slut vissa efter-gifter i form av ett frigivande med tre månaders utbetald lön.
Men i juli återupptogs protesterna då de anställda åter krävde löneutbetalning för tre månader, och man har fram till i oktober varit utan lön i hela sex månader.
I början av oktober genomförde arbetarna en aktion utanför arbetsmarknadsdepartementets kontor och krävde sina löner samt ett återförstatligande av Alborz Lastic, som efter 1994 till 60 procent varit i privat ägo.
Striden handlar om mer än lönerna. Den gäller exempelvis rätten till sjukvård, vilken man hittills har förvägrats. Företaget har hånfullt svarat med att erbjuda vissa anställda befordran.
– Vi har inte fått betalt på sex månader. Vi behöver inga befordringar, utbrister en av de anställda på Alborz Lastic i en intervju med Radio Barabari (en exiliransk radiostation).
En desperation har uppstått bland arbetarna till följd av den pressade ekonomiska situationen.
Men även om situationen är svår och kan verka hopplös, fortsätter ändå kampen för de anställdas löner och villkor.
Stödåtgärder som brandmännens samt de fortsatta protesterna som trotsar regimens brutala repression visar att den gemensamma klasskampen i högsta grad lever och att en reträtt inte är ett alternativ.
– Vi kommer inte att ge oss, som en arbetare sa i radiointervjun.
Ammar Khorshed
