Högsta ayatollah Ali Khamenei hotade öppet med våld, förtryck och ”blodsutgjutelse”, i sitt tal den 19 juni. Han öppnade dörren för sina utmanare inom regimen – ayatollah Akbar Rafsanjani, före detta president och Irans rikaste man, och hans ”reformistiske” skyddsling, presidentkandidaten Mirhossein Mousavi – att vädja om ett slut på demonstrationerna på grund av risken för ett blodbad. Även politiker i Väst uttryckte ”fruktan” och ”oro” över våld och argumenterade för en kompromiss i toppen.Men stämningen bland massorna kan inte kontrolleras så lätt. Massdemonstrationen den 16 juni – två miljoner enligt vissa observatörer – ge- nomfördes trots både order om att statens styrkor skulle skjuta och uppmaningen från Mousavi om att stanna hemma. Vid det stadiet var staten och de styrande fortfarande överraskade. Poliser beskyddade till och med demonstranter mot angrepp från den hatade basjimilisen.
Med talet den 19 juni försökte Khamenei stålsätta statens styrkor att attackera på ett liknande sätt som han gjorde mot studentrörelsen för tio år sedan. Det finns många avgörande tillfällen under massrörelser och revolutioner. Lördagens (den 20 juni) våld mot de demonstranter som var på väg till Revolutionstorget innebar inte slutet på protesterna.
Det är ännu inte avgjort hur långt både den nya rörelsen och de kontrarevolutionära styrkorna är beredda att gå. Mirhossein Mousavi uppmanade till och med till generalstrejk på lörda-gen om han skulle gripas, något han förutsåg.
Denna explosion har byggts upp under lång tid. Arbetarrevolutionen 1979, stödd av städernas och landsbygdens fattiga, dränktes i blod av den islamistiska reaktionen. En brutal kontrarevolution fortsatte under många år och krossade alla arbetar- och demokratiska organisationer. Detta kunde ske på grund av det Moskvatrogna kommunistpartiet, Tudeh, som stödde den islamistiska ledaren Khomeini som en ”antiimpe- rialist” hela vägen fram till att Tudeh själva krossades.
Studentrörelsen 1999 var den första som verkligen skakade regimen och väckte massornas hopp. Men den avslöjade även illusionerna om den dåvarande ”reformistiska” presidenten Khatami, som inte lyfte ett finger till studenternas försvar mot förtryck. Khatami representerade en del av regimen som försökte förbättra relationerna – både inrikes och utrikes – ut- an att genomföra några verkliga förändringar. I år är Khatami en av Mousavis främsta uppbackare. Under de senaste åren har studenter organiserat upprepade protester vid universiteten. Studentledare och redaktörer för studenttidningar har fängslats.
Sedan 2004 har det varit en skarp uppgång av strejker och arbetarkamp. Bussförare i Teheran, arbetarna vid sockerfabriken i Haf Tapeh, lärare, textilarbetare och bilarbetarna vid Iran Khodro har organiserat strejker och kamp för arbete och löner – och för rätten att bilda oberoende fackföreningar. De har även bildat sina egna organisationer och valt sina egna representanter. Under 2005 resulterade en nationell dag av strejker även att det strejkades i den heliga staden Qom. I år greps mer än 80 aktivister vid 1 maj-demonstrationen i Lalehparken i Teheran. Massornas och då speciellt arbetarklassens beslutsamhet har visats gång på gång. Förtrycket mot bussförarnas fackförening och fängslandet av deras ledare, Mansour Ossanlou, har inte knäckt deras organisation. Efter gripandet den 1 maj anordnar arbetare och deras familjer dagliga proteser med krav på att alla aktivister ska friges.
Presidentvalet i år kanaliserade massornas längtan trots att de flesta västliga förståsigpåare förklarade att de konservativa hade stärkt sitt grepp och att ”reformisterna” hade krossats. Den sittande presidenten Mahmoud Ahmadinejad skulle kanske kunna utmanas av en mer återhållsam konservativ, förutsåg några. 2005 besegrade Ahmadinejad oväntat Rafsanjani med populistiska löften om en rättvis fördelning av oljeinkomsterna och förbättrad levnadstandard för de fattiga. Trots löftesbrott har Ahmadinejad på ett skickligt sätt gjort PR för sig själv och de kapitalistiska mullorna har inte helt kunnat kontrollera honom. Ahmadinejad har istället stött kapitalister bland basijerna och revolutionsgardet, speciellt inom olje- och byggindustrin.
Trots Ahmadinejads okonventionella stil beslöt ayatollan Khamenei att han var det säkraste kortet i presidentvalet. De tre andra kandidaterna, av ursprungligen 475 sökande, som godkänts av det 12 man starka väktar-rådet var mer prästlika och akademiska. Ahmadinejad hade även visat att han inte tvekade att använda förtryck eller att gå emot USA i kärnkraftsfrågan.
Rafsanjani, själv ledande kapitalist och ledare av Expertrådet (86 medlemmar) som utser den högste ledaren, tog en helt annan ställning. Han ser Ahmadinejad som en belastning som både provocerar oppositionen och Västmakterna. Han ville i- stället ha Mirhossein Mousavi.
Ingen hade emellertid förväntat sig att den gamla före detta premiärministern från en brutal förtryckarperiod (Irakkriget 1980-88) skulle få ett masstöd. ”Televisionsduellen mellan Mousavi och Ahmadinejad – sedd av 40 miljoner tittare – drog dock korken ur flaskan och skapade folkliga reaktioner som varken Mousavi eller någon annan inom den iranska maktmaskinen troligtvis hade väntat sig”, skrev Bitte Hammargren i Svenska Dagbladet.
Även om de inte stödde Mousavi, sågs han som den kandidat som skulle kunna besegra Ahmadinejad. Tusentals ungdomar och speciellt kvin- nor blev kampanjarbetare åt Mousavi. Förtryck mot kvinnor är en hörnpelare i den islamiska diktaturen.
Tillsammans med studenter och oberoende fackföreningar har kvinnor organiserat sig för att kämpa för sina rättigheter och många aktivister har fängslats eller dödats. När Mirhossein Mousavis fru, den berömda konstnären Zahra Rahnavard, deltog och talade vid hans valmöten fick hans kampanj verkligt tryck.
Under valkampanjens sista vecka kunde studenter mer eller mindre fritt sprida flygblad och hålla möten i parker och vid universitetet.
I Teheran samlade Mousavi massmöten samtidigt som Ahmadinejad, som helt dominerade och kontrollera-de statliga media, endast hade mindre möten.
Stämningen bland massorna var uppåt och med ett valdeltagande på 75 procent förväntade sig ungdomarna att Mousavi skulle vinna. Men mindre än två timmar efter att vallokalerna stängt förklarades Ahmadinejad som segrare. Dagen efter gratu- lerade ”den högeste ledaren” ayatolla Khamenei honom och sa att det var ”strålande”. Västliga politiker och kommentatorer tycktes acceptera resultatet med hänvisning till Ahmadinejads stora stöd på landsbygden. Men Mousavi steg inte undan och hans anhängare än mindre – eller rättare sagt alla som var emot Ahmadinejad och missnöjda med systemet. Rapporter kom in som sa att det fans distrikt med fler röster än väljare, vallokaler som stängde för tidigt o s v. Istället för 24 miljoner röster uppskattade vissa bedömare att Ahmadinejad skulle ha fått sju miljoner, att jämföras med Mousavis 13 miljoner. I en andra omgång skulle då väljare som röstat på de två besegrade kandidaterna även de troligen ha röstat på Mousavi.
Protester inleddes omedelbart, men Ahmadinejad förlöjligade dem och jämförde med fotbollssupportrars kravaller. Dessa protester handla-de dock inte enbart om valresultatet – de kanaliserade all vrede över arbetslöshet, låga löner, bostadskrisen och bristen på demokratiska rättigheter, plus bland aktivister hoppet om hämnd på regimen.
Demonstrationerna blev större. Våldsamma angrepp från basiji på motorcyklar och mot studenter på universiteten nattetid med dödlig utgång tjänade enbart till att öka vreden som kulminerade i massdemonstrationen på tisdagen.
Våldet och propagandan om att USA låg bakom protesterna fungerade inte. Mousavi var tvungen att gå tillbaka till demonstrationerna och uppmana till sorgemarscher på torsdagen och fredagen. Ayatolla Khamenei tvingades att delvis göra en reträtt och kräva en omräkning – endast i några få distrikt och utförda av väktarrådet – dock en gest utan motstycke. Men man ska inte ha några il- lusioner – tillsammans med detta började Khamenei gripa kritiker och förbereda skärpta attacker när det blir möjligt.
Det är en massiv och kraftfull massrörelse. Om den kände sin egen styrka skulle regimen vara slut. Men det finns även betydande faktorer som håller den tillbaka – det förvirrade medvetandet och bristen på oberoende arbetarorganisationer.
Massorna kommer att lära genom dessa historiska händelser, men kommer rörelsen att gå tillräckligt långt? Hur långt kommer massorna att gå när Mousavi och Rafsanjani anser att de borde återvända till sina hem?
Robert Fisk rapporterade i Independent den 19 juni att: ”Tiotusentals av Mousavis anhängare marsche- rade i svarta kläder genom gatorna av centrala Teheran i går kväll”. Han citerar en deltagare: ”Vi kan inte sluta nu. Om vi ger upp nu kommer de att äta upp oss.” Denna kampkänsla är troligen typisk och kan i sig själv tvinga förtrycket åt sidan. Men samma demonstrant fortsatte: ”Det bästa vore om FN eller några internationella organisationer övervakar ytterligare ett val.” Och Fisk avslutar korrekt: ”På sådana illusioner som byggs katastrofer”.
Ingen i Iran borde sätta någon tillit till FN eller någon styrande klass i Väst. När president Obama säger att han är orolig är det massornas revolutionära karaktär som oroar honom mest. Obama har gjort det klart att han inte har någon preferens över vem som är president i Iran så länge denna presidenten är beredd att lyssna på USA.
”Reformivrarna” har än så länge inte varit öppnare gentemot Vita huset än mot Ahmadinejad. Den blandade medvetenheten ses även i de gröna anti-Ahmadinejaddemonstrationerna, där även religiösa slagord ropas.
Massrörelsen har redan påverkat andra skikt i samhället. Några poliser försvarade demonstranter och hyllades som hjältar.
Tidningar har tvingats rapportera om demonstrationerna. Universitetsprofessorer har avgått i opposition mot dödliga skottlossningar på universiteten.
Khamenei har nu hotat med att öka förtrycket. Men om massrörelsen fortsätter under ytterligare några dagar kan han tvingas överge Ahmadinejad och försöka nå en kompromiss med Rafsanjanis läger. Sprickan i den styrande klassen är ett tecken på en revolutionär kris och de styrande har enorma problem med att komma över sin splittring. Mousavi är inget reellt alternativ utan tvingades in i rol- len att utlösa rörelsen. Han har gjort sin del genom att lova Khamenei och den islamiska republiken trohet och samtidigt låta som en aggressiv oppositionsledare.
Det är nu avgörande att oberoende arbetarorganisationer bildas och byggs i massiv skala. Oberoende från staten, religion, kapitalister, liberaler o s v, kan de visa vägen för arbetsplats- och lokalkommittéer.
Precis som shurorna från 1979 års revolution borde arbetarkommittéer hantera både självförsvar och arbetarkontroll i produktionen och ekonomin.
Till skillnad från 1979 måste de koordineras i städerna och över hela landet.
De oberoende arbetarorganisationerna som redan existerar, som bussförarfacket, gjorde helt rätt när de inte tog ställning för någon kandidat i valet. Alla var religiösa kapitalistiska kandidater i olika former. Ingen av dem kan ta itu med den 20 procent höga arbetslösheten (12,5 procent officiellt) och en inflation på 30 procent (25 officiellt).
Dessa organisationer måste nu ställa sig längst fram – bygga sina egna fackföreningar, bilda bredare försvarskommittéer och söka stöd från studenter och andra aktivister bland städernas fattiga.
Men framförallt behöver Iran ett klart socialistiskt parti.
Så kallade ”färgrevolutioner” i andra länder har visat på möjligheten att störta regeringar, men har i grunden inte förändrat livet för arbetare och vanliga människor.
Detta var även lärdomen från massrevolutionerna över Europa år 1848, som Marx och Engels analyserade och som lade grunden för deras grundläggande ståndpunkt att arbetarklassen måste organisera sig självständigt.
Massrörelser är inte outtröttliga – de kämpar så länge de tror att kampen kan och kommer att ge resultat. Kampen för demokratiska rättigheter måste kopplas till kampen för politisk och ekonomisk befrielse. De kapitalistiska mullorna måste störtas och deras förmögenhet konfiskeras. Endast en demokratiskt kontrollerad ekonomi, en demokratisk socialistisk plan, kan erbjuda utbildning, arbete och en lön man kan leva på.
Iran har en stark arbetarklasstradition som sträcker sig från revolutionen 1906-11, men framförallt från revolutionen 1978-1979. Det var arbetarnas strejkrörelse snarare än bara demonstrationer i städerna som störtade shahens starka statsapparat.
Den främsta lärdomen som den revolutionen har skrivit i blod är: Behovet av ett socialistiskt arbetarparti med en massbas för att kunna avväpna islamisterna, politiskt och militärt.
Per-Åke Westerlund
