Irland: Ett nytt kapitel skrivs i arbetarkampen

2014-11-13 13:55:04


Hundratusentals har demonstrerat mot vattenavgifterna i Irland, vilket har öppnat upp ett nytt kapitel för arbetarkampen i Irland.

Den 11 oktober 2014 inleddes ett nytt kapitel i den irländska arbetarklassens kamp. Det sjudande missnöje som funnits under ytan blev tydligt när 100 000 gick ut på gatorna i Dublin i en demonstration mot vattenavgifterna och åtstramningspolitiken.
Samma dag lyfte vågen av ilska fram Anti Austerity Alliances (AAA) kandidat Paul Murphy fram till seger i fyllnadsvalet i valkretsen Dublin sydväst. Murphy, som är medlem i Socialist Party, besegrade ett chockerat Sinn Fein i valet.

Den 1 november genomfördes på nytt demonstrationer mot vattenavgifterna runt om i Irland. Den här gången deltog 150 000 människor. Fyllnadsvalet och dessa demonstrationer har gett många människor ett nytt självförtroende och tilltro till att det finns förutsättningar för att på nytt bygga en kamprörelse för arbetarklassen.
Det står i bjärt kontrast till den stämning som rådde funder örra året, vilket visar hur snabbt situationen kan förändras fullständigt. Ironiskt nog var en viktig faktor bakom denna förändring den ihållande propagandan om att Irland nu är inne i en ekonomisk återhämtning.
Många människor kunde lyfta på huvudet när talet om en kris utan slut ersattes av utsikterna om en förbättring av den ekonomiska situationen. När det visade sig att ”återhämtningen” bara gällde för de rika och när åtstramningarna fortsatte, särskilt genom vattenavgifterna, blev folket öppnare, argare och otåligare än tidigare.

Den förändrade situationen avspeglades i lokalvalen och i valen till Europaparlamentet i maj. Anti Austerity Alliance (AAA), där Socialist Party ingår, fick 14 kandidater invalda i kommunfullmäktige i Dublin, Cork och Limerick.  Andra vänsterkandidater och ”oberoende kandidater” gjorde också bra ifrån sig (vilket illustrerar det förakt som finns mot det politiska etablissemanget). Den stora valsegraren i maj var dock Sinn Féin, som gick från 54 fullmäktigeledamöter till 159. Partiet gick också från att inte ha några ledamöter i Europaparlamentet till att efter valet ha tre stycken av Irlands elva ledmöter.
Sinn Féin fick mer än 15 procent av rösterna i lokalvalen och nära 20 procent av rösterna i valet till Europaparlamentet. Sinn Féins framgångar och det röstetal partiet fått i valen i maj gjorde att alla kommentatorer förutsade att Sinn Féin skulle vinna fyllnadsvalet till parlamentet.
Vi visste att det skulle bli svårt att vinna valet, men vi trodde att om vi kunde göra frågan om vattenavgifter till en central del av valkampanjen skulle det stärka vår ställning. Detta genom den historia av kamp som vi har i denna fråga, till skillnad från Sinn Féin. Sinn Féin har inte på allvar tagit strid mot någon av de orättvisa skatter och avgifter som har varit aktuella under de senaste 20 åren. Samtidigt som partiet sa att de var emot vattenavgifterna, vägrade de att förespråka betalningsvägran för att stoppa förslaget. Det innebar att Paul Murphy och AAA:s kampanjarbetare alltid började med att angripa det politiska etablissemanget, men tog samtidigt också på ett tydligt sätt upp Sinn Féins agerande.

Vattenavgifterna är en enorm fråga. Många familjer från arbetarklassen kommer att få betala mer än 500 euro per år (ungefär 4 000 kronor). Räkningarna skulle skickas ut i januari, men betalningsperioden började den 1 oktober. Irish Water, det bolag som bildats för att administrera avgifterna, började skicka ut ”informationspaket” till alla hushåll i landet.
Den 10 oktober, datumet för när fyllnadsvalet skulle ske, fastställdes formellt i det irländska parlamentet, Dail, den 17 september. Vi kunde inte kosta på oss lyxen att vänta tills datumet tillkännagavs officiellt. De irländska vallagarna tillåter inte att valplakat sätts upp innan datumet för valet är bestämt. Men vi startade vår kampanj med gatustånd på sex platser den 6 september och vår dörrknackning inleddes måndagen den 8 september.
Vi förekom Sinn Féin genom att på ett av våra valplakat göra en parodi av ett plakat som vi visste att de skulle komma att återanvända. I samband med valen i maj förra året använde de ett plakat som helt enkelt sa ”Gör skillnad – Rösta på Sinn Féin” (Make the Change – Vote Sinn Féin). Syftet var att fånga upp det missnöje som fanns med Labourpartiet och den åtstramningspolitik som koalitionsregeringen förde. Eftersom vi visste att de skulle använda detta plakat på nytt förekom vi dem med ett plakat som sa ”Gör VERKLIG skillnad – Rösta 1 Paul Murphy AAA” (Make the REAL Change – Vote 1 Paul Murphy AAA”. Det innebar att alla som såg Sinn Féins affischer samtidigt påmindes om vår kritik av dem.

Vårt positiva budskap, att vi kunde vägra att betala vattenavgifterna och att det var möjligt att stoppa avgifterna, avslöjade Sinn Féins totala cynism. Om vi lyckades att nå ut med detta budskap skulle det få ett positivt gensvar. Detta trots att Sinn Féin har ett rykte av att vara ett parti som är emot etablissemanget, särskilt i utsatta arbetarklassområden.
Sinn Féin tog sin tillflykt till personliga angrepp mot Anti Austerity Alliances kandidat Paul Murphy. De sa att Paul inte kom från området. De hävdade att betalningsvägran skulle leda till att de boende oundvikligen skulle ackumelera ihop jättestora skulder som de skulle tvingas betala och att de dessutom skulle få betala kraftiga böter. Sinn Féin försökte att sprida rädsla och demoralisering som en metod för att vinna valet. Men de underskattade fullständigt folkets kampvilja och deras förmåga att verkligen förstå de olika metoderna i motståndet mot vattenavgifterna.
Ett tecken på hur effektiv vår kampanj var visades av att Sinn Féin under kampanjens gång tvingades ändra sin inställning. Partiet sa att ett avskaffande av vattenavgifterna från och med nu skulle vara ett villkor för att de skulle gå med i en ny koalitionsregering. Som svar på detta spred vi ytterligare 25 000 flygblad där vi sa att det lönar sig att sätta press på Sinn Féin, fortsätt med det!

Trycket mot Sinn Féin ökade obönhörligt. Detta märktes en vecka före valet när ledande personer inom partiet, som Mary Lou McDonald och den nyvalde europaparlamentsledamoten från Dublin, Lynn Boylan, retweetade en fejkad Facebookdiskussion som ställde Paul Murphy i dålig dager. Det intryck som skulle förmedlas var att Paul erkände att han ljög när det gällde Sinn Féins inställning om vattenavgifterna och att han missbrukade frågan för att bli vald. En ordentlig granskning av Twitterinlägget hade omedelbart skapat tvivel om sanningshalten. Att ledande personer inom Sinn Féin retweetade detta inlägg visar den oro som fanns inom partiet över Pauls kampanj. Sinn Féin tvingades också att be om ursäkt för att de hade spridit lögner om Paul.

Efter den första röstsammanräkningen den 10 oktober hade Sinn Féin fått 7 288 röster (30 procent) och AAA låg 748 röster efter med 6 540 (27 procent). Men när de andra kandidaterna eliminerades överfördes ytterligare 3 025 röster till AAA, medan Sinn Féin bara fick ytterligare 1 711 röster. Det innebar att Paul Murphy och AAA vann med 566 röster.
Röstsammaräkningen av förstahandsrösterna i de olika delarna av valkretsen visade att vi hade uppnått exakt det vi föresatt oss. Denna gång fick vi fler röster än Sinn Féin i Terenure/Tempeleogue med 19 procent mot 14 procent. Det samma gällde i Tallaght Central, där siffrorna var 34 procent respektive 29 procent. I South Tallaght fick Sinn Féin en något högre andel av rösterna än i lokalvalen i maj, men AAA:s siffror rusade i höjden från 12 procent till över 30 procent.
Jämförelsen i antalet röster jämfört med valet i maj är slående. I maj fick Sinn Féin 9 737 röster i dessa områden. De förlorade alltså 2 449 röster. AAA fick 3 537 röster. Det innebär att ökningen i fyllnadsvalet var hela 85 procent, trots att valdeltagandet var avsevärt lägre än i lokalvalen. Det var inte bara Sinn Féin som chockades av resultatet; även det politiska etablissemanget, media och troligen människor inom vänstern chockades. Regeringen gjorde omedelbart vissa mindre eftergifter när det gällde vattenavgifterna, men det har bara gjort att inställningen att de måste skrotas helt och hållet har stärkts.
Fyllnadsvalet är det tydligaste tecknet hittills på en kraftfull svängning bort från det kapitalistiska etablissemangets partier – Fine Gael, Labour och Fianna Fáil. Det är häpnadsväckande att de tillsammans bara kunde nå upp till 26 procent av rösterna. Hela det kapitalistiska etablissemanget förlorade mot Paul Murphy och AAA i röstsammanräkningen.

Storleken på demonstrationen mot vattenavgifterna den 11 oktober var viktig, liksom att den framför allt bestod av människor från arbetarklassen. Men detta var ändå inte det viktigaste. Det var en demonstration som inte var organiserad på det vanliga sättet, utan en massmobilisering underifrån – en ”gör det själv”-mobilisering av arbetarklassen.
Demonstrationen utlystes av paraplyorganisationen Right2Water, som startades tidigare i år av People Before Profit-alliansen och några fackliga organisationer (AAA och Socialist Party ingår också i Right2Water). Men redan några veckor före demonstrationen var människor inriktade på demonstrationsdagen och började mobilisera för den. Detta som ett sätt att samlas, att få utlopp för sin ilska och ta ställning mot vattenavgifterna och åtstramningen. Den ursprungliga planen var att demonstrationens skulle genomföras i september, men Socialist Party argumenterade inom Right2Water för att den skulle läggas i oktober, närmare datumet då regeringen presenterar sin budget.

Demonstrationens betydelse blir ännu tydligare om man jämför den med den senaste demonstrationen som irländska LO, ICTU, organiserade den 9 oktober 2013. ICTU lyckades mobilisera 60 000 personer i hela landet och definitivt inte fler än 40 000 i Dublin. De flesta av dessa lämnade mötet med en känsla av avsmak, eftersom ICTU-ledarna inte lyckades föra fram några planer för verkligt slagkraftiga aktioner mot åtstramningspolitiken. Den verkliga betydelsen av demonstrationen den 11 oktober 2014 ligger i att arbetarklassen lyckades ta sig igenom den demoraliserande dimma som lagt sig över landet på grund av ICTU:s eftergiftspolitik.

För ett antal år sedan började invånarna i Ballyhea, en liten by i länet Cork, att genomföra protestmarscher varje söndag längs huvudgatan mot att staten löste ut bankernas skulder, under parollen ”Ballyhea säger nej”. Tanken på att ”säga nej” arbetade sig in i det folkliga medvetandet. I olika stadsdelar har grupper organiserats som i ganska många fall har satt sitt områdes namn framför ”säger nej”, eller använt sig av något annat liknande namn när de organiserat sig och bildat lokala föreningar.
Right2Water gör det dock till en dygd att inte förespråka en allmän vägran att betala avgifterna. Sinn Féin, som ingår i kampanjen, och en del fackföreningar, använder kampanjen som ett sätt att dölja deras vägran att på allvar kämpa mot vattenavgifterna. För att gentemot arbetarklassen ge sken av att de på allvar är motståndare mot vattenavgifterna säger de att de är en del av Right2Water. När det gäller Sinn Féin har det faktum att deras verkliga hållning avslöjats allt mer i samband med valkampanjen i Dublin Sydvästra gjort att de än mer försöker klä sig i Right2Waters fana i olika delar av landet.
Olyckligtvis kan det faktum att organisationer som People Before Profit och några vänsterledamöter i det irländska parlamentet undviker frågan om betalningsvägran skapa en fara för den nya rörelsen. Samtidigt som det finns ett enormt hat och ilska mot vatten­avgifterna, finns det ett betydande skikt i befolkningen, särskilt bland de äldre, som fortfarande är rädda och osäkra på möjligheten att vägra betala. Samtidigt som hatet mot vattenavgifterna är allmänt utbrett visade en opinionsmätning nyligen att 41 procent skulle betala avgifterna, 25 procent skulle inte betala, 18 procent sa att ”det beror på” och åtta procent berördes inte av vattenavgifterna.

Vänstern och socialister borde ta ledningen och ge människor tillräckligt självförtroende för att följa upp massmobiliseringarna med en organiserad betalningsvägran av vattenavgifterna. De måste förklara att vattenavgifterna inte kan dras från människors inkomster och att det inte längre går att koppla bort vattnet i bostäder. Det gäller också att visa för arbetande människor att den försvagade Fine Gael/Labourregeringen kan slås tillbaka på ett avgörande sätt genom en massiv betalningsvägran och aktiv kamp.
Istället nämns betalningsvägran ibland i något mindre tal eller i liten stil på ett flygblad. Tyvärr finns det ett motstånd mot att förespråka en organiserad betalningsvägran som den avgörande och centrala taktiken, vilket skulle krävas för att förslaget om vattenavgifter skulle besegras.
Det är ett nytt kapitel som har inletts. Men om rörelsen ska fortsätta att växa och utvecklas under de kommande veckorna och månaderna beror på vilken taktik regeringen och staten använder sig av när det gäller vattenavgifterna. Det kan också bero på om de nya aktivisterna kan föra rörelsen framåt och, helt avgörande, om en kämpande ledning som kan ge människor självförtroende växer fram inom rörelsen. Det motstånd, den kamp och potentialen för en utmaning från vänstern och socialister håller på att bli till ett spöke som hemsöker det kapitalistiska etablissemanget i Irland. ■