EU:s finanspakt (som vi med framgång döpte till åtstramningspakten) antogs med 60 procent mot 40 procent i folkomröstningen på Irland, torsdag den 31 maj. Valdeltagandet var 50,6 procent. Resultatet var långt ifrån en stor seger för regeringen eller ett stöd för åtstramning.Folkomröstningen i Irland var en viktig internationell fråga. Pakten innehåller en rad budgetregler, inklusive att länderna måste minska sina strukturella underskott till 0,5 procent av BNP och deras totala skuld till 60 procent av BNP. Den utgör en institutionalisering av åtstramningspolitiken och ett mycket betydande angrepp på demokratiska rättigheter då den ger väsentligt ökade befogenheter till EU-kommissionen.
I folkomröstningen kampanjade storföretag och EU:s ”ledare” för att resultatet skulle bli Ja. Arbetarklassen i Grekland och många andra länder, som alltmer ser behovet av en enad kamp mot åtstramning och kapitalism i hela Europa, hoppades att ett Nej skulle ge en impuls till en sådan kamp.
Ja-s-dan vann, men det fanns ingen entusiasm för Ja, vilket en minister i regeringen medgav när han kommenterade att de som röstade Ja gjorde det med "extrem motvilja". Eller som ledare i söndagens Independent konstaterade: ”Långt ifrån att vara en förtroendeomröstning för Europa, eller regeringen för den delen, det buttra Ja:et i denna folkomröstning säkrat från en motvillig befolkning var en handling av förtvivlan. "
Socialist Party och dess mest kända offentliga företrädare, parlamentsledamöterna Clare Daly och Joe Higgins samt vår ledamot i EU-parlamentet, Paul Murphy, drev en stark och effektiv kampanj som kommenteras av många.
Ja-kampanjen byggde på hot och utpressning. Finanspaktens text utarbetades förra sommaren men i februari ett tillägg som sade att endast länder som accepterade pakten skulle kunna komma åt medel från den kommande ESM (Europeiska Stabilitets-Mekanismen). ESM är den nya fond på 700 miljarder euro (6300 miljarder kronor) för räddningsaktioner till bankirer och spekulanter och för att stabilisera euron, på bekostnad av arbetarklassen i hela Europa.
Denna utpressningsklausul, som stöddes av den irländska regeringen, användes för att göra frågan om möjlighet till finansiering i händelse av framtida akuta kriser till den dominerande frågan i kampanjen. I själva verket var det en pistol mot huvudet på folk att rösta Ja eller möta en förödande ekonomisk kollaps. Så mycket för den demokratiska legitimiteten i EU eller Irland.
Hotet visade de styrandes hänsynslösa beslutsamhet att få fördraget passerat. Hotet hade stor inverkan genom att utnyttja de verkliga farhågor som finns att den ekonomiska situationen kan bli mycket värre. De kommer dock under de kommande månaderna och åren att få skörda en bitter belöning för att ha använt så brutala hot.
Ja- kampanjen skrämde med att utan finansieringskällor och krediter skulle effekten bli en omedelbar katastrofal åtstramning 2014, mycket värre än allt hittills, att budgeten i december skulle också vara mycket värre om det blev Nej, att Ja skulle resultera i stabilitet, investeringar och arbetstillfällen. Utredningar och lobbygrupper kom hela tiden med såna argument.
Sedan 1994 ska båda sidor i en folkomröstning vara jämställda i TV och radio. Trots detta nådde medias ställningstagande i den här debatten aldrig tidigare skådade nivåer. Många kommentatorer fokuserade hela debatten på finansieringsfrågan och undvek en riktig diskussion om det faktiska innehållet i Finanspakten och effekterna av åtstramning.
Utpressningsklausulen om finansiering och media var centrala faktorer i resultatet. Dessutom är resultatet också en kommentar till den aktuella stämningen och den allmänna medvetenheten. Nästan alla förstår att åtstramning är dåligt för ekonomin och det finns en bred stämning mot det, som visas i motståndet mot hushållsskatten. Stämningen är starkast inom arbetarklassen och de som påverkas mest av stora nedskärningar, nya skatter och åtstramningar av de senaste åren.
Men för stora skikt, bland annat medelklassen och vissa delar av arbetarklassen som har det lite bättre, fanns en större rädsla för en potentiell finansiell kollaps när det nuvarande EU/IMF-programmet avslutas. Även om många inte till fullo tror på hotet att EU skulle hålla inne medel om Nej vunnit, valde de vad de trodde var den minst riskabla alternativet.
Verkligheten – att åtstramningar förstör ekonomin i Irland och Europa – dränktes av den intensiva propagandan att fördraget var en del av en plan för återhämtning. Regeringen försökte även att införliva Hollandes seger i Frankrike i sin kampanj genom idén att åtstramningar kan gå hand i hand med tillväxt, samt hävda att betydande stimulanspaket var i görningen om pakten antogs.
Samtidigt pekade de på den ekonomiska kollapsen och instabiliteten i Grekland till följd av kampen mot åtstramning och att de inte följt villkoren. I huvudsak var det hot, kombinerat med löften om återhämtning, som knuffade många människor att hålla för näsan och rösta ja.
Frånvaron av en förståelse för att det finns ett alternativ till marknadens och kapitalismens diktat, eller möjligheten och rimligheten i den socialistiska politiken, tenderade också att begränsa medvetenheten och hämma folks förtroende att rösta Nej.
Med alla dessa faktorer i beräkningen, är det faktum att 40 procent röstade NEJ anmärkningsvärt. Det är ett positivt uttryck för beslutsamhet inom stora delar av arbetarklassen och i synnerhet visar det att Nej-kampanjen, som dominerades av vänster- eller vänsterlutande krafter gav resultat.
Medan en stor andel av arbetarklassen röstade ja, är det också riktigt att en viktig klasspolarisering visades i omröstningen. Nej vann bara i fem av de 43 valkretsarna, men det är uppenbart att den totala majoriteten av arbetarklassen röstade Nej. Segern för Ja baserades på starka Ja-majoriteter i medelklassområden, inklusive många röster på landsbygden. I kontrast visar resultaten att i många städer och i många arbetarklassdistrikt fick Nej så mycket som 70, 80 eller till och med 85 procent.
Vi förutsåg helt riktigt efter valet i februari 2011, att regeringspartierna Fine Gael och Labour därefter skulle rasa i stöd. På samma sätt kommer resultatet av folkomröstningen att undermineras av händelser. De fick sitt Ja-resultat, men på grund av hot, utpressning och falska löften.
Att regeringen bygger hela sin kampanj på behovet av att få tillgång till medel i händelse av en ny räddningsaktion är i sig ett bevis på att åtstramningarna misslyckats.
Kenny har också uttalat definitivt att det blir ett avtal med EU för att minska bankernas ohållbara och förlamande skulder. Eftersom det står klart att det inte blir någon återhämtning, att arbetslösheten inte minskar, att eventuella förändringar i bankernas skulder kommer att vara beroende av nya brutala åtstramningar, kommer Irland att drabbas av just den instabilitet som etablissemanget säger att de är så desperata att undvika.
Mobbning och trakasserier är inte en hållbar politik och kan inte upprätthållas hur långe som helst. Som Napoleon sa en gång: "Du kan göra vad som helst med bajonetter utom sitta på dem." Fördjupad kris, i kombination med djupare åtstramningar och fler attacker på demokratiska rättigheter, kommer att bereda väg för en explosion av ilska, kamp och politisk radikalisering.
Vissa kommentatorer har sagt att kampanjen haft liten inverkan, men det är felaktigt. EU och medier agerade på ett enhetligt sätt för att slå hårda slag mot Nej-kampanjen. De använde sin kapitalistiska kontroll över det finansiella systemet som en hävstång för att tvinga människor att gå till mer kapitalistisk åtstramning. Detta är en annan version av "race to the bottom" och det kan bara ifrågasättas genom kamp och genom att göra slut på privat kontroll av det finansiella systemet.
Skrämselkampanjen är en mer trubbig version av det gamla argumentet mot socialistisk politik "bra, men var kommer pengarna ifrån?" Attacken har mer av en effekt nu än under 1970- och 1980-talen eftersom problemen och farorna verkar mer akuta idag, och på samma gång tanken att ta över rikedomar och makt verkar mer längre bort för folk.
Eftersom det blir uppenbart att med mer åtstramning kommer krisen att bli värre, kan det ske en dramatisk förändring när det gäller vad folk ser som vad som är möjligt och nödvändigt och ett riktigt svar. Människor kommer att vara mindre känsliga för diktat, hot och manipulation och mycket mer öppna för att höra verkliga och radikala lösningar. Vi såg även ett drag av detta under kampanjen, när vi svarade på Ja-kampanjen genom att vrida fokus tillbaka till åtstramning och framgångsrikt stoppa Ja-sidan dynamik från den första kampanjveckan.
Medan nej-kampanjen kunde besvara etablissemangets argument, var det inte möjligt att verkligen utveckla en stark drivkraft bakom ett Nej. Så i slutändan fick vi ett resultat som få människor är verkligen nöjda med eller stödjer, där en majoritet röstade för det mindre av två onda ting, utan entusiasm.
Detta innebär inte ett stort uppsving för regeringen och resultatet mottogs huvudsakligen med lättnad. Å andra sidan om de hade förlorat folkomröstningen skulle de ha dramatiskt försvagats. Men deras löften kommer inte att kunna uppfylla, och så undermineringen av regeringen kommer att påskyndas när krisen fortsätter och förvärras. Labourpartiet i synnerhet upplever en kris. Efter drygt ett år vid makten har de redan förlorat nästan hälften av sina röster enligt opinionsundersökningar.
Fastän de är på den förlorande sidan, kommer de som vinner mest från den här kampanjen att vara Sinn Fein och United Left Alliance, de två viktigaste krafterna på Nej-sidan. Sinn Fein och Socialist Party fick ekonomiskt stöd från vänsterpartiernas grupp (GUE/NGL) i Europaparlamentet. Men med sina massiva finansiella tillgångar, 14 parlamentsledamöter och 54 mandat i kommunfullmäktige hade Sinn Fein redan stora reserver och resurser för att bedriva kampanjen.
Sinn Fein fick mycket mediabevakning på Nej-sidan och deras kampanj påverkade. De grundade kampanjen på motstånd mot åtstramning. De valde att betona det mer än att vända attackerna på demokratiska rättigheter till en suveränitets- eller nationell fråga. De begränsade sin kritik av EU och kapitalismen, genom att ge intrycket att en bättre uppgörelse med EU var möjlig.
Labourpartiet försökte ironiskt nog avslöja att även om Sinn Fein är helt mot åtstramning på södra Irland genomför de nedskärningar i Nordirland. Men trots sanningen i detta hade Labour av alla ingen trovärdighet att göra denna attack och det hade ingen inverkan.
Sinn Feins stöd har stadigt ökat sedan förra årets allmänna val, där de fick 10 procent. Den senaste opinionsundersökning gav dem 24 procent, en ökning med 3 procentenheter från förra gången och mer än dubbelt så mycket som Labour.
Det är fortfarande så att det finns arbetare som inte under några omständigheter skulle rösta på Sinn Fein. Men samtidigt verkar det som om Sinn Fein sannolikt tjänar mest på den politiska krisen som omfattar alla de traditionella regeringspartierna, om inte ett verkligt, genuint vänster- och arbetarklassalternativ kan byggas. Med nuvarande utveckling är det troligt att Sinn Fein kan bli det största partiet i opinionsmätningarna.
Frågan är, kan förhållandena utvecklas för att lansera en sådan vänster/socialistisk kraft i förväg, innan den sociala och politiska explosion som är inneboende i situationen? Hur kampen mot hushållsskatten kommer att utvecklas är av avgörande betydelse.
Socialist Party gick in i denna kampanj med en starkare ställning än vid tidigare folkomröstningar. I den första folkomröstningen om Lissabonfördraget 2008 spelade Joe Higgins en avgörande roll, även om Joe inte var parlamentsledamot just då. Den här gången hade vi inte bara hade Joe Higgins, som gjorde många viktiga framträdanden, vi hade också Clare Daly i parlamentet och Paul Murphy, som ersatte Joe i Europaparlamentet.
Detta var Clare Dalys första folkomröstningskampanj som parlamentsledamot och det är allmänt accepterat att Clare presterade mycket bra i en rad framträdanden och debatter mot regeringens talesmän och ministrar, och hade en verklig effekt i kampanjen liksom hon haft sedan hon tog plats i parlamentet ifjol.
Denna folkomröstning var särskilt viktigt för Paul Murphy. Till skillnad från Joe Higgins och Clare Daly är Paul inte vald till sin position och har i den meningen inte samma post eller profil som de andra kamraterna. Ett stort antal kommentatorer har hänvisat till Paul som en av de mest kapabla och välformulerade företrädarna på Nej-sidan, och indikerar att han på grundval av hans resultat och nya profil kraftigt förbättrat sina chanser att få omvald som ledamot av Europaparlamentet 2014.
I mars och sedan igen under kampanjen i maj, organiserade partiet utdelning av A4-broschyrer i alla hushåll i Dublin, långt över 400 000 bostäder. Ovanpå det har vi organiserat massutdelning av mer än 50 000 flygblad, bland annat i viktiga arbetarklassområden i Cork. Medlemmar drev kampanj i Meath, Kildare, Wicklow, Wexford, Waterford, Kerry, Tipperary, Clare, Laois, Offaly och i städerna Galway, Limerick Kilkenny och Carlow och Drogheda.
Partimedlemmar har hjälpt till att sätta upp affischer från kampanjen mot hushållsskatten och från United Left Alliance. Det var dock Socialist Partys egna affischer och skyltar som hade en verklig effekt i kampanjen och provocerade många kommentarer. Lördagens genomgång av kampanjen i irländska Times hänvisade till Socialist Partys "allestädes närvarande affischer".
Vi producerade tusentals stora affischer i fyra olika versioner för att få igång kampanjen. Dessa följdes i mitten av kampanjen av fyra versioner av mycket stora skyltar, främst för Cityområden. Vi avslutade kampanjen med tusentals av tre nya små affischer med våra slutliga budskap.
Våra många affischer med stark grafik stod i kontrast med de andra, särskilt med bristen på innehåll i Ja-affischerna. De presenterades i många tidningar, rapporter i tv och bloggar i både Irland och utomlands samt sociala nätverkssajter. Affischer en mycket viktig mekanism för att få ett budskap i masskala mycket snabbt och har en verklig effekt.
Vår affisch som kopplade åtstramning till hushålls- och vattenskatterna stack i näsan på etablissemanget och media som attackerade den för att förringa frågorna.Vi hade också 2,5 meter gånger 1,2 meter stora skyltar med en bild av Angela Merkel och citatet “Skuldbromsen är bindande och giltigt för evigt. Du kommer aldrig att kunna ändra det genom en parlamentarisk majoritet". En annan affisch som sa "Pakten förstör demokratin" gick hem. Vår skylt med den berömda bilden från filmen Hajen för att visade de nedskärningar som hotade, provocerade en hel del kommentarer och användes på bloggar, en musik-och nyhetstidskrift i Irland. The Guardian kommenterade den inverkan som en av våra små affischer hade på sociala nätverk. Affischen sade "EU superrika har 3000 miljarder euro i kontanter – Ändå är 25 miljoner arbetslösa – vi behöver inte kapitalistisk girighet Rösta Nej" med en bild där Montgomery Burns (från Simpsons) som kramar massor av pengar.
Kampanjen mot hushållsskatten är en mycket bra plattform från vilken Socialist Party och United Left Alliance kan växa och gå framåt under de närmaste månaderna.
Kampen mot hushållsskatten kommer sannolikt att hetta till eftersom det är troligt att regeringen kommer att försöka ta människor till domstol. Hälften av alla bostäder har fortfarande inte registrerats, vilket upp betydligt mer än 50 procent av hushållen och befolkningen.
Då har vi en enorm möjlighet att ställa denna omröstning åt sidan och bygga en rörelse som verkligen kan bekämpa regeringen, EU och deras åtstramningar.
Socialist Party-reportrar
