Rättegångarna är regeringens hämnd mot kampen.
Den största politiska rättegången på decennier kommer att äga rum på Irland när en parlamentsledamot och flera fullmäktigeledamöter för Socialist Party och Anti Austerity Alliance (AAA) hotas av långa fängelsestraff.
De påhittade anklagelserna om olaga frihetsberövande och domen som fann en 17-åring skyldig efter att han deltog i en fredlig sittprotest innebär ett farligt steg mot kriminalisering av protester på Irland.
Rättegångarna och domen är en del i en politisk kampanj orkestrerad av statens högsta skikt som vill slå ner motståndet från arbetarklassen och dess representanter som Paul Murphy, parlamentsledamot för AAA och medlem i Socialist Party (CWI på Irland).
Det är tydligt att Jobstown-rättegångarna mot 19 åtalade är politiskt motiverade. Den 17-åring som dömdes hade aldrig en chans. Han var ett offer för en större repressiv agenda för det kapitalistiska etablissemanget på Irland, vilka vill slå undan benen på de proteströrelser som kan komma att spela en avgörande politisk roll under de kommande åren av kriser och sänkt levnadsstandard.
Allt handlar om en protest som ägde rum i november 2014 i Jobstown, Tallaght, i sydvästra Dublin. Joan Burton, dåvarande vice premiärministern och ledare för Labour (Socialdemokraterna), besökte en skolavslutningsceremoni. Burton var direkt ansvarig för de nedskärningar som har gjorts på välfärden vilka hade slagit hårt mot områden som Jobstown. Hennes närvaro ledde till stor upprördhet bland de boende och en spontan protest utbröt.
Protesten ägde rum under kulmen av rörelsen mot vattenavgiften som regeringen försökte införa. Två veckor tidigare hade 200 000 irländare protesterat i städer, kommuner och byar runt om i Irland. En månad tidigare, den 11 oktober, hade 100 000 demonstrerat i Dublin. Samma dag valdes Paul Murphy (AAA) in i parlamentet för sydvästra Dublin i ett fyllnadsval. Han valdes efter en radikal valkampanj som uppmanade till massmobilisering och bojkott av vattenavgiften.
Veckorna innan protesten i Jobstown hade det politiska- och mediaetablissemanget inlett en smutskastningskampanj mot vattenavgiftsprotesterna. Av rädsla för den växande folkliga revolten som hade ett brett stöd försökte man splittra rörelsen genom att utmåla de mer militanta delarna som skurkar. Några få konfrontationer mellan boende som försökt stoppa installationen av vattenmätare och polis valdes noga ut av media för att sen förvridas och blåsas upp.
På det här sättet försökte man skada och underminera ledarna för kampanjen, särskilt bojkottkampanjen, i slutändan parlamentsledamöterna för AAA. På samma sätt försökte man använda protesten i Jobstown.
Medlemmar från AAA, däribland tre lokala kommunfullmäktigeledamöter och nyvalda Paul Murphy, deltog i demonstrationen som inkluderade en sitt-protest och en långsam marsch framför Joan Burtons ministerbil och som varade cirka två timmar.
Protesten var spontan och därför ej koordinerad med hjälp av demonstrationsfunktionärer.
Boenden från Jobstown kom och gick, barn och ungdomar samlades runt uppståndelsen, vattenballonger och några ägg kastades. Kravallpolis sattes in och demonstranter behandlades hårdhänt, men ingen greps. Protesten var fredlig och Burton var fri att lämna bilen när hon önskade, vilket hon till slut gjorde.
Ett ramaskri hördes från etablissemanget de följande dagarna och veckorna. Protesten sades ha styrts av en ”mobbmentalitet” som ”ignorerat rättsstaten” och ”yttrandefriheten”. En parlamentsledamot för regeringspartiet Fine Gael jämförde demonstranterna med ISIS.
Det var responsen från AAA:s parlamentsledamöter Ruth Coppinger, Paul Murphy och Joe Higgins – vilka försvarade protesten och kraftigt slog tillbaka alla försök att demonisera Jobstown – som vände medias attacker.
Ledamöterna lyfte frågorna som fick Jobstownborna att protestera mot Joan Burton: Labours svek mot deras många väljare i Jobstown och de ökande klyftorna i det irländska samhället. De avslöjade hyckleriet från dem som fördömde ”våldet” med vattenballonger men som ignorerade våldet som följer nedläggningarna av skyddade boenden och andra nedskärningar genomförda av Labour som regeringsparti.
AAA:s tydliga ställningstagande stärkte etablissemangets beslutsamhet att slå tillbaka på andra sätt. Tre månader senare, under två veckor, pågick en skrämselkampanj i Jobstown genom att polisen gjorde raider tidigt på morgnarna hemma hos män, kvinnor och också många ungdomar för att sedan gripa dem.
Under den här perioden dömdes även fem personer i norra Dublin för att ha brutit en polisavspärrning runt installationen av vattenmätare. Syftet var tydligt; att sända en signal till de aktiva i kampanjen och till samhället i stort att effektiv civil olydnad inte skulle tolereras.
Taktiken misslyckades med att stävja den växande antivattenavgiftsrörelsen. Många fler stora och effektiva demonstrationer hölls det kommande året och den avgörande bojkottskampanjen etablerades. Efter parlaments-
valet i februari 2016 bojkottade fler än 70 procent avgiften. Det ledde till att vattenavgiften bordlades och det är osannolikt att den återupptas, en enorm seger för kampanjen.
Medan protesterna har avtagit och den aktiva kampanjen skingrats i väntan på ”kommissionens” översyn av anklagelserna fortsatte staten sitt uppdrag att bestraffa Jobstowninvånarna och AAA. De flesta av de som gripits åtalades för allt mellan brott mot ordningen till olaga frihetsberövande (vilket kan ge livstids fängelsestraff).
Kampanjgruppen Jobstown Not Guilty (Jobstown inte skyldiga) sattes upp av 19 av de åtalade. Alla de 19 har behövt infinna sig i rätten flera gånger innan ens ett datum sattes för en rättegång. Processen har avsiktligt gjorts utdragen. Man ville vänta till efter parlamentsvalet och på att allmänhetens medvetenhet och momentum för försvarskampanjen skulle avta.
Rättegångarna för de vuxna åtalade inleds i april 2017 och den sista kommer att hållas under 2018. Den första rättegången för olaga frihetsberövande gällde en minderårig, en 17-åring som var 15 år när protesten ägde rum, och för att kunna ställas inför rätta som minderårig hölls hans rättegång i september 2016.
Det här var en annan välkalkylerad plan då minderåriga döms av domare, inte av en jury, vilket gav staten mer kontroll över utgången och även möjligheten att sätta ett prejudikat inför de vuxnas rättegångar. Med andra ord finns det nu ett prejudikat att en vanlig demonstrant kan dömas för olaga frihetsberövande.
Rättegången var en fars. Huvudvittnena var Joan Burton och en polis vilka båda gav partiska vittnesmål baserade på sina politiska åsikter. Polisen beskrev protesten som ett ”rugbytumult” och pratade om hur han krävde ett slut på protesten men att ”ingen av dem ville ta några order”. Knappast en häpnadsväckande eller olaglig handling om rätten att demonstrera betyder någonting.
Burton sade hur hon kände sig ”hotad” och ”otrygg” då demonstranterna var ”väldigt vilda”. Hon identifierade den åtalade som ”en ung man i rena, blå träningskläder” vilket avslöjar hennes syn på de otvättade massorna som är emot henne.
Att det handlade om demonstrationsrätten, inte att någon kidnappats, var tydligt. Paul Murphy har tidigare summerat vilka långsökta bevis som lades fram i rätten:
- Han kan vid ett tillfälle ha sagt ”Joanie i ditt elfenbenstorn – det här är folkmakt” i en megafon.
- Han gick omkring.
- Han satt ner och uppmuntrade andra att sitta ner.
- Han viftade med armarna.
- Han filmade Joan Burton med sin telefon och sade ”prata med oss Joan.”
Samtidigt föll några av åklagarens huvudargument om vad som hände under protesten samman under rättegången.
Trots att Joan Burton försökte utmåla sig som ett offer finns en video från hennes egen mobil som visar hur hon sitter i sin bil och pratar om hur protesten kan användas till hennes fördel på sociala medier.
Ett polisbefäl försökte under rättegången förneka att ett avtal fanns mellan polisen och demonstranterna om att Joan Burton långsamt skulle marscheras ut. Det skulle vara ett problem för polisen eftersom att de då skulle vara medskyldiga till den påstådda frihetsberövningen. Lögnen motbevisades genom filmbevis.
Trots att bevisen inte räckte till dömdes 17-åringen. Rättegången var i verkligheten politiskt ihopsnickrad och som försvaret korrekt kallade det ”ett recept för totalitarism”.
Domaren gick så långt som att påstå att den sekundlånga fördröjningen av Burton medan hon gick och 17-åringen gick framför med en kamera, var olaga frihetsberövande.
Om det var sant skulle det få en enorm innebörd för journalister och reportrar. Det skulle betyda att strejkande arbetare som blockerar strejkbrytare skulle göra sig skyldiga till brott. Domen är därför ett hot mot fackföreningsrörelsen.
Den ”villkorliga” domen, som innebär att så länge 17-åringen inte begår något brott igen inom de kommande nio månaderna så slipper han att finnas i brottsregistret, avslöjar absurditeten. Hade han faktiskt kidnappat vice premiärministern skulle han ha dömts till maxstraff. Men det gjorde han inte och den villkorliga domen visar på ett annat syfte, att få ett prejudikat för ett förbud mot protester innan nästa omgång rättegångar.
För att förstå vad som ligger bakom de här attackerna är det nödvändigt att se det politiska sammanhanget. Runt om Europa har den kapitalistiska krisen gjort det allt svårare för de etablerade partierna att styra som de har gjort tidigare. Demonstrationer, strejker och proteströster har skapat en svårhanterad politisk terräng i många länder. Speciellt i de drabbade av åtstramningar.
Att politiker, likt Joan Burton, blir konfronterade av arbetarklassen har blivit vanligare och är en oroande utveckling för de nuvarande och de potentiella regeringspartierna på Irland.
Det är för dem också oroande med det ökande stödet för och inflytandet som den radikala vänstern, representerade av koalitionen mellan Anti-Austerity Alliance och People Before Profit (AAA-PBP). Den oron går tillbaka till långt före protesten i Jobstown, särskilt till den roll som Socialist Party och medlemmar i AAA spelade i bojkottkampanjen mot hushålls- och fastighetsskatten 2012–2013.
Flera politiska analytiker menar att segern för AAA i fyllnadsvalet i sydvästra Dublin har varit en viktig politisk vändpunkt i Irland. Det avgörande ligger i framväxten av en militant, radikal vänster som, även om den är relativt liten, har positionerat sig som en faktor i den politiska sfären och som tvingat de styrande partierna att ta i frågor som vattenavgiften och aborträtten. En nyligen genomförd opinionsundersökning gav AAA – PBP 9 procents stöd. Labour hade sjunkit till 5 procent.
Rättegången mot Paul Murphy och AAA:s fullmäktigeledamöter Kieran Mahon, Mick Murphy och Frank Donaghy i april 2017 kommer att bli den största politiska rättegången i Irland på årtionden. Målet för det kapitalistiska etablissemanget är att döma och fängsla de åtalade. Helst tillräckligt länge, minst sex månader, för att Paul Murphy ska förlora sin parlamentsplats.
Det här är en mångfacetterad attack på demonstrationsrätten, strejkrätten och rätten för arbetarklassområden till de valda representanter man önskar. ■
