foto: William Murphy / Flickr CC
Ännu ett bevis på att kamp lönar sig.
– Vad parlamentet gör kan folket på gatorna omintetgöra, beskrev Mick Barry, TD (medlem av det irländska parlamentet, Dáil) träffsäkert nyckelskälet till det pinsamma reträtten som etablissemangspartierna tvingades till – den massiva rörelse som utvecklades i små- och storstäder över hela Irland under de senaste två åren.
Detta är en seger för den folkliga makten. Vattenavgifterna har upphävts som ett resultat av folkmaktsrörelsen. Det politiska etablissemanget har efter två års dominans av den politiska agendan i landet sparkat ner frågan in i Dáilkommissionernas och -kommittéernas mörka hål, som eventuellt måste rapportera tillbaka till Dáil.
Varje slags rekommendation måste det därefter röstas om bland alla ledamöter i Dáil – men detta ligger månader, möjligen år, framåt i tiden. Vi har inte vunnit ännu, men om det finns något som utgör bevis på att massbojkotten samt antivattenavgifts- och mätningsprotesterna runt om i landet har tryckt upp etablissemanget mot väggen är det detta.
Detta utgör en förödmjukande och betydande reträtt från de etablerade partiernas sida, och vi kan vara säkra på att politiker från olika håll kommer att klättra över varandra för att hävda att detta var deras ”seger”. Vi kan inte låta Fianna Fáil och kompani, samma partier som har genomfört nedskärning efter nedskärning och som aldrig har något att invända mot vattenavgifter, att ta åt sig äran för något av det här. Fianna Fáil planerade faktiskt att införa vattenavgifter redan 2010.
Det är en besvikelse att se delar av antivattenavgiftsrörelsen betrakta Fianna Fáil som ett pålitligt parti vad gäller deras vallöften, eller att de på något sätt skulle representera arbetarklassmänniskornas intressen. Låt oss vara tydliga: om etablissemanget trodde att de skulle kunna komma undan med det, skulle de omedelbart återinföra vattenavgifterna. En betydande andel av dem hoppas säkerligen på att detta kommer att bli utgången av att frågan dras i långbänk.
Vi behöver vara fortsatt alerta genom att upprätthålla trycket och påminna dem om vilken rejäl strid på halsen de kommer få om de vågar sig på att återigen börja ta ut någon form av vattenavgifter.
Även om det var nog så tillfredsställande att se Alan Kelly [tidigare regeringsminister som var ansvarig för vattenavgifterna], omgiven av resterna av Labourpartiet, tvingas ställa sig upp i Dáil och tjura som ett småbarn som har tappat bort sin favoritleksak, var detta en strid som inte utkämpades i parlamentet, utan ute i våra lokalsamhällen.
Denna förödmjukande reträtt tvingades på åtstramningspartierna därför att majoriteten av folket vägrade att betala denna orättvisa avgift, på grund av de kvinnor och män som organiserade sina lokalsamhällen mot Irish Water, på grund av de hundratusentals som anslöt sig till protesterna mot Irish Water, på grund av de drygt en miljon människor som gjorde detta till en fråga i det nyligen genomförda valet genom att rösta på en kandidat som sade att hen var emot vattenavgifter.
Låt oss dra den lärdomen till sin logiska slutpunkt genom att fortsätta upprätthålla masstrycket och säkerställa att de inte kan glömma vad vi behöver och vill ha: avskaffandet av avgifterna och av det dyra Irish Water helt och hållet, stoppandet av avgiftsmätningarna och återbetalandet av alla avgifter som redan har betalats in, eftersom de som betalade dem ofta skrämdes till att göra det på grund av Irish Waters och det politiska etablissemangets ständiga trakasserier.
Alla åtal mot de protesterande måste också läggas ned och investeringar i vår vatteninfrastruktur göras för att få upp den till en fungerande miniminivå, som till exempel kan finansieras genom att beskatta de superrika. Detta är den slags seger som vi måste sträva efter.
Vanligt folk har för första gången sedan 2008 delat ut ett förödande slag mot den nyliberala agendan av åtstramningar utan slut. Detta visar att liknande metoder kan tvinga fram reträtter – och förbättringar – i frågor som till exempel bostäder, sjuk- och hälsovård, utbildning och arbetares rättigheter.
De pågående slagen för att få bort det 8:e tillägget [förbudet mot kvinnornas rätt till abort] och för att skilja kyrkan och staten åt borde kunna bli mer självsäkra med vetskapen om att ifall vi mobiliserar det breda stödet i dessa frågor till en aktiv kraft kan vi vinna segrar.
Likaväl som vi deltog i denna massproteströrelse mot Irish Water har Socialist Party och Anti Austerity Alliance (AAA, Antiåtstramningsalliansen som Socialist PArty ingår i) stått i förgrunden genom våra valda förtroendeposter och vårt kampanjarbete ifråga om att konsekvent och ihärdigt argumentera för och popularisera en massbojkott av avgiften. Detta erkändes av en del mediakommentatorer:
”Så detta gör [Paul] Murphy, hans medlemsvänner inom AAA-PBP Alliance [sic] och ett antal oberoende ledamöter till de enda politiker som har trätt fram med hedern i behåll i samband med Irish Water-sagan, oavsett vad folk kan tänkas tycka om deras kampanj. De har inte gjort några U-svängar. De har inte slingrat sig fram med den rådande populistiska vinden. Det är deras seger. Inte Micheál Martins och inte Gerry Adams”, skrev Miriam Lord i Irish Times den 30 april 2016.
