foto: Jonas Brännberg
Eva Hjörtína Ólafsdottír berättar om den omfattande isländska vårdkrisen.
Sedan de enorma protesterna mot den isländska regeringen och dess koppling till Panamaskandalen började har protesterna successivt minskat i storlek. De senaste veckorna har protestarrangörerna Jaeja ställt in två protester och därmed mer eller mindre helt demobiliserat rörelsen. Ilskan är dock fortfarande stor och det är mycket möjligt att protester snart bryter ut igen.
– Om regeringen backar från löftet om nyval i höst kommer det att bli nya protester och då kommer folk att vara ännu argare, säger Dagur Sigurdsson, en av dem som har protesterat utanför parlamentet.
Sedan statsministern avgick har även den sittande presidenten tvingats att avstå från att ställa upp i presidentvalet i juni, efter att hans fru avslöjats med att ha placerat en del av sin förmögenhet i företag i skatteparadis.
De som fortsätter protestera försöker återuppbygga rörelsen genom att arrangera stormöten – ”Andthingi” – där de som deltar får diskutera hur rörelsen ska återuppbyggas och vilka aktioner som behövs. Till stor del är det de anarkistiska idéerna om att ”vägra delta i systemet” som dominerar och ”direktaktion” av små grupper som tyvärr riskerar att isolera sig från den stora massan.
Ett socialistiskt program för rörelsen handlar om att återuppbygga rörelsen genom att rikta sig mot arbetsplatser, skolor och universitet med förslag på en tydlig handlingsplan: både för att tvinga fram nyval och för att ställa krav på vilket slags program som behövs för att återuppbygga välfärd och levnadsvillkor för islänningar.
Socialister måste också tålmodigt förklara hur ett sådant program bara kan bli verklighet genom en socialistisk kamp, där makten över storföretag, banker, fiskeindustrin med mera överförs från ett fåtal superrika till hela det isländska folket genom förstatligande.
”Vårdkrisen är inom alla områden”
Återkommande hos nästan alla som har protesterat mot regeringen är ilskan över situationen inom hälso- och sjukvården. Offensiv har pratat med Eva Hjörtína Ólafsdottír, från Félags íslenskra hjúkrunarfræðinga som organiserar sjuksköterskor (motsvarande Vårdförbundet) om situationen.
Idag ligger Island bara på 23:e plats i OECD vad gäller andel av BNP som går till hälso- och sjukvård. Hur är situationen?
– Nedskärningar inom vården började långt innan krisen 2007, redan kring 1999-2000. Människor har känt att vi har levt på gränsen till sammanbrott i sjukvården länge. Krisen är inom alla områden. Patienterna får betala allt mer för vården, och för de med kroniska sjukdomar blir det väldigt dyrt. Våra medlemmar får allt högre arbetsbelastning och många lämnar yrket eller landet. Det behövs både nya byggnader, ny utrustning och mer personal. Idag har en sjuksköterska ansvar för 60 patienter på äldreboenden.
Ni genomförde en strejk förra året som förbjöds av staten. Kan du berätta mer om det?
– Strejken pågick från den 27 maj till den 13 juni innan alltinget förbjöd den. Dessutom hade doktorer och annan vårdpersonal strejkat tidigare – det var en stormig period i vården. Det finns en lag som innebär att vi måste upprätthålla ”minimibemanning” även under en strejk. Denna bemannning förhandlas med arbetsledningen varje år. Akutvård måste vi förstås upprätthålla, men all planerad vård togs ut i strejk. Trots att vi följde detta förbjöds strejken. Det här skapade stor ilska, både hos våra 4 000 medlemmar och bland allmänheten.
Försökte ni utmana beslutet i domstol? Strejkrätten har starkt stöd, även i internationella konventioner.
– Vår styrelse beslutade att inte överklaga. Men ett annat fack vars strejk också förbjöds överklagade till Högsta Domstolen. Där förlorade de och de gick inte vidare till någon internationell domstol.
Är vården offentlig eller privat på Island?
– En stor del av äldrevården är offentligt finansierad, men drivs av privata företag. Sjukhusvård, hälsocentraler med mera är i princip helt offentlig. De flesta av våra medlemmar är offentligt anställda.
Planerar regeringen några nya nedskärningar eller privatiseringar?
– Enligt dem själva satsar de mer på sjukvården, men vi vet ju att siffror kan vridas och vändas på som de själva vill. Vi vet att tre nya privata hälsocentraler ska byggas, men primärvården får inte mer pengar för den sakens skull, så det blir ju mindre pengar per enhet.
– Oavsett om det blir lite mer pengar eller inte räcker det inte. Hela systemet är så eftersatt efter år av nedskärningar.
Flyktingkamp på frammarsch
Den ökade sociala aktiviteten på Island kan tydligt ses i det växande intresset att skydda flyktingar. Såväl Piratpartiet som No Borders Iceland har sett fler människor ta sig till möten och aktivera sig.
Det modiga beslutet av två flyktingaktivister, Jórunn Edda Helgadottir och Ragnheidur Freyja, att försöka stoppa utvisningen av den nigerianske flyktingen Eze via Sverige skapade ett stort intresse och fick ett stort stöd. Det var en utlösande faktor i att få fler att bli aktiva, även om aktionen inte lyckades.
De gick ombord planet som Eze skulle deporteras med och manade andra passagerare att inte sätta sig och att inte ta på sig säkerhetsbälten för att på så vis tvinga myndigheterna att ta Eze av planet och stoppa utvisningen av honom till Nigeria, där han hotas av den våldsamma reaktionära gruppen Boko Haram.
– På sätt och vis kan jag förstå att passagerarna inte vågade stoppa planet. Dock visade de intresse kring frågan genom att ställa frågor om Ezes fall. De flesta av dem var äldre och planet var redan försenat, även om vi såklart menar att Ezes liv är viktigare än om planet är försenat eller ej, säger Freyja.
En stödfond har startats för att finansiera kampanjen att få Eze tillbaka och till försvar av Jórunn och Freyja. Asylfrågan är en viktig fråga bland befolkningen.
– En stor andel av flyktingarna är Dublinfall, eftersom du inte kan ta dig till ön Island utan att passera ett annat land först, säger Benjamin Akosa, flykting från Ghana, och fortsätter:
– Myndigheterna ville inte ens lyssna på mitt fall, utan de ville skicka tillbaka mig efter en intervju på tio minuter. Vår situation på flyktingförvaren är inte bra. Vi bor 20 personer i ett litet hus med två personer i varje rum.
Flyktingkampen tar nu fart. På det senaste mötet med No Borders Iceland ville flera nya bli engagerade i olika aktioner, som protester, mediakampanjer och solidaritetsarbete. Det är tydligt att myndigheterna och regeringen, som följer EU:s utvisningspolitik, kommer att möta ett ökat motstånd den kommande perioden.
Socialister organiserar sig på Island
Efter flera besök av RS och CWI på Island under våren håller en socialisk grupp på att bildas. Under våren har veckovisa möten ägt rum kring olika teman och den 29 maj arrangerades en Socialismdag med diskussioner om hur ett revolutionärt parti kan byggas och med en Skyperapport av studentaktivisten Keely Mullen från Boston om socialisters roll i rörelsen kring Bernie Sanders.
Mötena kommer att fortsätta för att till en början bygga en solid politisk bas för att kunna ingripa i de rörelser som redan finns och kommer att bli allt fler och större i framtiden.
