Israels terrorkrig väcker chock och vrede

2014-07-18 16:21:56




De 1,8 miljoner som bor i den omringade och blockerade Gazaremsan har brutalt bombarderats från luft, hav och land. Det grymma kriget på denna tätbefolkade kustenklav betraktas återigen med chock och ilska av människor världen över.

När detta skrivs den 14 juli hade de israeliska styrkorna genomfört 1 474 attacker mot mål i Gaza och släppt 1 500 ton sprängämnen, inom loppet av en vecka. Skadorna som orsakats är fasansfulla, med över 180 döda Gazabor, fler än 75 procent av dem civila och åtminstone 32 av dem barn, enligt FN.

Drygt 1 100 har skadats och många tusentals traumatiserats. Stora familjer som äter sina Ramadanmåltider efter solnedgången har lidit ofattbara grymheter och många människor är hemlösa efter att ha fått sina bostäder söndersprängda.

En av attackerna dödade 17 medlemmar i en familj. Även ett vårdhem för gravt funktionshindrade personer bombades.

Den israeliska regeringen har kallat sin beskjutning av Gaza ”defensiv”, men utöver att balansen mellan de militära styrkorna är massivt oproportionerliga, har denna regering och dess föregångare i årtionden utsatt den palestinska myndighetens (PA) områden för brutalt förtryck och ockupation.

Även i perioder av ”vapenvila” gör israeliska armén räder in i PA-områden, med regelbundna mord och flera gripanden – över 5 000 palestinier hålls i israeliska fängelser. Detta har åtföljts av målmedvetet byggande av judiska bosättningar i östra Jerusalem och hela Västbanken.

Tisdagen den 15 juli hölls diskussioner som syftar till en vapenvila men dessa bröt snabbt samman. De kan återupptas de kommande dagarna, men utan vapenvila kan dödstalen och förstörelsen ytterligare förvärras med en möjlig markinvasion.

Hur som helst kommer ingenting i den nationella konflikten att lösas och de fruktansvärda cyklerna av blodsutgjutelse kommer att fortsätta så länge som de kapitalistiska eliterna och politikerna på båda sidor av den nationella klyftan sitter kvar vid makten.

Ett alternativt scenario kan bara uppstå genom att arbetare och fattiga i de palestinska områdena och arbetarklassen i Israel bygger sina egna politiska organisationer, som kan agera till förmån för vanliga människor och mot ockupationen, nationellt förtryck, terror, krig och fattigdom.

När en israelisk regeringskommitté diskuterade en vapenvila den 15 juli, motsatte sig högerministrarna Naftali Bennett och Avigdor Lieberman detta starkt. De vill i stället trappa upp angreppen till ett markinvasion, som skulle orsaka ännu större förstörelse för Hamas och Gazas befolkning.

Premiärminister Netanyahu har varit en del av den majoritet av ministrar som tvekat, på grund av det oundvikliga i att israeliska soldater skulle dödas och att det är osannolikt att det helt kan stoppa raketbeskjutningen från Gaza, ens tillfälligt.

Det har också funnits ett antal andra skäl bakom deras beräkningar, inklusive svårigheterna att snabbt dra sig tillbaka när en markattack påbörjats och en viss oro för att vålla stor förödelse – den israeliska härskande klassen är rädd för att tvingas ta direkt ansvar för de 1,8 miljoner gazabornas lidande.

Dessutom har oro och inbördeskrig i regionen och det internationella trycket att trappa ner oundvikligen blivit faktorer som måste tas med i beräkningen. Fler döda palestinier skulle öka det trycket.

En upptrappning sulle bara dubbla eller tredubbla den redan enorma fientligheten i de palestinska områdena mot den israeliska regimen. Det skulle också öka ilskan och missnöjet bland den palestinska befolkningen i Israel.

I många städer utbröt protester efter det barbariska mordet på en palestinsk ungdom av högerextrema judiska nationalister. Det i sin tur kom efter det tragiska mordet på tre israeliska tonåringar nära Hebron, som den israeliska militären besvarade med kollektiv bestraffning mot de palestinska områdena.

Under veckan efter 7 juli ljöd varningssirener i flera israeliska städer, bland annat i Tel Aviv. De raketer som avfyrades från Gaza har den längsta räckvidden hittills, så långt som 170 kilometer in Israel. Israels anti-missil system fångade upp ett stort antal av dem, och många andra landade utanför tätorterna.

De anfall i form av raketbeskjutning från Gaza – som kraftigt ökat under den senaste tiden – speglar desperationen hos palestinier, men är inte avskräckande för den israeliska regimen med dess överväldigande överlägsenhet i eldkraft.

Dessutom är raketerna och andra attacker mot israeliska civila, som utförs av grupper som inte står under demokratisk kontroll, kontraproduktiva eftersom de möts av upptrappad repression från den israeliska militären.

Deras urskillningslösa natur sprider också skräck över israeliska samhällen, med följden att israeliska arbetare går över till högerregeringens sida och bidrar därmed inte till att urholka den majoritet i Israel som har varit för bombningen av Gaza de första dagarna. (Det stödet skulle sannolikt minska i händelse av en markinvasion, inte minst därför att förlusten av israeliska soldaters liv skulle vara praktiskt taget oundviklig.)

Hamas försökte att hålla sig till det avtal om eldupphör som följde 2012 års krig mot Gaza, fram till de senaste händelserna då dess ledare såg det som en motsättning mot deras intressen att hålla tillbaka sina egna miliser. De har mött allt större svårigheter efter förlusterna av sitt exilhögkvarter i Syrien och stödet de fick från Muslimska brödraskapets kortlivade regeringsperiod i Egypten.

Detta, i kombination med den israeliska blockaden av Gaza, förstörelsen och Egyptens stängning av smugglingstunnlar till Egypten, samt de regelbundna morden på Hamas ledare, har försvagat Hamas – faktorer som bidragit till behovet av den senaste tidens ”enhetsavtal” med Västbankens ledare i Fatah.

Å andra sidan kan Hamas möjligen till viss del stärkas av kriget, med ökat stöd bland de palestinska massorna, som ett resultat av dess hårdare linje, i jämförelse med Fatahs, mot bombningen och mot de västmakter som stödjer kriget.

Däremot kommer varken Hamas högerextrema islamistiska ledare eller de sekulära i Fatah, som båda är pro-kapitalistiska, att främja de palestinska massornas intressen.

PA-presidenten Mahmood Abbas, Fatah, vill att västmakterna ska ingripa. Han vädjar till FN att fördöma Israels handlingar, medan västerländska ledare som Obama, Hollande och Cameron – viktiga aktörer i FN – har uttryckt solidaritet med den israeliska regeringen.

USA ger 3,1 miljarder dollar per år till Israel, en stat som har blivit en viktig bas för den västerländska imperialismen i en extremt instabil region. Omkring tre fjärdedelar av pengarna används för att köpa amerikansktillvekrad militär utrustning.

Palestinierna kan inte lita på vare sig sina nuvarande ledare eller på hycklande imperialistiska makter för att få stöd för sin kamp. Inte heller kan de hoppas på reaktionära arabregimer, som propagerar till förmån för palestinierna, men inte har något intresse av att göra mer. Om det är upp till de kapitalistiska politikerna på båda sidor av den nationella klyftan kommer krig och blodspillan att fortsätta.

De ständigt upprepade ”fredssamtalen” har hittills misslyckats, i grunden eftersom det inte ligger i den israeliska härskande klassens intresse att det ska finnas en livskraftig, oberoende palestinsk stat jämte Israel, med krav på egen mark, oförutsägbara politiska krafter i ledningen och en viss grad av konkurrens om naturresurser, handel och utländska investeringar.

Det enda sättet att realisera en verklig palestinsk stat, tillsammans med fred och säkerhet, är inte genom erbjudanden uppifrån, utan genom massaktioner på gräsrotsnivå. Palestinierna kan bara förlita sig på att bygga upp sina egna demokratiskt styrda gräsrotsorganisationer, för att organisera försvaret mot förtryck – med rätt till vapen – och massaktioner för att främja sina intressen.

I början av 2008 bröt en massoffensiv av Gazaborna den israeliska belägringen och tvingade fram att gränsövergången i Rafah till Egypten öppnades under elva dagar. Massaktioner skulle kunna genomföras mot många andra mål, för jord och mot muren.

Washington Institute for Near East Policy rapporterade den 13 juli om en opinionsmätning som fann att en stor majoritet av palestinierna förordar taktiken ”folkligt motstånd” – till exempel demonstrationer och strejker – framför våld, för att uppnå sina mål.

Den visade också ökat stöd till en ”enstatslösning”, i stället för två stater, vilket är illavarslande för den israeliska härskande klassen. Den kan inte acceptera att israeliska judar blir en minoritet i den stat vars berättigande avsågs vara en säker tillflyktsort för judar efter förintelsen.

Men samma härskande klass kan inte erbjuda några lösningar för att avsluta den nationella konflikten, utan enbart tillgripa återkommande död och förstörelse som ingenting löser. Precis som palestinierna måste bygga självständiga arbetarledda organisationer, behöver den israeliska arbetarklassen göra detsamma. Israeliska arbetare drabbas också av konstant otrygghet och många attacker på löner, villkor och välfärd från sina chefer och regeringen.

Socialist Struggle Movement, CWI i Israel-Palestina är engagerade i att stödja arbetarnas strejker och kamp i Israel och den palestinska myndigheten, samt deltar i de gemensamma demonstrationer av araber och judar som sker mot ockupationen (se Proteststorm mot Löfven).

Vi argumenterar för socialistiska idéer och byggandet av nya massarbetarpartier och rörelser, som kan utmana och svepa bort de kapitalistiska partierna. Ett socialistiskt Palestina och ett socialistiskt Israel som en del av en socialistisk konfederation i Mellanöstern skulle kunna avsluta blodsutgjutelse en gång för alla. ■

RS/Offensiv kämpar för:

  • Stoppa slakten! Stoppa missilangreppen och andra attacker mot Gaza! Nej till detta krig av den israeliska regeringen för storföretag och bosättningar.
  • Avsluta blockaden av Gaza. För ett omedelbart tillbakadragande av den israeliska armén från de palestinska områdena. Den nationella konflikten inte lösas med militära medel.
  • För en masskamp för palestinierna, under egen demokratisk kontroll, att kämpa för en verklig nationell frigörelse.
  • För oberoende arbetarorganisationer i Palestina och Israel.
  • För en oberoende, demokratisk socialist palestinsk stat, vid sidan av ett demokratiskt socialistiskt Israel, med två huvudstäder i Jerusalem och garanterade demokratiska rättigheter för alla minoriteter, som ett led i kampen för ett socialistiskt Mellanöstern och regional fred.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!