Italien: Lärdomar av PRC:s kollaps

2008-07-09 13:40:44




När Rifondazione Comunista bildades i slutet på 1991
hoppades många på att det var startpunkten för en ny våg av arbetarrepresentation i politiken.
Men i parlamentsvalet i april i år förlorade partiet emellertid alla sina parlamentsmandat till följd av att det diskrediterats totalt genom sitt deltagande i kapitalistiska regeringar. Det står nu inför total kollaps.

PRC (Partito della Rifondaziones Comunista – Partiet för kommunismens återgrundande) förintades i det italienska parlamentsvalet i april i år – alla dess 66 parlamentsledamöter och senatorer miste sina mandat. Partiet ingick i Sinistra Arcobaleno (Vänsterregnbågen) tillsammans med tre andra mindre vänsterpartier.
Tillsammans fick de bara 3 procent av rösterna, mindre än de 5,8 procent som PRC ensamt fick i parlamentsvalet år 2006. Sammanlagt förlorade Sinistra Arcobaleno ­nästan tre miljoner röster.
Den katastrof som PRC har drabbats av, illustrerar på ett målande sätt hur nya vänsterformeringars
öv­erlevnad inte är garanterad. De kan stiga fram och till och med få masstöd, men om deras ledningar för fram en felaktig politik kan de ­också ställas inför en snabb kollaps, förlora sin sociala bas och ställas inför sin utplåning.
Konsekvenserna av PRC:s kollaps kommer att ge eko långt bortom Italiens gränser. Partiet föddes för 17 år sedan, på den 20:e kongressen för PCI ­(Partito Comunista Italiano – Italiens kommunistiska parti), en gång i tiden Västeuropas största ”kommunistparti” med två miljoner medlemmar, då det i kölvattnet på stalinismens kollaps i ­Sovjetunionen och Östeuropa 1989-91 röstade för att formellt dumpa sitt kommunistis­ka förflutna och, symboliskt, ändra sitt namn till PDS. Även om PCI för länge sedan hade intagit kapitalistvänlig, reformistisk, inställning, markerade detta ett viktigt kvalitativt steg i dess omvandling till ett kapitalistiskt parti.
PRC växte fram som en vänster­utsplittring av omkring en fjärdedel av PCI i opposition mot övergivandet av ”kommunismen”. Inom bara några få månader anslöt sig 150 000 medlemmar under dess fanor, inklu­sive många arbetare och ungdomar utanför PCI.

PRC:s första år

PRC:s födelse som ett parti som skulle ha kunnat bli ett klasskampsbaserat, antistalinistiskt kommunist­parti hade en enorm internationell
betydelse. Här fanns ett hyggligt stort arbetarparti som var berett att öppet försvara kommunistiska/so­cialistiska idéer när dessa idéer befann sig ­under skoningslös ideologisk attack ifrån den internationella borgarklassen efter stalinismens fall.
PRC:s kollaps var inte oundviklig. De direkta orsakerna till PRC:s nedgång och fall kan i huvudsak hänfö­ras till de två föregående åren (2006-08), då det var en del av Romano Prodis kapitalistiska regering.
Utvecklingen i riktning mot ­deltagande i borgerliga regeringar började emellertid mycket tidigare.
Efter valsegern för Prodis ”Unione” i april 2006 blev partiets dåvarande ledare Fausto Bertinotti ­talman i underhuset och Paulo Ferrero blev välfärds- och social solidaritetsminister.
Genom att gå in i regeringen kom PRC att bli sett av arbetare och ungdomar som politiskt ansvarstagande för högre skatter, attacker på pensionerna och välfärden, korttids­jobb, låga löner, stigande priser och en USA-imperialismvänlig utrikespolitik.
Ledningen fortsatte att argumentera för att PRC på en och samma gång var ett regerings- och kampparti. Att sitta kvar i regeringen fick dock fullständigt företräde.

Total bankrutt

Katastrofvalet i år avslöjade till slut den totala bankrutten för den politik som majoriteten av partiledningen stod för.
En taktik som antogs kunna besegra högern jämnade istället vägen för en tredje Berlusconivalseger, en fördubbling av stödet till det högerextrema Lega Nord, vilket drog till sig röster från PRC självt, och valet av en rasist som skryter om sitt fas­cistiska förflutna, till Roms borgmästarpost.
Är PRC nu slut som arbetarparti eller kan det återhämta sig som det har gjort tidigare? Utgången av dess nästkommande kongress, som ska äga rum i juli, kommer att få återverkan på dess framtid.
En kamp finns att utkämpa för de oppositionsgrupper som fortfarande finns kvar inom PRC. Men även om de lyckas förhindra en
ytterligare massflykt från partiet – vilket inte är säkert – och förena
sina styrkor, är det osannolikt att de kommer att lyckas ”återta” partiet på kongressen.

Den ”nya” majoriteten

Den ”nya” majoritet som har tagit över efter valkatastrofen är ledd av Paulo Ferrero, som ingick i den gamla Bertinottimajoriteten och som var minister i Prodiregeringen. Han är för att man ska vidare med Sinistra Arcobaleno, men som en ”federation”. Det är möjligt att han skulle kunna få till stånd en överenskommelse med den tidigare majoriteten som i kölvattnet på valdebaclet nu säger att man faktiskt aldrig ville upplösa PRC!
Ferrero talar om ”social opposition”, om att vända sig till arbetsplat­serna och de lokala grannskapen och återuppbygga PRC underifrån.
I en situation av ekonomisk kris, med arbetsplats- och social kamp i opposition mot Berlusconi är det möjligt att ett PRC med Ferrero som överhuvud tillfälligt kan öka sitt väljarstöd. Ferrero är dock fortfarande för deltagande i kapitalistiska regeringar.
PRC:s misslyckande kommer att användas för att diskreditera kommu­nism/socialism och möjligheten att bygga nya arbetarpartier. Även nederlag kan emellertid ha en positiv sida, om skälen till dem inses och att de inte upprepas.
I Italien, liksom i många andra europeiska länder, står nu arbetarklassen inför uppgiften att bygga nya arbetarpartier som är kapabla att
säkra ett masstöd. Ekonomisk och ­social kamp kommer att lägga grunden för ett verkligt ”återgrundande av kommunismen”.
Det finns utan tvekan en del aktivister som är trötta, som efter PRC:s nederlag inte längre har någon ­tilltro till att ett nytt alternativ kan ­byggas. Men det finns många andra som är beredda att kämpa.
Det första omedelbara steget borde vara att samla alla de som vill kämpa och återuppbygga ett revolu­tionärt kommunistiskt alternativ i Italien och därefter vända dessa styrkor utåt.
Det kommer inte att bli lätt eller rätlinjigt, men lärdomarna av PRC:s uppgång och fall kommer att vara en avgörande del av denna process.

Christine Thomas
Lotta (CWI Italien)

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!