Fyra dagar av intensiv diskussion och debatt – till vilken nytta? Den frågan måste många medlemmar i Prc (Rifondazione Comunista, Partiet för kommunismens återfödelse) ha ställt sig efter partiets speciella organisationskonferens som ägde rum i Carrara mellan den 29 mars och den 1 april.Konferensen sammankallades för att diskutera några av de problem som partiet står inför efter nästan ett års medverkan i Romano Prodis center-vänsterregeringskoalition, och hur man ska organisera sig för att bemöta dessa problem. På dagordningen fanns diskussionspunkter såsom ”demokrati mellan könen” och ”den europeiska vänstern”.
Men under upptakten till konferensen tillkännagav Prc-ledningen helt odemokratiskt genom uttalanden i nationella media ett ”eget partiprojekt”. Under förespegling av att det skulle vara socialistiskt har de föresatt sig att ena den italienska vänstern i vad som i realiteten skulle bli en ny liberal prokapitalistisk gruppering. Konferensen sattes att diskutera de organisatoriska formerna för ett parti som, om ledningen får sin vilja igenom, upphör att existera inom ett års tid!
En översikt över partiets medlemmar som distribuerades på konferensen avslöjade tydligt några av de problem som partiet står inför. Mindre än 17 procent av medlemmarna är under 30 år och de flesta lokalorganisationer har ingen kontakt med de ”sociala rörelserna” – mot globalisering och krig – som ledningen säger sig representera.
Bara 1,5 procent av lokalföreningarna uppger sig ha några kontakter med de lokala fackföreningarna.
Liten kontakt med facket
På konferensen åskådliggjorde Donato Marone från partiets lokalförening på Fiats Melfifabrik tydligt de förhållanden som vanliga arbetare får utstå.Så sent som denna vecka visade en undersökning att italienska arbetare är de lägst avlönade i Europa. ”Våra väljare är inte nöjda” förklarade Donato. ”Vad har vi i den här regeringen att göra?”.
Till och med Paulo Ferrero, välfärdsminister i regeringen, medgav att trots att ”unionen” vann valet i april förra året känner dess väljare sig slagna; de har inte fått några förbättringar.
I ett kraftfullt tal förklarade Marco Veruggio, ledamot av partistyrelsen och medlem av Contracorrente, en vänsterfalang i partiet, att den nuvarande krisen i partiet är av politisk karaktär.
”Det verkar som att Prc gått från ett parti för kamp till ett parti för kamp och regeringsmakt till att nu bara vara ett parti för regeringsmakt” sa han. ”När det börjar snackas om liberaliseringar som slår mot de rika och hjälper de fattiga är det som att tala om uppsägningar som slår mot direktörerna och hjälper arbetarna. Man diskuterar inte längre om Alitalia ska privatiseras utan hur”. Istället för att diskutera det brottsliga i att delta i ett krig så tjafsar vi om när trupperna (i Afghanistan) ska inlåta sig i strid och huruvida de befinner sig 10 km längre söderut eller norrut”.
Var går gränsen?
”När jag säger att vi måste säga nej till kriget, nej till attacker på pensionerna, nej till privatiseringar, även om det betyder att regeringen faller, så får jag höra att det skulle hjälpa Berlusconi”, fortsatte Veruggio. ”Nå, då frågar jag er kamrater: var går gränsen för hur långt vi kan sträcka oss? Finns det nån sådan gräns över huvudtaget, eller har upprätthållandet av regeringsmakten blivit partiets enda mål?”.Trots att flera talare uttryckte sin olust inför partiledningens intention att byta ut ”kommunism” i partiprogrammet mot ”socialism” – vilket i Italien ses som en reträtt – antogs ändå den slutresolution som den ledningsdominerade politiska kommittén lade fram med stor majoritet av konferensen. Själva resolutionen är extremt abstrakt och vag och talar om att närma sig politiska och sociala rörelser för en diskussion om ett ”vänsterbygge”.
Icke desto mindre står det helt klart att partisekreteraren Franco Giordano och deputeradekammarens talman, Fausto Bertinotti, vill dra partiet än längre högerut. Denna inriktning sker mot bakgrund av en förväntad ändring av vallagen som skulle komma att gynna större formationer och en påföljande förväntad sammanslagning av två av de största partierna i Romano Prodis koalitionsregering, nämligen Margherita (Daisy) partiet (före detta kristdemokraterna) och DS (Demokratiska vänstern, före detta ”kommunist”partiet), vilka ser ut att gå samman och bilda ett nytt kapitalistiskt parti kallat det Demokratiska partiet.
En dylik sammanslagning kommer med största sannolikhet att innebära att vänstern inom DS, som kan samla cirka 25 procent av partiet, bryter sig ur vid partiets kongress i slutet av april.
Giordano och Bertinotti tänker sig ett samgående med denna utsplittring från DS och en del mindre grupper till ett liberalt reformistiskt parti som skulle kunna bilda en valallians med ett nytt Demokratiskt parti.
Kvalitativ förändring
Sett mot bakgrund av italienska förhållanden, där Prc vid sitt bildande för 15 år sedan var ett litet massparti som stod för revolutionärt avskaffande av kapitalismen och som därmed attraherade de radikalaste arbetarna och ungdomarna, skulle en dylik sammanslagning innebära ett rejält steg bakåt och en kvalitativ förändring i partiets högervridning. Det i sin tur skulle aktualisera frågan om politisk representation för arbetarklassen och behovet av att bygga ett helt nytt parti för arbetare och aktivister.Ett massarbetarparti i Italien skulle byggas framför allt på basis av arbetsplatskamp och fackliga strider. Talrika proteströrelser kan väntas i till exempel pensionsfrågan eller om tillfälliga jobb, privatiseringar och ”reformer” i den offentliga sektorn, men också mot byggandet av en amerikansk militärbas i Vicenza eller mot snabbjärnvägen i Val di Susa.
Organisera vänstern
Controcorrente ser helt riktigt det som sin uppgift att intervenera i dessa strider och att organsiera vänstern i Prc för att kunna bekämpa den högervridning som Giordano och Bertinotti står för.Som Marco Veruggio uttryckte det på konferensen: ”Om regeringsmakt är partiledningens enda syfte med en sammanslagning så kommer vi från och med imorgon och fram till nästa partikongress att be alla kamrater som fortfarande tycker att det behövs ett antikapitalistiskt kommunistiskt parti, ett parti som kan ge en röst åt arbetarna och de som protesterar att säga: nej, vi håller inte med”. Tyvärr har Sinistra Critica (vänsterkritik), den organisation som är ansluten till Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat, och som fick cirka 7 procent av rösterna vid den senaste partikongressen, valt att ställa sig utanför denna strid inom Prc.
Vid en presskonferens i Carrara tillkännagav deras parlamentsledamot, Salvatore Cannavo, att de inte skulle delta på konferensen. Deras enda bidrag var att läsa upp ett uttalande från sin senator, Turigliatto, som skandalöst nog uteslöts ur partiet efter att ha röstat emot regeringens utrikespolitik, inklusive deltagande i Afghanistankriget.
Avstår uppdrag
Cannavo förklarade att Sinistra Critica inte kommer att lämna Prc, men dess medlemmar kommer att ”avstå” från alla förtroendeuppdrag i partiet och koncentrera sig på att bygga sin organisation och ”forum för social kamp”. Detta utgör en grumlig ”tredje väg” som återspeglar deras brist på politiskt alternativ såväl som oenigheten i de egna leden.Det återstår fortfarande en stor strid inom Prc. Även om denna strid skulle sluta i nederlag kommer under resans gång vänsterkrafterna både inom och utanför Prc att kunna organiseras och stärkas som en förberedelse för att bygga ett framtida massarbetarparti.
Christine Thomas
CWI Italien (Bologna)
