Victor Morén Cardenas, 47 år, har bott hela sitt liv i Huancayo och byarna runtomkring.Han började sin politiska aktivitet som student. Den första utbildningen i sociologi avslutade han aldrig på grund av den politiska situationen på åttiotalet.
Vänsteraktivister i hela landet var förföljda av den ökända terrorgruppen Sendero Luminoso (Lysande stigen) från ena sidan och från den andra sidan av militärens antiterrordekret, som användes för att slå mot hela vänstern. Den andra utbildningen, till lantingenjör ett par år senare, avslutade han heller aldrig. Den gången av ekonomiska skäl. Att studera, jobba och vara politiskt aktiv blev en omöjlig ekvation.
Under nittiotalet var Victor engagerad på landsbygden runt Huancayo och Huancavelica i en kampanj som hette ”Ett glas mjölk om dagen”. Tillsammans med ett par kamrater kunde han driva politiskt arbete under täckmantel av en NGO (ickestatlig bistånds- och hjälporganisation).
– På det sättet kunde vi, när militär och polis gjorde razzior och frågade om vad vi gjorde i djungeln och bergen, förklara att det var en välgörenhetsorganisation, berättar Victor.
– Men snart utvecklades arbetet till en politisk rörelse av böndernas rådsfederation för rättigheter och samhällsupprustning. Vi beslutade till slut, efter att vår demonstration hade fyllt hela stortorget i Huancayo och ringlat sig genom stadens gator, att ställa upp i val.
Misslyckad jordreform
På det trånga fiket intill katedralen sitter vi i över en timme och diskuterar terrorismen, militärkupperna som avlöste varandra under sjuttiotalet, imperialismen och fackens historia. Hur jordreformen i början på sjuttiotalet, som fördelade jorden mellan de tidigare i praktiken livegna bönderna, skapade nya hierarkiska maktpyramider inom så kallade kooperativ och som i värsta fall ledde till att fattigbönderna tvingades lämna sina små jordplättar.Ursprungsbefolkningen och bönderna fick skulden för regeringens misslyckade reform.
Victor berättar också om socialdemokraternas peruanska motsvarighet, APRA (Alliansen för den amerikanska revolutionen), regeringspartiet som sitter vid rodret för den planerade privatiseringen av bland annat vattnet.
Den vanligaste reklamen på väggarna och annonsplatserna verkar vara APRA:s kampanj ”Det går bra för Peru” (vilket känns bekant), men ännu har jag inte hittat någon som har annat än förakt till övers för den sittande regeringen.
Victor har dock, under hela diskussionen, kryssandes mellan de olika lärdomarna och misslyckandena, en stolthet över sin och sina kamraters insats för att kämpa för de förtryckta.
– Socialismen var aldrig ideologiskt fel, säger han med säkerhet.
– Men vissa personer och grupper har verkligen haft fel. Det är där vi står nu. Det är självklart att rörelsen måste återbyggas och vara socialistisk, men diskussionen måste handla konkret om vad som bör göras, om hur kampen ska föras. Jag är övertygad om att jag kommer att vara vänster tills dess jag dör.
Bilbo Göransson
