Ahmed Ibrahim är medlem i Pantrarna – För upprustning av förorten och bor i Biskopsgården med rötter i Etiopien. Han var en av grundarna till Pantrarna och fick tack vare sina studier och ett samarbete med Afrikagrupperna möjlighet att åka sex månader till Sydafrika efter Marikanamassakern. Offensiv träffar honom på ett café i centrala Göteborg för att ta del av hans upplevelser.– Jag fick möjlighet att vara i Sydafrika i sex månader. Jag arbetade mest i slummen i Kapstaden i ett town-ship som heter Khayelitsha. Jag arbetade tillsammans med SOS – Soundz of the south och fackliga International Labour Research Information Group.
– Vi var runt på skolor och talade med elever. Vi förklarade om samhällets hiarkier och maktstrukturer. Om var man ska resa sina krav, mot vilka man ska rikta sina protester. Om hur man kan arbeta för ökat elevinflytande och behovet av organisering. Vi visade Pantrarnas dokumentärfilm och diskuterade om den.
Vad skulle du säga om den styrande ANC-trepartsalliansen?
– Hycklare! De vill inte förändra samhället. De vill behålla sin makt och sina privilegier. Det finns än idag en strukturell rasism i samhället, trots att apartheid har störtats. Inte mycket har förändrats sedan apartheid för de svarta fattiga. ANC-koalitionen är svikare. De talar och talar, men för befolkningen ser man ingen skillnad.
– Jag deltog på manifestationer och demonstrationer mot polisvåld efter att en ung kille mördats av polisen.
– Vid en manifestation sköt polisen en kille, Andries Tatane som demonstrerade. Inför tv-kamerorna går killen fram till poliserna säger ”Varför, varför sköt ni mig?” Sedan faller han ihop och dör. Detta skapade en enorm ilska och protester och vi organiserade marscher mot polisvåldet. Många dör i onödan av den enkla anledningen att de kräver sina rättigheter, för att de fredligt protesterar för förbättringar. Det är vad ”demokratin” givit de fattiga och arbetarklassen.
Du befann dig i Sydafrika vid tiden för massakern på gruvarbetarna.
– Ja. Det var en enorm ilska som spreds. Speciellt riktad mot polisen. Det var en het stämning hos hela den arbetande befolkningen. Medelklassen avvaktade, men arbetarklassen gick ut på gatorna. Jag var i Kapstaden. Vi marscherade till polisstationer samma dag och sedan mot regeringen. Folk var arga och misstron mot polisen utbredd. Arbetare hade mördats för att de krävde bättre levnadsvillkor och bättre lön. De som producerar enorma vinster åt utländska företag lever i misär och när de kräver förbättringar mördas de av polis.
– Många retades av ANC:s inställning, deras tystnad och passivitet. Det var avslöjande. Regeringen var tyst och arbetarklassen höjde sin röst för social och politisk rättvisa.
Hur har du själv påverkats under din tid i Sydafrika?
– Det har varit en resa som ökat mitt politiska medvetande. Jag kunde plocka in information, reflektera om hur saker fungerar vilket förändrat mig. Från mitt eget perspektiv har jag nog mognat fram som socialist i Sydafrika. Jag ser mig som en blomma som blommat ut, eller åtminstone är på väg att blomma ut. Det är en process och jag är stolt över vad jag fått vara med om.
– Revolutionär kamp fällde apartheid, men kampen förde inte folket till makten. Tragiskt att de som en gång talat om socialism är de som idag torterar sitt folk.
Den nuvarande ledningen måste bort för att komma fram med socialister som agerar. Som verkligen förändrar, avslutar Ahmed Ibrahim.
Intervju: Kristofer Lundberg
