Efter en resultatlös ubåtsjakt till en kostnad på minst 20 miljoner kronor hävdar nu försvarsmakten och regeringen att bevisen är ”solklara”; en utländsk miniubåt befann sig i Stockholms skärgård i oktober.
Med ”utländsk” åsyftas en rysk ubåt. Det påminner om 1980-talets ubåtshysteri men mot en helt annan bakgrund. Denna gång är etablissemangets kampanj för ett svenskt Nato-medlemskap än mer oblyg.
Det var en närmast krigisk Stefan Löfven som uttalade sitt fulla stöd till försvarsmaktens bedömning. ”Inte sedan kalla krigets höjdpunkt, för 31 år sedan, har sådana allvarsord hörts i regeringshögkvarteret Rosenbad”, kommenterade moderata Svenska Dagbladets säkerhetspolitiska reporter Mikael Holmström nöjt den 14 november.
Dagens Nyheter erkände visserligen i en ledarkommentar den 15 november att även efter försvarsmaktens och regeringens presskonferens fanns ”utrymme för tvivel”, men ”vi måste lita på den expertis som finns: försvarsmakten”.
Är det något som de senaste årtiondenas ubåtsjakt har tydliggjort är det att det inte går att lita på försvarsmakten. Under 1980-talets ubåtsjakt lät sig politikerna föras bakom ljuset av försvarsmakten, som då envist hävdade att dåvarande Sovjetunionen stod bakom kränkningarna.
Även då sade sig försvarsmakten ha ovedersägliga bevis. Det fanns inget utrymme för alternativa förklaringar eller tvivel. Uppenbara oklarheter i försvarsmaktens så kallade beviskedja fick inte utredas. Det var försvarsmakten, särskilt marinledningen, och deras politiska vänner som tilläts att sätta dagordningen.
Mathias Mossberg, som var huvudsekreterare i 2001 års ubåtsutredning, vittnar i sin bok Mörka vatten om att det fanns fakta ”som försvarsmakten ville dölja” och att det ”inte gick att utesluta ubåtar från väst och att motiven var tämligen jämt fördelade på båda sidor”. Han påminner också om att det är försvarsmakten som sitter på informationsmonopolet och att ”detta gäller särskilt vid ubåtsfrågan”.
Det kan inte uteslutas att det var en rysk undervattensfarkost som befann sig i den stockholmska skärgården i mitten av oktober. Närvaro på svenskt territorium från Ryssland såväl som från Natoländer är en i det närmaste oundviklig följd av de ökade spänningarna och den tilltagande militariseringen av Östersjöområdet.
Försvarsmakten och den svenska regeringen, den nya liksom alliansregeringen, bidrar aktivt till denna militarisering och till att de nya kalla krigsvindarna blåser allt starkare.
När försvarsmakten, politikerna och försvarsindustrin jagar ubåtar är det med sikte mot högre försvarsanslag och för Nato-medlemskap. Varje påstående om bevisad ubåtskränkning ska ses mot bakgrund av detta.
Rättvisepartiet Socialisterna säger nej till svenskt Natosamarbete och medlemskap samt militär upprustning. Rusta istället upp välfärden och bekämpa det verkliga överhängande hotet som klimat- och miljökrisen innebär. ■
