Jätten har vaknat

2006-07-28 14:15:00




1886 demonstrerade tiotusentals arbetare för åtta timmars arbetsdag på Haymarket i Chicago. Polisen ingrep vid ett tumult och fyra arbetare dödades. Det var den första maj och de fyras död innebar födelsen för arbetarklassens internationella protestdag. 120 år senare får första maj i USA en rejäl pånyttfödelse. Man uppskattar att över tio miljoner demonstrerade 1 maj 2006 mot statens rasistiska försök att kasta ut invandrare. ”¡Aquí estamos, y no nos vamos!” – Här är vi och vi kommer inte att försvinna – är budskapet.

I Los Angeles demonstrerade uppåt en miljon, i Chicago uppåt 600 000, hundratusentals i New York, 100 000 i Atlanta, 100 000 i San Franscisco, 75 000 i Denver osv. Protester ägde rum i minst 150 städer runt om i landet. Det var den tredje vågen i proteströrelsen som inleddes av studenter i februari och vars lockrop varit ”jätten har vaknat”.
Den första maj gick man ut i egenskap av arbetare. Städare, taxichaufförer, butiksbiträden, servitriser, köttarbetare, jordbruksarbetare, byggnadsarbetare som alla håller igång den amerikanska ekonomin. Det var inte bara demonstrationer. Det var strejker och bojkott. ”Enligt de som är emot invandring suger invandrarna ut samhället. Om det är sant kommer börsen att stiga och ekonomin att blomstra den första maj. Om inte kommer vi att ha bevisat att de har fel en gång för alla” som en av arrangörerna sa innan. Gissa vad som hände?
I Los Angeles (LA) stängde truckförarna landets största hamn och en tredjedel av alla småaffärer i mångmiljonstaden hade stängt.
Hälften av modeaffärerna var stängda. I Florida stod mer än hälften av byggarbetsplatserna stilla. Köttförpackningsindustrin var hårt drabbad. I Kalifornien förblev sallad, tomater och grapefrukt oplockade denna dag, vilket ledde till att hälften av landets odlare gav arbetarna ledigt. En av fyra elever i Los Angeles valde att demonstrera istället för att gå till skolan. I San Diego startade en marsch mot mexikanska gränsen som mötte demonstranter från andra sidan. Tillsammans lyckades man stänga en del gränsövergångar.

Ökad organisering

Latinos dominerar proteströrelsen men den första maj slöt fler grupper upp så som homorättskämpar, krigsmotståndare med flera. Ändå hade demonstrationerna kunnat vara ännu större. Den mer konservativa delen av ledningen, till exempel katolska kyrkan, latino-affärsmän, fackföreningsbyråkrater och delar av spansktalande media, lyckades på vissa håll stoppa strejker med argument som att man måste vara mer sansade för att inte provocera, spara krutet till senare osv.
I Washington demonstrerade uppåt 100 000 den 10 april, men bara några tusen den första maj. I Boston lämnade de större invandrarorganisationerna scenen. Tillsammans med 25 andra mindre organisationer lyckades RS systerorganisation Socialist Alternative ändå samla tretusen demonstranter.
En av Ken Loachs filmer, Bröd och rosor, handlar om kampen för facklig organisering av städare på ett hotell. Det är inte fiktion utan baserat på verkligheten. För femton år sedan var tio procent av Los Angeles städare med i facket, idag 70 procent.
Maria Elena Durazo är aktiv i Hotell- och restaurangfacket HERE som tillsammans med SEIU stått för den mesta organiseringen av de papperslösa. Nu utgör latinos 80 procent av HERE:s medlemmar i staden och 25 procent av medlemmarna är papperslösa.
Intervjuad av Magnus Linton i Dagens Nyheter den 16 april påpekar Maria Elena hur detta inneburit en politisering och hon förutspår vart det kommer leda:
”Allt vi erfar nu på 2000-talet är en repris från varje fas som medborgarrättsrörelsen gick igenom för femtio år sedan. Och när folk inser hur mycket det finns att lära av historien skapas en ny kraft”.
Medvetenheten om det långtgående förtrycket av svarta i LA, för inte särskilt länge sedan, är på väg att väckas även det och förändra uppfattningen av den amerikanska staten.
Det ligger en enorm dynamik i invandrarnas rörelse mot det rasistiska systemet. Medborgarrättsrörelsen på 1950- och 60-talet radikaliserade hela samhället och blev avsparken för antikrigsrörelsen, kvinnorörelsen, studentrörelsen och arbetarrörelsen som följde. De svartas kamp då blev mer och mer politiserad från Martin Luther Kings reformistiska dröm till Malcolm X:s ”You can’t have capitalism without racism” (Man kan inte ha kapitalism utan rasism) och Black Panther Partys socialistiska slutsatser.

Vänstervåg

Idag färgas latinokampen av den vänstervåg som sveper över den latinamerikanska kontinenten med uppror, nationaliseringar och välfärdsreformer i Venezuela, Bolivia, Argentina, Ecuador, Peru och Uruguay. I Mexiko sågs förra året en miljonhövdad demonstration till stöd för huvudstadens borgmästare López Obrador och hans satsningar på offentliga sektorn.
I höst vinner han troligtvis presidentvalet och vänstervågen kommer att skvalpa upp över på fotknölarna på Bush.
Klassinriktningen i rörelsen måste forsätta och utvecklas. Än så länge har inte den större fackföreningsfederationen AFL-CIO deltagit i protesterna utan man har enbart deklarerat sitt motstånd mot regeringens nya gästarbetarprogram.
Bilarbetarnas kamp för jobben i Detroit har tyvärr en nationalistisk touch, men en väg framåt vore om de förenade sig med latinos.
Att ett mått av ursprungsnationalism flödar i latinos massdemonstrationer är en ganska förståelig reaktion på den vita rasismen och historien av kolonialisering och utrotning.

För ett arbetarparti

Men ska kampen vinnas behövs ett program som appellerar till arbetare av alla nationaliteter; vita, svarta, asiater, östeuropéer, irländare, karibier osv. Arrangörerna för 25 mars- och första majdemonstrationen (www.nohr4437.org) i LA har ett program som öppnar för klassbaserat motstånd. De kräver arbetarskyddslagstiftning och löner att leva på för alla arbetare oavsett färg.
Socialist Alternative (SA) argumenterar för att invandrarrörelsen måste bryta med illusionerna om att Demokraterna skulle vara ett alternativ till Bush. I sin tidning Justice skriver SA att 60-talet också står för ett varnande exempel.
Demokraterna lyckades kanalisera huvuddelen av medborgarrättsrörelsen till sitt parti. Det har lett till att en liten del av afroamerikanerna lyckats svinga sig upp till samhällets toppar medan den stora majoriteten lever kvar i fattigdom, arbetslöshet eller i fängelse. Det finns en flygel inom latinorörelsen som redan är affärsmän och bromsar kampmetoder som strejker och bojkott.
En populär slogan är ”idag demonstrerar vi, imorgon röstar vi”. Man hotar med att vända republikanerna ryggen. Men vad ska man rösta på? Om alla aspekter av kampen ska tas på allvar och länkas samman – rasismen, lönerna, jobben, utbildningen, imperialismen, militariseringen – behövs ett helt nytt politiskt program. Det skulle kräva att invandrarrörelsen leder till det avgörande steg som än så länge saknats i den amerikanska historien – formeringen av ett arbetarparti.
Ty Moore är i ledningen för Socialist Alternative. Offensiv ställer frågan om rörelsen nu har nått sin höjdpunkt när många av ledarna ställer sig bakom kompromissförslag i senaten.
– Det finns fortfarande en enorm ilska och ett växande självförtroende bland latino-arbetarklassen. Det finns vänsterledare också, som mobiliserade inför första maj och som har som mål att fortsätta driva rörelsen. Vi är i en ”vänta och se”-period just nu. Men det är mer troligt att det blir nya rasistiska provokationer från republikanernas högerflygel, vilket ger skäl till nya massdemonstrationer.