1886 demonstrerade tiotusentals arbetare för åtta timmars arbetsdag på Haymarket i Chicago. Polisen ingrep vid ett tumult och fyra arbetare dödades. Det var den första maj och de fyras död innebar födelsen för arbetarklassens internationella protestdag. 120 år senare får första maj i USA en rejäl pånyttfödelse. Man uppskattar att över tio miljoner demonstrerade 1 maj 2006 mot statens rasistiska försök att kasta ut invandrare. ”¡Aquí estamos, y no nos vamos!” – Här är vi och vi kommer inte att försvinna – är budskapet.
I Los Angeles demonstrerade uppåt en miljon, i Chicago uppåt
600 000, hundratusentals i New York, 100 000 i Atlanta, 100 000 i San
Franscisco, 75 000 i Denver osv. Protester ägde rum i minst 150
städer runt om i landet. Det var den tredje vågen i proteströrelsen
som inleddes av studenter i februari och vars lockrop varit ”jätten
har vaknat”.
Den första maj gick man ut i egenskap av arbetare. Städare,
taxichaufförer, butiksbiträden, servitriser, köttarbetare,
jordbruksarbetare, byggnadsarbetare som alla håller igång
den amerikanska ekonomin. Det var inte bara demonstrationer. Det var
strejker och bojkott. ”Enligt de som är emot invandring suger
invandrarna ut samhället. Om det är sant kommer börsen
att stiga och ekonomin att blomstra den första maj. Om inte kommer
vi att ha bevisat att de har fel en gång för alla” som
en av arrangörerna sa innan. Gissa vad som hände?
I Los Angeles (LA) stängde truckförarna landets största
hamn och en tredjedel av alla småaffärer i mångmiljonstaden
hade stängt.
Hälften av modeaffärerna var stängda. I Florida stod mer än
hälften av byggarbetsplatserna stilla. Köttförpackningsindustrin
var hårt drabbad. I Kalifornien förblev sallad, tomater och
grapefrukt oplockade denna dag, vilket ledde till att hälften av
landets odlare gav arbetarna ledigt. En av fyra elever i Los Angeles
valde att demonstrera istället för att gå till skolan.
I San Diego startade en marsch mot mexikanska gränsen som mötte
demonstranter från andra sidan. Tillsammans lyckades man stänga
en del gränsövergångar.
Ökad organisering
Latinos dominerar proteströrelsen men den första maj slöt
fler grupper upp så som homorättskämpar, krigsmotståndare
med flera. Ändå hade demonstrationerna kunnat vara ännu
större. Den mer konservativa delen av ledningen, till exempel katolska
kyrkan, latino-affärsmän, fackföreningsbyråkrater
och delar av spansktalande media, lyckades på vissa håll
stoppa strejker med argument som att man måste vara mer sansade
för att inte provocera, spara krutet till senare osv.
I Washington demonstrerade uppåt 100 000 den 10 april, men bara
några tusen den första maj. I Boston lämnade de större
invandrarorganisationerna scenen. Tillsammans med 25 andra mindre organisationer
lyckades RS systerorganisation Socialist Alternative ändå samla
tretusen demonstranter.
En av Ken Loachs filmer, Bröd och rosor, handlar om kampen för
facklig organisering av städare på ett hotell. Det är
inte fiktion utan baserat på verkligheten. För femton år
sedan var tio procent av Los Angeles städare med i facket, idag
70 procent.
Maria Elena Durazo är aktiv i Hotell- och restaurangfacket HERE
som tillsammans med SEIU stått för den mesta organiseringen
av de papperslösa. Nu utgör latinos 80 procent av HERE:s medlemmar
i staden och 25 procent av medlemmarna är papperslösa.
Intervjuad av Magnus Linton i Dagens Nyheter den 16 april påpekar
Maria Elena hur detta inneburit en politisering och hon förutspår
vart det kommer leda:
”Allt vi erfar nu på 2000-talet är en repris från varje
fas som medborgarrättsrörelsen gick igenom för femtio år
sedan. Och när folk inser hur mycket det finns att lära av
historien skapas en ny kraft”.
Medvetenheten om det långtgående förtrycket av svarta
i LA, för inte särskilt länge sedan, är på väg
att väckas även det och förändra uppfattningen av
den amerikanska staten.
Det ligger en enorm dynamik i invandrarnas rörelse mot det rasistiska
systemet. Medborgarrättsrörelsen på 1950- och 60-talet
radikaliserade hela samhället och blev avsparken för antikrigsrörelsen,
kvinnorörelsen, studentrörelsen och arbetarrörelsen som
följde. De svartas kamp då blev mer och mer politiserad från
Martin Luther Kings reformistiska dröm till Malcolm X:s ”You
can’t have capitalism without racism” (Man kan inte ha kapitalism
utan rasism) och Black Panther Partys socialistiska slutsatser.
Vänstervåg
Idag färgas latinokampen av den vänstervåg som sveper över
den latinamerikanska kontinenten med uppror, nationaliseringar och välfärdsreformer
i Venezuela, Bolivia, Argentina, Ecuador, Peru och Uruguay. I Mexiko
sågs förra året en miljonhövdad demonstration till
stöd för huvudstadens borgmästare López Obrador
och hans satsningar på offentliga sektorn.
I höst vinner han troligtvis presidentvalet och vänstervågen
kommer att skvalpa upp över på fotknölarna på Bush.
Klassinriktningen i rörelsen måste forsätta och utvecklas. Än
så länge har inte den större fackföreningsfederationen
AFL-CIO deltagit i protesterna utan man har enbart deklarerat sitt motstånd
mot regeringens nya gästarbetarprogram.
Bilarbetarnas kamp för jobben i Detroit har tyvärr en nationalistisk
touch, men en väg framåt vore om de förenade sig med
latinos.
Att ett mått av ursprungsnationalism flödar i latinos massdemonstrationer är
en ganska förståelig reaktion på den vita rasismen och
historien av kolonialisering och utrotning.
För ett arbetarparti
Men ska kampen vinnas behövs ett program som appellerar till arbetare
av alla nationaliteter; vita, svarta, asiater, östeuropéer,
irländare, karibier osv. Arrangörerna för 25 mars- och
första majdemonstrationen (www.nohr4437.org) i LA har ett program
som öppnar för klassbaserat motstånd. De kräver
arbetarskyddslagstiftning och löner att leva på för alla
arbetare oavsett färg.
Socialist Alternative (SA) argumenterar för att invandrarrörelsen
måste bryta med illusionerna om att Demokraterna skulle vara ett
alternativ till Bush. I sin tidning Justice skriver SA att 60-talet också står
för ett varnande exempel.
Demokraterna lyckades kanalisera huvuddelen av medborgarrättsrörelsen
till sitt parti. Det har lett till att en liten del av afroamerikanerna
lyckats svinga sig upp till samhällets toppar medan den stora majoriteten
lever kvar i fattigdom, arbetslöshet eller i fängelse. Det
finns en flygel inom latinorörelsen som redan är affärsmän
och bromsar kampmetoder som strejker och bojkott.
En populär slogan är ”idag demonstrerar vi, imorgon röstar
vi”. Man hotar med att vända republikanerna ryggen. Men vad
ska man rösta på? Om alla aspekter av kampen ska tas på allvar
och länkas samman – rasismen, lönerna, jobben, utbildningen,
imperialismen, militariseringen – behövs ett helt nytt politiskt
program. Det skulle kräva att invandrarrörelsen leder till
det avgörande steg som än så länge saknats i den
amerikanska historien – formeringen av ett arbetarparti.
Ty Moore är i ledningen för Socialist Alternative. Offensiv
ställer frågan om rörelsen nu har nått sin höjdpunkt
när många av ledarna ställer sig bakom kompromissförslag
i senaten.
–
Det finns fortfarande en enorm ilska och ett växande självförtroende
bland latino-arbetarklassen. Det finns vänsterledare också,
som mobiliserade inför första maj och som har som mål
att fortsätta driva rörelsen. Vi är i en ”vänta
och se”-period just nu. Men det är mer troligt att det blir
nya rasistiska provokationer från republikanernas högerflygel,
vilket ger skäl till nya massdemonstrationer.
