Måndagen den 21 februari såg den elfte dagen av masskamp i Jemen. Rörelsen växer och enas. Fredagen den 18 februari kallades ”start-fredag” i hela Jemen, vilket innebär att rörelsen inte kom- mer att ge upp förrän president Ali Abdullah Saleh och hans regim är störtad.Den 17 februari uppmanade ledarna i södra Jemen den ”södra rörelsen” att ansluta sig till resten av demonstranterna i kampen för att fälla regimen. Detta kommer att ha en starkt enande effekt.
I Aden har rörelsen sedan dess vuxit och samlats under en paroll, om att fälla diktatorn. Detta i kontrast till de första dagarna, då det fanns två separata massdemonstrationer i Aden, varav den ena krävde självbestämmande i söder. För att understryka denna enighet talade en soldat som anslutit sig till rörelsen på ett massmöte i huvudstaden Sanaa måndag morgon den 21 februari: ”Jag kommer inte att tjäna under en regim som skickar oss att utkämpa ett meningslöst krig – sex inbördeskrig på sex år – mina bröder i de väpnade styrkorna är ivriga att gå med dig”.
I Taiz, den tredje största staden i Jemen, har omkring tiotusen personer vistats på Frihets- torget, sovit på natten och protesterat på dagen, sedan den 10 februari.
Lördagen den 19 februari blev demonstranterna i Taiz attackerade av granater som kastades från en Land Cruiser som ägs av guvernören.
Guvernören är en förmögen affärsman, parlamentsledamot och ledare för president Salehs parti.
Efter övergreppet anslöt sig tusentals människor till demonstranterna och bildade kommittéer för att försvara de unga le- darna för rörelsen.
I Aden dödades två demonstranter, 18 skadades och hundratals greps på onsdagen den 16 februari i ett försök att krossa rörelsen.
Beväpnade fordon och stridsvagnar körde runt i staden och inrättade kontrollstationer i varje gathörn.
Människor samlades trots detta efter fredagsbönen och fortsatte in på natten, som en del av ”start-fredag”. På lördagen belägrades staden av de väpnade styrkorna, som blockerade alla från att komma in eller ut.
I Sheikh Othman, en stadsdel i Aden, gjorde befolkningen uppror mot belägringen. Två lokala politiker avgick och anslöt sig till rörelsen. En polisstation och kontoret för presidentens parti brändes ned. Armén svarade med att tvinga familjer att lämna sina hus för att använda dem som sköldar mot krypskyttar. Fyra människor dödades i Sheikh Othman. Inga media släpps in på Adens sjukhus, så antalet skadade är inte känt.
Samma natt organiserade presidentens parti en ”lojalitetsfestival” i Sanaa. Efter en lång rad av smickrande propagandatal, höll presidenten ett tal som knappast kunde övertyga folket. Han bad om ursäkt för dödsfallen i Aden, Taiz och en student som dödades i Sanaa, och lovade sedan en ”grundläggande förändring”. ”Vi måste lösa detta genom konstitutionell dialog”, vilket innebär att han ville behålla kontrollen. Människor på gatorna svarade och sade ”Presidenten vill bli av folket”.
Den enorma styrkan i den ständigt växande rörelsen visas av de muslimska ledarna. Under de första dagarna sade de att demonstranterna skulle hamna i helvetet. Nu säger de att ligister som attackerar fredliga demonstranter kommer att hamna i helvetet.
Borgerliga ledare anpassar sig också, till exempel genom att via NGO:s (non-governmental organisation, icke-statliga organisationer) ge mat och tält till demonstranterna. Men de vill fortfarande ha en fot i vardera lägret, ännu osäkra på utgången.
Rörelsen uppmuntras ytterligare av nyheterna om protesterna i grannländerna Bahrain, Oman och Djibouti. Fortfarande finns samtidigt diskussioner och farhågor om Saudiarabiens och USA:s roll, och de hemliga mötena med schejkstammar i deras ambassader.
Den revolutionära rörelsen har fortfarande övertaget – alla 22 provinser är med i revolutionen. Det är uppenbart att regimen är på väg att falla och vad som behövs är organisering och tydliga idéer om hur man ska bekämpa feodalism, kapitalism och imperialism.
Det finns redan lärdomar som man kan dra från Tunisien och Egypten, om den avgörande roll som arbetarklassen har för att segra samt om hotet från kontrarevolutionen i form av ”oppositionsledare” som vill avleda rö- relsen.
Det som behövs är en förståelse för teorin om den permanenta revolutionen, som betyder att arbetarna måste ta makten för att säkra de demokratiska och sociala kraven.
Av en jemenitisk socialist
