Håkan Juholts avgång tar socialdemokraterna ett stort steg längre ner i sin kris. Med sina nio månader är han den S-partiledare som suttit kortast. Högern jublar. För alla arbetare och vänsterinriktade som mår illa av detta – varav många säkert känner en viss förvirring – gäller det att tänka långsiktigt vad s-krisen beror på och vad som är vägen framåt.
Håkan Juholt var relativt okänd för allmänheten innan han blev vald, en sorts kompromiss mellan de stridande falangerna inom partiet. Ibland plockade han fram en vänsterretorik som inte hörts under Mona Sahlin eller Göran Perssons tid men konkret fortsatte han den högerpolitik som under så många år sänkt partiet ner i problemen.
Av alla felsteg som Håkan Juholt gjorde var försöket att tillsammans med Tommy Waidelich få med riksdagsgruppen på att skrota satsningen på höjd a-kassa i skuggbudgeten det allvarligaste. Därtill tyder Dagens Industris uppgifter på att han ljugit om det.
Visst har Håkan Juholt utsatts för ett hämningslöst mediadrev. Kapitalistklassen låter sig inte nöjas med en regering som sett till att drastiskt öka klassklyftorna, som skänker bort gemensam egendom, pressar ned löneläget, försvagar fackföreningarna mm. Den vill alltid ha mer och har så klart stort inflytande över betydande media. Även här har S grävt sin egen grop. S har gjort sig av med egna tidningar och framförallt den massförankring partiet tidigare hade på arbetsplatser, som gjorde att de kunde stå emot sådana stormar. Göran Perssons uppdrag hos den moderatledda PR-byrån JKL säger allt.
Trots att valet 2010 var en katastrof för socialdemokraterna retar det högern att S blev det största partiet. Nu ser man fram emot ett förkrympt S som går ännu mer åt höger. Svenska Dagbladets PJ Anders Linder skriver: ”Visst finns det fortfarande traditionella vänsterväljare, men i den stora mitten har valfrihet och ekonomisk disciplin blivit självklara delar av välfärdspolitiken … Nu måste man lägga ut en mittenkurs som ändå inte blir en kopia av regeringens. Det blir allt annat än enkelt, men misslyckas man denna uppgift är chanserna väldigt små för att man ska göra en kraftfull come back.”
I dagens politiska värld är övertron till partiledaren extrem. Men det går inte att hitta en partiledare som ska lösa frågor som bottnar i att partiet saknar egen politik.
Sedan lång tid tillbaka har S kopierat högern. På 1990-talet så drev Perssons regeringar genom den största välfärdsslakt som ett västligt land dittills genomgått. Det var detta som öppnade dörren för högerregeringen. Och på grund av att S i grunden inte har något riktigt alternativ har man inte kunnat utgöra en opposition som på riktigt för talan för utförsäkrade sjuka, långtidsarbetslösa ungas, vanvårdade gamlas mfl drabbade grupper.
Håkan Juholt har fått personifiera socialdemokratins kris och han lade till en växel. Att han inte tyckte det var konstigt att staten skulle betala dubbelt hyresbidrag visar hur han, liksom andra riksdagspolitiker, lever i en ekonomisk verklighet långt över huvudet på vanliga väljare.
Vanliga löntagare saknar politisk röst. Ett riktigt arbetarparti ställer upp ett program som ifrågasätter kapitalismen som system och organiserar ett motstånd som använder sig av arbetarklassens kollektiva styrka. Rättvisepartiet Socialisterna kämpar för att ett sådant parti ska bildas.
Elin Gauffin
