De stora demonstrationerna under julidagarna visade massornas enorma styrka.
Under ”julidagarna” i Ryssland mellan den 3 och 5 juli (den 16-18 juli enligt dagens kalender) 1917 försökte Petrograds arbetare och soldater göra verklighet av bolsjevikparollen ”All makt åt sovjeterna” genom att gå ut i väpnade demonstrationer. Petrograds arbetare insåg att nyckeln till att göra verklighet av allt de hade hoppats på var att ta makten.
Men slutsatserna massorna hade dragit i Petrograd hade ännu inte hunnit förankras runt om i landet. Och inte heller i Petrograd hade arbetarna och soldaterna ännu till fullo insett vidden av vad som skulle krävas för att ta revolutionen hela vägen. Konfronterad med den insikten stannade den mäktiga julirörelsen upp, och öppnade för de ”kompromissmakare” som dominerade såväl regeringen som sovjeterna att svara med en våldsam kontrarevolutionär hetskampanj, med bolsjevikpartiet som främsta måltavla.
Julidagarna blev en viktig vänd-punkt i revolutionen – de ”socialistiska” ministrarna och sovjetledarna, som arbetarklassen hade ställt sitt förtroende till, avslöjade att de hellre sköt mot arbetarna än mötte deras krav på att fullfölja revolutionen. Från den här punkten rörde sig nu dessa ”kompromissmakare” snabbt mot direkt kontrarevolution – kamp för att krossa revolutionen. Arbetarna, soldaterna och fattigbönderna rörde sig i motsatt riktning – mot bolsjevikerna och mot sovjeternas maktövertagande i oktober.
Hundra år senare presenterar julidagarna oumbärliga lärdomar för bland de viktigaste, och svåraste, avgöranden som kommer att konfrontera också framtida revolutionära rörelser: när är tiden mogen att ersätta den gamla makten med en ny, och hur?
I februari (mars enligt dagens kalender) 1917 hade Petrograds arbetare vunnit över soldaterna och inom loppet av några dagar hade de tillsammans visat sig vara oövervinneliga – tsarens regim föll samman. Men i februari var de ännu inte redo att ersätta den gamla ordningen med sin egen. De skapade visserligen en ny ordning, genom att bilda sina egna, demokratiskt valda råd, sovjeter, på arbetsplatserna, i soldatkasernerna och bostadsområdena.
Sovjeterna var de organ som höll den egentliga makten i samhället. Men de partier som till en början utgjorde majoriteten av de som valdes in i sovjeterna, de socialdemokratiska mensjevikerna och socialistrevolutionära partiet (SR) – de som arbetarna och soldaterna sen tidigare såg som ”revolutionärer”, visade sig under revolutionens gång vara motsatsen. Leo Trotskij, som blev en av revolutionens främsta ledare, beskrev hur dessa ”kompromissmakare” mot sin vilja fick makten ur det revolutionära folkets händer för att sedan ”mot massornas vilja försöka överlämna denna makt till den imperialistiska bourgeoisin” – det vill säga den borgerliga ”provisoriska regering” som bildades efter februarirevolutionen.
I månadsskiftet juni-juli sjöd det av missnöje i Petrograds fabriker, arbetarkvarter och soldatbaracker. Inflationen skenade medan kapitalisterna allt mer systematiskt lade ned fabrik efter fabrik. ”Tillgången på alla livsnödvändigheter var otillräcklig. Priserna steg i takt med inflationen och industrins nedgång. Arbetarna strävade efter kontroll över den administrativa och kommersiella mekanism som i det fördolda avgör deras öden”, skrev Trotskij. De sjunkande reallönerna pressade fram spridda strejker.
Krigsoffensiven som ministersocialisterna hade lanserat ett par veckor tidigare som ett cyniskt utspel (se Offensiv # 1258) sådde upprorsstämningar bland soldaterna i Petrograd. De höll fast vid att inga regementen skulle skickas till fronten, och sommaren innebar hårdnackade krav på att få återvända till byarna för att bruka jorden. Även vid fronten vägrade soldaterna allt oftare lyda order och offensiven var snabbt på väg mot total upplösning.
Samtidigt som arbetarna och soldaterna drog åt vänster klarnade bilden också för de kontrarevolutionära krafterna – de utländska stormakterna, godsägare, kapitalister, officerare och andra skikt ur eliten. De repade en smula mod och uttryckte allt mer öppet sin önskan om åtgärder mot de ”kriminella element” som hotade ”ordningen”.
En urladdning hängde i luften. Otåligheten spred sig bland arbetarna och än mer bland soldaterna. Det de hoppades på av revolutionen hade inte infunnit sig, och nu verkade regeringen vilja döda hoppet självt. Anarkister fick alltmer gehör för sina idéer om att slutföra revolutionen omedelbart. Kontrarevolutionen försökte utnyttja stämningarna genom provokatörer som på liknande vis uppmanade till väpnat uppror. Varje strejk eller demonstration i det här läget riskerade att förvandlas till väpnat uppror.
Bolsjevikpartiet försökte hålla tillbaka – att nu försöka störta den provisoriska regeringen skulle innebära en stor fara. Trots att många Petrogradbolsjeviker själva brann av otålighet insåg partiet att medvetenheten i huvudstaden låg långt före det övriga landets. Ute i provinserna dominerades sovjeterna i många fall av gamla eliter som officerare och storbönder. Många hade knappt hört talas om bolsjevikerna och deras program, och hade inte sett regeringen och sovjetledarna för vad de var. Bol-
sjevikernas perspektiv var att den katastrof som krigsoffensiven var dömd att bli på bred front skulle klargöra att revolutionen inte kunde stanna halvvägs, utan måste vidare mot socialismen. Men offensiven måste få ”uttömma sig själv”.
Innan dess skulle ett väpnat uppror visserligen lätt ha kunnat etablera arbetarnas och soldaternas suveräna makt i Petrograd. Men med bibehållet förtroende bland landets ”tunga reserver” hade kompromissmakarna kunnat krossa den makten, med anklagelsen om att Petrograd och bolsjevikerna var ansvariga för krigsnederlagen som tungt argument. Dörren kunde ha öppnats för den gamla eliten att krossa revolutionen helt. Som Trotskij skrev: ”Det räcker inte med att gripa makten – man måste kunna behålla den också.”
Men bolsjevikernas förmaningar räckte inte för att stoppa en antändning av allt explosivt material som hopades. Den tändande gnistan blev fyra borgerliga ministrars avhopp från den provisoriska regeringen den 2 juli.
Dagen därpå beslöt Första kulspruteregementet att komma ut i en väpnad demonstration; ett beslut som krävde att massan av soldater avsatte sin kommitté och valde en ny ”provisorisk revolutionär kommitté”. Kulspruteskyttarna valde delegater som for runt till andra regementen och fabriker och sökte stöd. Uppslutningen blev massiv. Soldaterna rustade sig till tänderna, arbetarna lämnade fabrikerna.
Arbetarna och soldaterna hade erfarit hur det i varje skede varit deras egen kraft som underifrån hade knuffat revolutionen framåt – partierna, inklusive bolsjevikerna, hade släpat efter när det gällde. Sovjetens vacklande ledning behövde uppenbarligen en kraftig knuff framåt, och kanske behövde även bolsjevikerna en injektion beslutsamhet?
Där bolsjevikerna var bäst förankrade verkar debatterna ha blivit mest segdragna, men förgäves – vid sjutiden stod alla fabriker stilla. Arbetarnas röda garden ställde upp med soldaterna. Den väldiga massan – nära en halv miljon människor – började röra på sig. Först mot bolsjevikernas högkvarter, sen vidare mot Tauriska palatset där sovjeternas exekutivkommitté höll till.
Bolsjevikerna i arbetardistriktet, Viborg, hade redan insett att ”Vi kan inte lämna arbetarna i sticket. Vi måste gå med dem.” Men när de första regementena nådde bolsje-
vikhögkvarteret vid åttatiden på kvällen möttes de först av talare som framhärdade i att försöka få dem att vända om. Ställda inför demonstrationens ”mäktiga faktum” antog partiet då en ny linje: ”Slut på alla fruktlösa försök att hålla massorna tillbaka” och istället ”Vädja till arbetarna och soldaterna att helt fredligt gå till Tauriska palatset, välja delegater och via dessa förelägga exekutivkommittén sina krav”.
Kraven var ”Ned med de kapitalistiska ministrarna”, ”All makt åt sovjeterna”, ”Ned med kriget”, liksom beslagtagande av borgarpressens tryckerier, förstatligande av jorden och statskontroll över produktionen. När demonstrationen tågade på den högborgerliga paradgatan Nevskij besköts den av bland annat officerare och studenter.
Början av demonstrationen kom fram till Tauriska palatset vid halv elva, samtidigt som dess sista block just började tåga. Efter tal från sovjetens ledare valdes delegater och släpptes in. Men exekutivkommittén mötte dem med fientlighet. Mensjevik- och SR-ledarna höll debatten igång till fem på morgononen medan de febrilt sökte efter ”pålitliga” trupper för att slå ned demonstrationen i blod. Demonstrationen drog sig tillbaka med insikten om att ännu hårdare tryck skulle behövas under den andra demonstrationsdag som tog vid.
Den 4 juli var demonstrationen ännu större, och nu gick inte längre soldaterna, utan arbetarna i första ledet. Bolsjevikerna hade nu klargjort sitt stöd till en ”fredlig och organiserad demonstration”.
Återigen belägrades Tauriska palatset av hundratusentals arbetare och soldater. Men exekutivkommitténs majoritet, som hade valts av arbetarna och soldaterna, tänkte inte bli påtvingade krav av sina väljare. Demonstranternas krav betydde att bryta med kriget och de imperialistiska stormakterna, att bryta med de ryska kapitalisterna och godsägarna – att slå in på den socialistiska revolutionens väg, vilket inte fanns med på kartan för representanter för ”den ansvarsfulla demokratin”.
Den fruktlösa diskussionen med exekutivkommittén blev rörelsens antiklimax. Massornas vilja till förändring var intensiv, men de saknade en egentlig plan för hur den skulle uppnås. Den institution de ställde sina krav och sitt hopp till sköt mot dem. Insikten berövade arbetarna och soldaterna ”den klara uppfattningen om sitt mål”, berättar Trotskij. ”Problemet med ’makt åt sovjeterna’ var betydligt mer komplicerat än det hade förefallit.”
Nu antog bolsjevikernas centralkommitté en appell med uppmaning att avsluta demonstrationen, och den här gången var de i takt med massrörelsen. Demonstranterna drog sig under kvällen tillbaka till förstäderna.
Arbetarna och soldaterna hade gått ut för att få sovjetsystemet att ta sin plats som suverän makt. Men det verkliga hindret visade sig vara sovjetsystemets egna ledare. När arbetarna och soldaterna ställde sig ansikte mot ansikte med ledarna och gjorde klart vilket uppdrag de ville ha uträttat blottades gapet mellan de båda. Ställda inför kravet att bryta med kapitalismen ryggade kompromissmakarna inte bara från revolutionen, utan också från den reformistiska socialism och demokrati de hade bekänt sig till – så isolerade var de från arbetarklassen och dess förhoppningar.
Ledarnas ”plötsliga förflyttning till den borgerliga kontrarevolutionens sida” chockade arbetarna. Tydligen skulle de behöva störta inte bara tsarismen och kapitalismen, utan också de som de hittills hade sett som sina representanter. Det var de inte redo för än. Vad skulle de ersättas med? Beredskapen för vad det verkligen skulle kräva att säkra segern behövde härdas ännu en period. Rörelsen stannade av och skingrades. Först när deras belägring hävts, kom ”lojala” trupper till slut till Tauriska palatsets undsättning. De hade ruskats fram ur Petrograds fåtal ”neutrala” medelst lögner om att Lenin var en tysk spion. Det blev startskottet för en månads förföljelser av bolsjevikerna.
Inom loppet av timmar natten mellan den 4 och 5 juli skedde en total förändring av läget. Fabrikerna förblev stängda, men arbetarna och soldaterna var på defensiven. Klockan sex på morgonen slog ett officerargäng sönder Pravdas (bolsjevikernas tidning) redaktion och tryckeri. Den verkliga klappjakten tog vid först mot kvällen den 5 juli, då trupperna från fronten till slut anlände – i tron om att de skulle försvara Petrograd mot ett tyskfinansierat kontrarevolutionärt kuppförsök av bolsjevikerna.
Samtidigt besannades bolsjevikernas perspektiv på krigsfronten – den 6 juli led offensiven ett avgörande nederlag, vilket skylldes på bolsjevikerna.
De följande veckornas förtalskampanj slog hårt mot bolsjevikerna. Lenin, partiets ledare, lyckades hålla sig gömd, medan flera andra ledande bolsjeviker fängslades. De upproriska soldaterna splittrades upp och skickades till skyttegravarna eller fängslades. Pogromer bröt ut.
Julidagarna innebar att styrkebalansen skiftade skarpt åt höger – men bara för en tid. De triumferande mensjevik- och SR-ledarna drev på hetsjakten, samtidigt som de försökte hålla tillbaka de värsta högerkrafterna. Men för den härskande klassen hamrade julidagarna hem att det var dags att överge flörtandet med revolution och demokrati – arbetarnas makt måste krossas en gång för alla. Hetsen mot bolsjevikerna var bara början, hela sovjetsystemet och alla andra demokratiyttringar måste bort. Ett försök till militärkupp skulle bli deras nästa drag. Men i processen vann också arbetarna och soldaterna avgörande lärdomar.
Arbetarna och soldaterna testade sin styrka under julidagarna, och bevisade igen att den var oövervinnelig – och samtidigt helt verkningslös utan ett klart och konkret program. Massornas tryck hade också för första gången placerat bolsjevikpartiet i rörelsens direkta ledning, och bolsjevikerna bestod testet. Trots att de tillfälligt trycktes tillbaka registrerades det hur de hade varnat för att agera i förtid och hur de stått stadigt på arbetarnas sida. Julidagarna drog upp linjerna inför uppgörelsen med kapitalismen i oktober – då tillräcklig förankring och beredskap för att både gripa och behålla makten ha-de härdats fram, inte minst under de kontrarevolutionära piskrapp som följde på juli.
Hundra år senare understryker julidagarna vikten av noggranna taktiska överväganden, bred förankring och tydlig strategi. I all kamp, även under till exempel strejker, utvecklas medvetenheten om vad som bör göras i olika takt bland olika skikt. De i främsta ledet blir ofta otåliga och riskerar att isolera sig från andra som ännu inte hunnit dra samma slutsatser. Ett revolutionärt parti måste nå fram till bägge grupperna och hjälpa dem att ta sig igenom de erfarenheter som krävs för att landa i en enad, revolutionär lösning. För det krävs det att man likt bolsjevikerna ”står på massornas grund”, inte vid sidan av. ■
