18 juni-demonstrationen i Petrograd. På banderollerna står från vänster till höger ”För världsfred. All makt åt folket. Allt land till folket. Ned med de kapitalistiska ministrarna.”
Den här veckan för hundra år sedan marscherade 500 000 arbetare och soldater genom den ryska huvudstaden Petrograd, samtidigt som tiotusentals också demonstrerade i Moskva, Kiev och andra städer. Demonstrationerna den 1 juli (den 18 juni enligt den dåtida ryska kalendern), på uppmaning av de stödpartier till regeringen som vid den tidpunkten hade majoritet i sovjeterna (arbetar- och soldatråd), markerade ett viktigt nytt skede i den ryska revolutionen.
Avsikten var att visa stöd för den kapitalistiska provisoriska regeringen, men junidemonstrationerna gjorde raka motsatsen. De visade på regeringens fördjupade impopularitet inom arbetarklassen och de militanta skikten inom armén – de krafter som hade genomfört Februarirevolutionen då tsaren störtades.
Den första allryska sovjetkongressen började i Petrograd i början av månaden med en betydande majoritet för proregeringspartierna. Detta speglade dock inte den verkliga politiska stämningen i samhället. ”Kongressen bestod mestadels av människor som sade sig vara socialister i mars, men i juni tröttnat på revolutionen”, noterade Trotskij i Ryska revolutionens historia.
Soldater åtnjöt en större representation i sovjeterna än arbetare, ett faktum som stärkte de konservativa krafterna – särskilt i revolutionens första fas. Skiftningen till vänster var mer uttalad inom fabrikskommittéerna och arbetarklassen i stort, särskilt i Petrograd.
Mensjevikerna och socialistrevolutionärerna (SR), som stödde regeringen, fick stor majoritet i sovjeterna efter tsarens fall, då de politiska skillnaderna inom massrörelsen inte var helt klarlagda. De använde sovjetens starka auktoritet för att stödja en kapitalistisk regim som var oförmögen att uppfylla samhällets mest grundläggande behov.
I maj 1917 blev den provisoriska regeringen en koalition då tio representanter för öppet kapitalistiska partier gick samman med sex ”socialistiska” ministrar från mensjevikerna och SR. Lenin beskrev detta som ”en allians för att stoppa revolutionen”. Bolsjevikerna bedrev kontinuerlig agitation kring parollen ”Ned med de tio kapitalistiska ministrarna”, där de la ansvaret på sovjetmajoriteten att bryta med kapitalisterna.
Sovjetledarna hävdade att de försvarade den ”revolutionära demokratin”, en paroll som bolsjevikerna hänsynslöst kritiserade för dess brist på klassinnehåll: Vilken klass tjänade regeringen?
Detta kom att bli kruxet i den politiska striden mellan de bolsjevikiska delegaterna och sovjetkongressens majoritet. Detta ställdes ytterligare på sin spets i och med regeringens plan på att, under påtryckningar från sina imperialistiska allierade, påbörja en ny militär offensiv, vilket en gång för alla krossade myten om att regeringen stod för fred.
Lenin och bolsjevikerna kom fortsättningsvis att ”tålmodigt förklara” för massorna och bryta de kvardröjande illusionerna om koalitionspartierna, som dominerade sovjeterna. Bara en regering baserad på sovjeterna, som bröt med kapitalismen och inledde en socialistisk revolution, skulle kunna skydda de demokratiska landvinningarna från februari och leda samhället bort från kris och krig.
Den första allryska sovjetkongressen ägde rum i Petrograd mellan den 16 juni och den 7 juli (den 3-24 juni enligt den dåtida ryska kalendern).
I bjärt kontrast mot den icke-valda provisoriska regeringen var kongressen, som Isaac Deutscher påpekade, ”den enda nationellt valda församlingen som då existerade i Ryssland”. De 820 delegaterna från hela Ryssland representerade 20 miljoner väljare i sovjeterna.
På kongressen hade vänsterminoriteten, som bestod av bolsjevikerna och deras allierade, blott en femtedel av rösterna. I blocket ingick Trotskij, som stod i full politisk solidaritet med bolsjevikerna men ännu inte formellt var medlem, och interdistriktorganisationen Mezjrajontsy som inom några veckor skulle följa Trotskij in i bolsjevikpartiet.
Trots en överväldigande majoritet på kongressen var stödpartierna till regeringen oroliga. Den bolsjevikledda minoriteten gick på politisk offensiv på alla frågor. Under den första dagen drev de på för en debatt om den militära offensiven, som då var huvudnyheten i Ryssland. Men majoriteten avfärdade förslaget. Diskussionen skulle ha varit en formalitet, då offensivens planer redan var satta i rörelse, men rädslan för debatt visade sovjethögerns motvilja att ta ansvar för sin politik.
På fråga efter fråga var majoritetens roll tydlig. Frågan om 8 timmars arbetsdag, olöst sedan februari, röstades ned. Nationernas rätt till självbestämmande erkändes, men blev uppskjuten till en framtida konstituerande församling som också den kontinuerligt blev uppskjuten. Kongressen röstade för att ratificera koalitionsregeringen med 80 procent av rösterna.
Vänsterns huvudsakliga politiska attacklinje var sovjetmajoritetens vägran att bilda en helsocialistisk regering istället för en kapitalistisk koalition som knappt hade något stöd alls bland massorna. Detta bekräftades bara dagar innan kongressen i kommunvalen, som såg kadeterna – det största partiet i koalitionsregeringen – lida ett stort nederlag.
Idén om junidemonstrationen uppstod ur en skarp politisk kamp på kongressen. En demonstration som bolsjevikerna kallade till den 23 juni (10 juni), mot krigoffensiven och attackerna på soldaternas rättigheter samt för att sätta press på sovjetledningen, möttes av en våldsam reaktion från majoriteten, som förvandlade kongressen till en egentlig rättegång mot Lenin och hans kamrater.
Kongressen drev igenom en resolution som förbjöd alla demonstrationer under en tredagarsperiod och hotade att utesluta bolsjevikerna från kongressen om de struntade i förbudet. Beslutet provocerade fram hårda debatter inom de egna leden, men bolsjevikerna beslöt sig till sist för att de taktiskt sett inte hade något annat val än att ställa in demonstrationen.
Tseretelli, en ledande mensjevik och minister i regeringen, ville gå ännu längre och manade till att bolsjevikerna skulle avväpnas. I verkligheten innebar detta att avväpna arbetarklassen. ”Det betydde också att avväpna soldaterna”, förklarade Trotskij.
Tseretellis ståndpunkt var inte bara hans egen. ”Det är dags att stämpla leninisterna som förrädare mot revolutionen”, krävde mensjevikernas tidning. Återigen var dessa ”socialister” bara ett eko av kapitalisternas krav, som visades av kadetledaren Miljukovs tal på kosackernas kongress kring samma tidpunkt där han fastslog ”det är dags att göra slut på dessa människor [bolsjevikerna]”.
Av rädsla för att förbudet mot bolsjevikernas demonstration ytterligare alienera arbetare och soldater i Petrograd föreslog dock mensjevikerna att en egen demonstration skulle hållas en vecka senare. De trodde att det skulle visa att de fortfarande åtnjöt massornas stöd och stoppa bolsjevikernas tillväxt. Det var en grov felräkning.
De officiella parollerna för demonstrationen var opportunistiska och otydliga för att ge sken av oberoernde gentemot regeringens politik. Det var vaga formuleringar som ”Allmän fred” och ”Demokratisk republik” såväl som ”Omedelbart sammankallande av en konstituerande församling” som, även om det var abstrakt korrekt, användes för att kringgå bolsjevikernas krav på ”all makt åt sovjeterna”.
Demonstranterna valde andra paroller. Massorna, som nästan helt bestod av arbetare och soldater och utan medelklassen som hade setts på tidigare demonstrationer, tog hela dagen på sig för att marschera förbi podiet där sovjetledarna stod och tittade på. Det var ett ändlöst led av banderoller med bolsjevikiska paroller: ”Ned med de tio kapitalistiska ministrarna”, ”Ned med offensiven” och ”All makt till sovjeterna”.
Demonstrationen ”visade den fullständiga bolsjevikiska triumfen bland Petrograds proletariat”, skrev Gorkijs tidning. Historikern Alexander Rabinowitch noterade att ”Havet av bolsjevikiska banderoller och plakat bara bröts av enstaka [officiella] kongressparoller”.
Junidemonstrationen var en dundrande väckarklocka för kapitalisterna och de socialistiska stödpartierna som i vilken utsträckning som massorna hade vänt sig emot dem. Men den hade också en stor påverkan på sina egna deltagare. ”Massorna såg att bolsjevikerna blivit en maktfaktor, och de vacklande drogs till dem”, kommenterade Trotskij detta.
Från detta skede och framåt skulle regeringen komma att använda sig av allt mer odemokratiska och repressiva åtgärder i sina försök att hindra det växande bolsjevikiska inflytandet bland massorna. ■
Krigsoffensiven
Den 1 juli (18 juni) inleddes ”Kerenskijoffensiven” med att ryska trupper attackerade österrikisk-tyska positioner i Galizien, som idag är en del av Ukraina. Militärt var denna helt orealistiska plan ämnad att minska trycket mot de brittiska och franska trupperna på västfronten fram tills USA-trupperna, som gick med i kriget två månader tidigare, kunde förstärka dem. Den ”socialistiska” krigsministern Kerenskij, som utåt visade större optimism än de flesta generaler, hyllade starten på offensiven som en ”stor triumf för revolutionen”.
I verkligheten var målen helt kontrarevolutionära, såväl utrikespolitiskt (att trots förnekande fortsätta ett krig för att annektera territorier) som inrikespolitiskt (mot revolutionen och för att återetablera ett pålitligt kapitalistiskt statsmaskineri).
Kerenskij och hans nära allierade, mensjeviken Tseretelli, arbetade på denna plan i hemlighet, bakom ryggen på de andra ”socialistiska” ministrarna, som senare godkände planen, vilket också majoriteten i sovjeten gjorde. Bolsjevikerna tog striden till den allryska kongressen där de första dagen lade en motion som manade till att ”omedelbart motsätta sig detta kontrarevolutionära angrepp, annars måste man ärligt ta på sig ansvaret för denna politik”. Denna motion röstades ned.
Offensiven var, för att citera Trotskij, ett ”monstruöst äventyr” och skulle resultera i ett nytt debacle för den ryska armén då 40 000 soldater dog och 20 000 sårades fram till slutet av juli. Utgången bekräftade bolsjevikernas varningar om att den ryska armén, desorganiserad av den kollapsande ekonomin och med dess moral i spillror, var oförmögen till ytterligare krigföring. 170 000 ryska soldater deserterade och lämnade fronten under offensiven.
Presscensur dolde från början den militära katastrofens fulla skala. De förfalskade rapporterna innebar ett visst skydd för regeringen under ”julidagarna” (en massbeväpnad demonstration i Petrograd som krävde att sovjeterna skulle ta makten) och dess efterspel, då bolsjevikerna falskt anklagades för att försöka störta regeringen och våldsamt förföljdes.
Då offensivens kollaps blev ett faktum utnämnde Kerenskij den hårdföre generalen Kornilov till överbefälhavare. Inom loppet av några veckor utförde Kornilov ett genuint försök att störta regeringen.
Syftet med offensiven var att mobilisera nationalistiskt stöd bakom den provisoriska regeringen och att, än viktigare, ta tillbaka kontrollen över armén, få bukt på dess rebelliska manskap och återställa ”disciplinen” inom den.
Generalerna, som representerade den tsaristiska reaktionen, tryckte på för att upplösa garnisonen i Petrograd och förflyttning av de mest politiserade pro-bolsjevikiska förbanden till fronten. De krävde en revision av ”Order nr 1” som offentliggjordes omedelbart efter februarirevolutionen och innebar att alla militära förband svarade inför sovjeterna snarare än inför regeringen och högsta befälet. Kontrarevolutionens strategi var att försvaga och senare strypa sovjeterna, men detta var omöjligt om inte länken mellan soldater och sovjeterna kunde brytas.
Offensiven följdes av en intensifierad kampanj mot bolsjevikerna och partiets antikrigslinje. Kapitalistiska media förde en allt mer hänsynslös kampanj för att måla upp bolsjevikerna som instrument för den tyska regeringen, något som upprepades i de socialistiska pro-regeringspartiernas tidningar.
Uppsjön av lögner skulle komma att flöda över efter ”julidagarna” då bolsjevikerna stämplades som ”förrädare” och där särskilt Lenin utmålades som en ”tysk spion”, med ”beviset” att han färdades med tåg via Tyskland för att från sin exil nå Ryssland i april.
Inom några månader skulle ett växande skikt av de ryska kapitalisterna hoppas på att de tyska styrkorna – och ett ryskt militärt nederlag – skulle få ett slut på revolutionen och rädda dem från bolsjevikerna. Bolsjevikernas fasta och principiella motstånd mot kriget och Kerenskijs offensiv, trots en enorm press och förtal, gjorde till sist att soldaterna inom armén överväldigande stödde dem.
För att stoppa kriget var det, som bolsjevikerna förklarade, nödvändigt att fullborda revolutionen och störta kapitalismen i Ryssland och internationellt, med början i en arbetarregering baserad på sovjeterna. ■
