Hur ska den israeliska statens terror mot Gaza – och Ship to Gaza – bemötas? Rättvisepartiet Socialisterna stödjer Hamnarbetarförbundets blockad av israeliska fartyg. Arbetar- och gräsrotsaktioner står i skarp kontrast till att sätta sitt hopp till EU, FN eller regeringarna i Väst.Hamnarbetarförbundet blockerar ”alla israeliska fartyg och gods till och från Israel” under perioden tisdagen den 15 juni till torsdagen den 24 juni.
Hamnarbetarförbundet protesterar ”mot staten Israels folkrättsliga övergrepp mot en konvoj med fredsaktivister och materiella förnödenheter till den på grund av en likaså folk- rättslig blockad lidande befolkningen i Gaza. Svenska Hamnarbetarförbundet kräver att de för övergreppet ansvariga ställs inför rätta, att folkrätten respekteras av staten Israel och att blockaden av Gaza omedelbart hävs”.
Hamnarbetarförbundet uppmanar både sin international (International Dockworkers Council) och andra fackförbund att agera på ett liknande sätt, samt uppmanar till en allmän blockad av israeliska varor.
Offensiv talade med Hamns ordförande Björn A Borg.
Hur stor är handeln med Israel?
– Vi vet inte riktigt ännu. Den stora delen är frukt och grönsaker, men det är också elektroniska komponenter som microchip.
Vilka reaktioner har ni fått från andra fackförbund?
– I Sverige, inte särskilt mycket. Den internationella responsen är bättre. I Sydafrika pågår redan en hamnarbetarblockad mot Israel och de hänvisar till oss som ett exempel.
Har ni några kontakter i Israel, vilket vore viktigt för att visa stöd där?
– Det är jätteviktigt om vi kan få ett brohuvud i Israel, men idag har vi inga kontakter med fack där.
Vad har ni genomfört för blockader tidigare?
– Vi blockerade varor från Chile under Pinochetdiktaturen och vi var bland de första att blockera gods från Sydafrika i solidaritet med kampen mot apartheid.
Hamnarbetarförbundet har ännu inte planerat några manifestationer under sin blockad.
Hamns blockad, som genomförs av medlemmarna i en aktiv fackförening, förtjänar stöd från socialister och aktivister. Aktioner från arbetare och ungdomar visar vägen för solidaritet med palestiniernas kamp.
Detta skiljer sig från t ex ledande socialdemokrater som påverkade av attacken på Ship to Gaza nu också uttalat sig för en bojkott. Socialdemokraternas Urban Ahlin ”berömde regeringen och Carl Bildt för agerandet och kritiken av Israel” i riksdagens debatt i veckan och uttalade att en bojkott vore ”en lämplig åtgärd”. Aftonbladets ledarsida uttalade samtidigt att ”enskilda människor” inte köper israeliska varor som ”en lämplig åtgärd”.
Men Aftonbladets och Urban Ahlins förhoppningar om att EU ska införa någon form av sanktioner skulle, om de mot all förmodan genomförs, skapa illusioner om att Gaza och Palestina kan befrias av politiker och utländska stater.
Aftonbladet använder också den vitt spridda illusionen att blockader och bojkotter var avgörande för att störta apartheidregimen i Sydafrika. De spelade en roll, särskilt de som organiserades av fackföreningar och gräsrotskampanjer. Helt avgörande var emellertid den svarta arbetarklassens och ungdomarnas kamp inne i Sydafrika självt. Miljontals deltog i strejker och masskamp mot den totalitära regimen, som backade och sök- te en kompromiss med ANC-ledningen av rädsla för att massrörelsen skulle utvecklas i revolutionär rikt- ning.
Tiotusentals människor har deltagit i protesterna runt om i Sverige och hela världen mot Israels massaker ombord på fartyget Mavi Marmara i den humanitära insatsen Ship to Gaza. I denna delvis nya generation av aktivister behövs en diskussion om vägen framåt. Hur ska Palestina och Gaza befrias?
Gaza har beskrivits som världens största utomhusfängelse. Under Israels krig i början av 2009 dödades 1 400 människor och 20 000 blev hemlösa. Antalet absolut fattiga har ökat från 100 000 till 300 000 det senaste året och 80 procent av befolkningen på 1,5 miljoner är beroende av matransoner.
Behovet av solidaritet är akut. Omedelbart idag kan rörelsen fortsätta att driva krav på:
- Att blockaden av Gaza ska brytas.
- Att Sverige ska avbryta militärt samarbete och all vapenhandel med Israel.
- Att EU ska riva upp alla handelsprivilegier för Israel.
- Att ge stöd till nya initiativ från Ship to Gaza.
- Att stödja Hamnarbetarförbundets initiativ och uppmuntra fler fack till att följa efter.
Det handlar samtidigt om att dra lärdom av tidigare kamp. Den palestinska ledningens strategier sedan Gaza och Västbanken ockuperades av Israel 1967 har alla misslyckats. Den väpnade kampen, där olika terrordåd dominerade, ledde till en återvändsgränd och att PLO-ledningen fördrevs i exil i Tunisien.
Tvärtemot vad ledningen förutsett inleddes 1988 intifadan, ett massuppror organiserat underifrån, som fick starka sympatier i Israel och satte hård press på Israels regering. Men PLO-ledningen ledde in detta till Osloavtalet 1993, en överenskommelse med Israels regering under USA:s ledning. Osloavtalet ledde dock långt ifrån till en palestinsk stat, då Israel byggde nya bosättningar och tog ekonomiskt strypgrepp på de palestinska områdena.
Lärdomen är att palestinierna inte kan lita på USA, EU-staterna eller FN. De är alla lojala med den israeliska staten av imperialistiska och kapitalistiska skäl. För att vinna krävs det masskamp, med udden riktad just mot imperialism och kapitalism. Nya demokratiska massorganisationer måste byggas för att kunna ta strid mot Israels krig, ockupation och blockad, även utmana de som idag styr både på Västbanken och på Gaza. Samtidigt måste en rörelse byggas i Israel, som riktas mot dagens krigshetsande, nyliberala regering. Palestinska och judiska arbetare har ge- mensamma intressen att bli av med dagens krigshot och kapitalistiska utsugning. Detta kommer aldrig att uppnås av politiker som hänvisar till uttalanden från FN eller den internationella domstolen i Haag.
Det är organisering och kampiniti-ativ underifrån som behövs. CWI och Rättvisepartiet Socialisterna står för kamp för ett socialistiskt Palestina och ett socialistiskt Israel för att lösa krisen i Mellanöstern.
Per-Åke Westerlund
19-åring sköts med fem skott på nära håll▼
- De nio personer som dödades av israeliska kommandostyrkor ombord på fartyget Mavi Marmara träffades av sammanlagt 30 skott. Flera vittnen berättar att flera dödande skott avlossades från helikoptrar.
- ”Den 19-årige Fulkan Dogan, som också var amerikansk medborgare, sköts fem gånger från ett avstånd på mindre än 45 centimeter. Han sköts i ansiktet, i bakhuvudet, två gånger i benet och en gång i ryggen”, rapporterade Svenska Dagbladet. En 60-åring dödades med fyra skott, varav ett i tinningen.
- Bara en vecka senare dödades fyra palestinska aktivister på Gazas kust av samma israeliska styrka, Shayetet 13.
- Vi kan påminna om vad som fanns ombord på fartyget Sofias, det som Dror Feiler reste med: 200 elrullstolar, 100 prefabricerade hus, 25 jättetält, två avsaltningsanläggningar, två dieseldrivna svetsar, plus medicin och cement.
- Fartyget Rachel Corrie, som anlände en vecka senare än de andra, bordades också av israeliska soldater och de som var ombord greps och deporterades från Israel.
10 000 demonstrerade i Tel Aviv den 5 juni▼
- Över 10 000 demonstrerade i centrala Tel Aviv på lördagen den 5 juni, mot den israeliska arméns attack på Ship to Gaza. CWI i Israel (Tnua’t Maavak Sozialisti / Harakat Nidal Eshtaraki) deltog med en livlig avdelning där judar och palestinier marscherade sida vid sida och tillsammans ropade talkörer på både hebreiska och arabiska.
- En högerdemonstration till stöd för regeringen var betydligt mindre, men välorganiserad.
En granat med blå rök exploderade under krigsmotståndarnas avslutande sam- ling. En välkänd 85-årig aktivist, Uri Avnery (Gush Shalom), attackerades fysiskt och fördes bort av polisen. Krigshetsarna skrek oförskämdheter (som ”vänsterantisemiter”). - CWI-kamraterna fick mycket bra respons och sålde 250 tidningar på demonstrationen. Senare deltog de också i en demonstration på Västbanken som attackerades med tårgas.
