Massiva protester har ägt rum i Brasilien den senaste tiden, inte minst lärarnas strejk i Rio som har pågått i över två månader.
Efter kampvågen i juni har Brasilien skakats av nya kamputbrott. Vid sidan av jordockupationer på landsbygden och student- och ungdomsmobiliseringar och kamp i städerna för kostnadsfria transporter, organiserade fackföreningarna, i juli och augusti, två landsomfattande 24-timmarsaktioner med strejker och blockader av de stora motorvägarna.Flera arbetargrupper har strejkat för högre lön och bättre arbetsvillkor. De största strejkerna har genomförts av postanställda, av banktjänstemännen på riksnivå och av utbildningsan-ställda i flera delstater.
Just nu strejkar exempevis oljearbetarna i kamp mot privatiseringen av oljefälten i Libras.
Men det är arbetarkampen i staden Rio de Janeiro och delstaten med samma namn som står i fokus. Här har de anställda inom utbildningsväsendet varit ute i strejk i över två månader. De har direktkonfronterat guvernören och stadens borgmästare, genom massiva demonstrationer och med ett enastående folkligt stöd. Det är den största strejken inom utbildningssektorn under de senaste 20 åren. Mer än 80 procent av utbildningssektorn är lamslagen.
På de statliga skolorna finns bland huvudkraven rätten för lärarna att arbeta i endast en skola, en minskning av antalet elever per klass, en lönehöjning på 19 procent, garantier för att en tredjedel av arbetsbördan förläggs till aktiviteter utanför skolan, rektorernas tillsättande genom val, slut på meritokratin, samt andra krav.
I fallet Rio kräver de utbildningsanställdas fackförening, SEPE, återupptagna förhandlingar med de kommunala myndigheterna och avslåendet av den karriärplan som har godkänts av stadens kommunfullmäktige.
Under kampen har utbildningsanställda som är medlemmar av LSR (CWI i Brasilien) initierat och lett de fackliga aktivisterna i kollektiva ”Luta Educadora”, vilket säkrade att strejken fortsatte när facktopparna ville avbryta den.
Även om denna fackförening är ledd av vänstern (medlemmar i PSOL och PSTU) så finns det också en stark byråkrati inom detta fack. Det är fråga om samma folk och politiska grupper som har styrt organisationen i 20 års tid och som står väldigt långt ifrån gräsrötterna.
Trots stora protester beslöt Rios kommunfullmäktige att godkänna en ”karriärplan” som inte svarar mot de utbildningsanställdas intressen. Beslutet togs samtidigt som tusentals personer protesterande mot den utanför fullmäktigebyggnaden. Polisen använde i ett försök att skingra de protesterande och säkra att fullmäktigemötet inte blev avbrutet en konstant och strid ström av tårgas. Bara några få minuter efter att effekterna av tårgasen började minska återvände emellertid arbetarna och återupptog motståndet under hela dagen framför kommunfullmäktigebyggnaden fram till fullmäktigemötets slut.
Lärarnas kamp tog den härskande klassen med överraskning. Sedan strejkens början har deltagandet i och stödet för den bland befolkningen ökat massivt. Nyligen genomförda opinionsundersökningar indikerar att 86 procent av befolkningen håller med de strejkande inom utbildningsväsendet.
Kampen har hela tiden vuxit i styrka. Varje vecka har över 20 000 personer gått ut på gatorna, med en topp på 50 000 den 7 oktober. Polisens brutala repression, med målet att kriminalisera de protesterande och upplösa kampen, har enbart lett till en intensifiering och stärkning av rörelsen.
Den 15 oktober, som officiellt är ”Lärardagen”, enades över hundratusen personer – olika kategorier av ungdomar och arbetare – för utbildningen genom att ta över Rio Brancovägen från dess början till dess slut.
Trycket från strejken och den folkliga solidariteten har knuffat rättsväsendet till att ta ställning emot nedskärningarna av de strejkande lärarnas löner. Ett domstolsutslag har också upphävt den indragning av licensen för fackföreningen SEPE som initierades av regeringen.
Under protesten den 15 oktober utövade polisen återigen repression på gatorna i centrala Rio de Janeiro. Polisen avvecklade det permanenta läger som upprättats under flera veckors tid framför kommunfullmäktigebyggnaden.
Omkring 200 slumpvis utvalda personer arresterades för att statuera exempel. De transporterades i strid mot lagen till grannskap långt borta från centrum och lämpades av på olika platser för att försvåra för advokater att få kontakt med dem.
Allt detta genomfördes i skydd av en nyinstiftad lag mot organiserad brottslighet. Denna nya lag, som klubbades igenom i september av Rio de Janeiros lagstiftande församling, skärper straffen för protester och fastställer mycket högre böter än tidigare för ”brott” som användandet av maskering i samband med gatuprotester.
En medlem av kollektivet ”Estudante em Construcao” som upprättades av unga aktivister från LSR, Bruno Liberato, arresterades den dagen och släpptes först 24 timmar senare.
Åtskilliga visiteringar och arresteringar av aktivister genomfördes. Husrannsakan genomfördes av flera aktivisters bostäder och åskilliga datorer beslagtogs.
Detta kriminaliserande av sociala rörelser och kriminaliseringen av fattigdom är en gammal politisk åtgärd som genomfördes av guvernören Sergio Cabral. Så var också fallet med en biträdande murare, Amarildo, som torterades och mördades av 13 poliser i en så kallad ”polisiär pacificeringsenhet” i slumområdet Rocinha.
Cabral var en av de guvernörer som har valts med de högsta röstantalen i landet under det senaste valet (han återvaldes med 66 procent av rösterna), men nu är han den guvernör som har den lägsta stödandelen i opinionen – bara 12 procent.
Han har avslöjats med att ha gynnat storföretag och entreprenörer som Eike Batista och med maktmissbruk som användandet av en offentlig helikopter för transporter av sin familj.
Han är också känd för sina våldsamma och auktoritära excesser, genom kriminaliserandet av fattigdomen och skrotandet av den offentliga utbildningen och hälsovården.
Alla dessa attacker på befolkningen som genomfördes av den regering som hade Cabral som överhuvud tjänade också som en utlösande orsak till kampen i juni. Denna förlängdes in i juli, augusti och ända fram till nu. Han har tryckts upp mot väggen och tvingats backa ifrån en del av sin tidigare politik.
Rios kommunfullmäktigebyggnad ockuperades i veckor av protesterande som ställde krav på en faktiskt fungerande parlamentarisk utredningskommission i fråga om kollektivtrafiken. Demonstrationer som krävde avsättandet av Cabral organiserades på daglig basis, inklusive ”Occupy Cabral”, ett tältläger utanför hans bostad.
Den politiska kris som Cabralregeringen och militärpolisen står inför håller på att förvärras, i synnerhet efter de upptrappade tillslagen mot de protesterande. Guvernörens respons på kampen har varit att förtrycka i syfte att skrämma till underkastelse och för att förhindra att ungdomar organiserar sig. Allt tyngre polisbeväpning, hundratals ungdomar som ställs inför rätta för ”konspiration”, förföljelse och avlägsnande av ledare… Ett klart och tydligt fall av kriminalisering av sociala rörelser.
Den kamp som ägde rum under fotbollens för-VM sommaren 2013 och de kampdagar som initierades i juni är ett förebud om vad som komma skall under VM 2014 och de olympiska sommarspelen 2016. Dessa megahändelser kommer att förstärka motsättningen mellan illusionerna om ett ”stort och välmående Brasilien” och verkligheten med de prekära livsvillkoren för arbetarna och de fattiga.
Denna motsättning för med sig potentialen för ytterligare kamp. Det vi ser i dagens Rio de Janeiro kommer att utsträckas till hela landet under den kommande perioden.
Mariana Cristina
LRS (CWI i Brasilien)
