Kampen mot de osäkra jobben

2010-02-03 14:46:14




Årets avtalsrörelse kan bli den mest laddade i modern tid, om facken menar allvar. Trots arbetsgivarnas bud om nollavtal och fler lokala krisavtal handlar det inte bara om att försvara lönerna. Minst lika viktiga är de fackli­ga krav som har aktualiserats genom Lagenaarbetarnas strejk mot den brist på anställningstrygghet, som blivit outhärdlig i spåren på kapitalismens värsta kris sen 1930-talet och den nedmonterade a-kassan.

Även om Lagenaarbetarnas vilda strejk under midsommarveckan bara lyckades rädda ett fåtal jobb har deras kamp på ett oemotsvarat sätt lyft kraven på en avtalsreglering av bemanningsföretagen. ”Det finns ju vissa saker jag inte kan stödja som LO-ord- förande, men er kamp har haft en en­orm påverkan på samhällsdebatten”, medgav även LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin under sitt besök på Lagenaklubbens årsmöte i förra veck­an.
Samtidigt växer kraven på rätt till fasta heltidsjobb från de unga i kvinnodominerade LO-yrken inom vård, omsorg och handel och Stockholms sopgubbar tar nya tag i sin kamp mot de ständiga försöken till dumpning av löner och arbetsvillkor när de om och om igen provanställs efter nya upphandlingar.
Enligt en opinionsmätning av de sex LO-facken (6F) Seko, Byggnads, Transport, Elektrikerna, Fastighets och Målarna är 81 procent villiga att strejka mot att företag ska kunna ersätta anställda med inhyrda bemanningsföretag.

Allt detta bildar också bakgrunden till en ny och landsomfattande facklig gräsrotskampanj, Jobbupp- roret, för att öka trycket mot arbetsgivarna och de fackliga förhandlarna i avtalsrörelsen (nuvarande avtal löper ut den 31 mars). Offensiv publicerar denna vecka ett upprop som utarbetats av Lagenaarbetarna i samarbete med Septemberalliansens fackliga nätverk, sopgubbar och syndikalister med fle­ra som bland annat speglas i Facebookgruppen ”Ja till fasta jobb, nej till bemanningsföretag” med nästan 6 500 medlemmar.
– Det är sjävklart att vi stödjer det här, är beskeden från bland andra Harry Rantakyrö och Tomas Nilsson, gruvfackens ordförande i Kiruna och Malmberget, Hans Andersson, ordförande för IF Metall vid Ålö maskiner i Umeå och Dennis Bäckman, rikskänd ordförande för Pappers avd 86 vid AB i Figeholm.
Jobbupproret är en kampanj som liksom Unga kräver jobb och grön framtid också måste slå mot Svenskt Näringslivs krav på en ny och ännu osäk- rare anställningsform för ungdomar, liksom mot regeringens förslag till Lavallag och alla borgerliga krav från framförallt Svenskt Näringsliv, Centern och Folkpartiet på en ytterligare uppluckring av Lagen om anställningsskydd (Las).
Som både det senaste årets massuppsägningar inom industrin och bemanningsföretagens framfart visar är även de fasta jobben idag mer osäkra än någonsin, trots Las krav på ”saklig grund” och turordningsregler (sist in – först ut) vid uppsägningar och före­trädesrätt vid återanställning.
”Få länder – om ens något – har en så flexibel lagstiftning som Sverige när det gäller att säga upp människor på grund av arbetsbrist. Arbetsgivaren definierar själv om, när och i vilken grad arbetsbrist råder. De an- ställda och deras fackliga organisationer har ingenting att säga till om i frågan”, konstaterade LO-Tidningens chefredaktör Tommy Öberg den 19 november förra året.

Det är i ytterst få länder som de sto­ra företagen så lätt och billigt har kunnat genomdriva massuppsägningar som i Sverige. Samtidigt påverkas bå­de arbetsgivarnas aggressivitet och Arbetsdomstolen av de svenska fackens kroniska oförmåga att ta strid för jobben. Så snart arbetsgivarna har andats om arbetsbrist har facken i stort sett böjt sig för att detta ska anses betyda en ”saklig grund” för uppsägningar. Turordningsreglerna, basera- de på ålder och anställningstid, gäller bara som en stupstock i de få fall där arbetsgivaren inte lyckas pressa fack­en till att ge efter.
De lokala facken har ytterst sällan tagit strid, trots att hälften av 469 företag som Svenskt Näringsliv själva frågat i en ny undersökning öppet redovisar att de struntat i lagens turord­ningsregler. Det senaste provokativa exemplet är enligt TV4 Nyheterna verkstadskoncernen Sandvik som i­stället för att följa turordningsreglerna valt att köpa ut trotjänare som de kallar lata och omotiverade. ”Det finns personer som har tappat motivationen och som inte längre platsar, och där det vore bättre både för dem och för företaget om vägarna skiljs”, säger Anders Wallin, informationsdirektör på Sandvik.
Enligt en färsk OECD-rapport av Danielle Venn 2009 har 21 av 30 OE­CD-länder och även flera utvecklingsländer ett striktare anställnings- skydd för både fasta och tillfälliga jobb än Sverige. Bara de anglosaxiska (engelskspråkiga) länderna samt Ja­pan, Schweiz och Danmark har ett sämre anställningsskydd. Tack vare den nyaste anställningsformen, som sedan den 1 juli 2007 tillåter arbetsgivare att utan skäl använda en ”allmän visstidsanställning” i två år under en femårsperiod, sticker Sverige dessut­om ut som det land inom OECD som näst Portugal har luckrat upp anställningsskyddet mest.

Länge försvarades det svaga anställningsskyddet under efterkrigstidens tillväxtår med att det i Sverige ändå rådde närapå full sysselsättning tack vare en aktiv arbetsmarknadspolitik, starka fack och sociala skyddsnät med en väl fungerande a-kassa, som gav ett gott inkomstskydd under de korta perioder av arbetslöshet som kunde uppstå under den strukturomvandling som facken välkomnade.
Särskilt sedan krisen i början av 1990-talet med den kraftigt ökade arbetslösheten sen dess och den nya era av nedskärningar och nyliberala systemskiften som då inleddes, har läget på arbetsmarknaden försämrats så radikalt att inga ursäkter längre duger.
Särskilt kommunerna, landstingen och handeln har tillåtits att grovt utnyttja sina framförallt kvinnliga arbetare genom orimliga villkor – med en stor del av totalt 700 000 tillfälligt anställda och en miljon deltidsanställda, varav en halv miljon ofrivilligt och 280 000 som både vill och kan jobba heltid (enligt LO-rapporten ­Arbetstider 2009).
Av LO:s medlemmar arbetar 50 procent av kvinnorna och 9 procent av männen deltid. För ungdomar är svårigheten att få fasta heltidsjobb också en gigantisk spärr mot möjligheten att skaffa bostad.
Efter det ras i fackens medlemstal som följde på försämringen av a-kassan 2007 och det senaste årets massuppsägningar är facken så försvagade, alltifrån den byråkratiska toppen och ända ned på klubbnivå, att de nu ställs inför utmaningen att kämpa för sin existens.
Kampen mot de osäkra jobben börjar i årets avtalsrörelse mot bemanningsföretagen och fortsätter se­dan till en strid för rätten till fasta hel- tidsjobb i kommunerna och handeln.

Som Lagenaarbetarnas klubbordförande Patrik Olofsson har påpe­kat i en debattartikel med krav på en ny Lex Lagena, införde Per Albin Hanssons S-regering år 1935 både ett förbud mot bemanningsföretag och statsunderstödd a-kassa. Det skedde bara några år efter Ådalen -31, då fem personer sköts ihjäl under en strejk mot ett strejkbrytande bemanningsföretag.
Sedan bemanningsföretagen åter legaliserades i två steg 1991 och 1993 har de idag ökat till drygt 60 000 anställda, som de snart hoppas på att fördubbla.
Då vare sig facken eller S någonsin utmanat arbetsgivarnas självpåtagna rätt att ”fritt anställa och avskeda” samt ”leda och fördela arbetet” har arbetsgivarna nu upptäckt att de kan utnyttja bemanningsföretagen som en idealisk hävstång för en maximalt slimmad arbetsorganistion med total flexibilitet. Allt som krävts har varit några få ekonomiska, tekniska eller organisatoriska ursäkter för att sparka redan anställda – för att sedan i bästa fall erbjuda dem en osäker anställning som inhyrda på sina gamla jobb.
Enligt Darko Davidovic, som är ansvarig för bemanningsavtalet på IF Metall, har andelen fast anställda min­skat efter varje kris. Efter 90-talskrisen ökade andelen visstidsanställda markant, medan det nu är bemanningsföretagen som ökar mest. ”Företagen vill ha flexibilitet och visstids- anställda är svårare att göra sig av med”, säger han enligt Dagens Arbe­te.

Klädkedjan Urban Outfitters och underhållsföretaget EuroMaint Rail är färska exempel på hur företag alltmer ogenerat gör sig av med sina anställda för att sedan hyra in dem. Äv- en om bemanningsavtalet reglerar att lönen ska vara genomsnittlig i förhållande till kundföretaget och 90 procent de dagar som arbete inte kan er- bjudas kan detta betyda ett klipp för kundföretaget.
I EuroMaints fall sägs 70 av 91 anställda upp, för att sedan erbjudas samma jobb i bemanningsföretag. ”Många är äldre och har jobbat här i 35 till 40 år. De har rätt till nio dagars extra semester om året och kan gå i pension vid 60 års ålder. Nu försvinner den förmånen och EuroMaint slipper betala för det”, säger Tomas Lyckstedt, facklig representant för ST på EuroMaint, den gamla järnvägsverkstaden som efter SJ:s uppstyckning ägs av investmentbolaget Ratos.
Kraven på en reglering av bemanningsföretagen kan avgöras av hur IF Metall och de andra industrifacken väljer att driva frågan i de förhandlingar med Teknikföretagen som ligger först i kön och som vägrar att ge efter med hänvisning till den heliga arbetsledningsrätten.
IF Metalls argument att återanställningsrätten (rätten till företräde vid återanställningar i nio månader för uppsagda) kringgås och missbrukas avvisades blankt av Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe i LO-Tidningen den 21 december förra året. Enligt Weihe kan enskilda EU-länder inte själva bestämma vad som är missbruk, då detta skulle inskränka den fria rörligheten inom EU, medan den svenska återanställningsrätten bara kan hävdas när ett företag självt väljer att återanställa. Om det anlitar ett ­bemanningsföretag eller lägger ut på entreprenad är detta enligt Teknikföretagen en exklusiv arbetsledningsrätt.
LO-juristen Claes Mikael Jonsson hävdar mot detta att EU:s bemanningsdirektiv inte ger en obegränsad rätt att hyra in personal. IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä hänvisar också till Finland, där finska Metall fått igenom ett avtal som kraftigt begränsar bemanningsföretagen.
Det finns även i Sverige några exempel där kraftiga reaktioner från lokala fack fått till stånd lokala överens- kommelser som begränsar användningen, som på Coops lager i Bro och Ålö maskiner i Umeå, där metallklub­ben efter stor uppståndelse i media fick till stånd en uppgörelse. Denna innebär att man skapar en egen pool med 10 procent av de anställda för att täcka upp korttidsfrånvaro. Först om detta inte räcker tillåts företaget att hyra in bemanningsföretag, men endast under högst två veckor.

Klubbens ordförande Hans Andersson argumenterar i Dagens Arbete för ett lagstiftat förbud mot be- manningsföretag så länge det finns uppsagda med förtur, även när det gäller korttidsfrånvaro. ”Tidigare ha­de man tillräckligt med anställda för att hantera det”.
Arbetsgivarna i Almega Bemanningsföretagen hävdar att branschen är noga med att följa lagar och avtal. Det är en uppfattning som sågas av bemanningsföretaget Newstaff, som förra året drog sig ur all industribemanning med direkt hänvisning till att inte ens stora etablerade och börsnoterade bemanningsföretag följer uppsatta avtal, men som ändå accepterats av kundföretagen. ”Under våra första fyra år har vi stött på mutade lagerchefer, företagsledning som blundar, korrumperade arbetsledare m m”, förklarade Newsstaffs VD Hans Forslund i ett pressmeddelande.
Frågan har på kort tid blivit så politiskt känslig för regeringen som i vår ska anpassa ett EU-direktiv om inhyr-ning till svensk lag att arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin i Uppdrag granskning fann för gott att uppmana parterna till en förhandlingslösning. Desto större anledning att med full kraft stödja den nya gräsrotskampanjen mot osäkra jobb.
Arne Johansson

Sprid uppropet:

Idag pågår tre slag om anställningstryggheten

1. Ja till fasta jobb – nej till bemanningsföretag
Abu Garcia, Marabou, Lagena, Urban Outfitters, Ålö, EuroMaint…… Listan kan göras lång på arbetsplatser där den fasta personalen bytts ut mot bemanningsföretag. Sakta men säker pågår det omfördelning från fasta arbeten till osäkrare bemanningsjobb, där sysselsättningsgrad, lön och arbetstider är omöjliga att förutsäga från en dag till en annan. Bemanningsbranschen prisas för att den skapat 60 000 ”nya” jobb. Men inga nya jobb har skapats. Det är 60 000 jobb som annars skulle ha varit kvar i de företag som nu hyr in istället.
2. Ja till fasta jobb – nej till daglöneri
Över 700 000 är idag visstidsanställda. Detta är ett gissel för många kvinnor inom kommun och landsting och en bromskloss för ungdomar som vill etablera sig i yrkeslivet.
Var tredje anställd i omsorgen går på tidsbestämda anställningskontrakt och 60% av alla unga arbetare, mellan 16-24 år, står utan de grundläggande rättigheter som en fast anställning innebär. 2003 gick för första gången visstidsanställningar om fasta anställningar som den vanligaste anställningsformen för unga arbetare. Sakta men säkert sker en förskjutning från fasta arbeten till tidsbegränsade påhugg.
3. Ja till fasta jobb – på heltid
Att kunna leva på sin anställning är ofta förknippat med möjligheten att kunna arbeta heltid. Ofrivillig deltid förkrymper människors förmåga att försörja sig själva. I värsta fall blir man beroende av föräldrar, partner eller försörjningsstöd. Särskilt hårt slår deltidsanställningarna mot kvinnliga arbetare, varav hela 45% har en anställning som underskrider heltidsmåttet. Ungefär 200 000 arbetstagare arbetar idag ofrivillig deltid. Av dessa är 150 000 kvinnor. Heltid ska vara en rättighet – deltid en möjlighet.

Det är heller inte ovanligt att de som idag har svagast ställning på arbetsmarknaden är visstidsanställd på deltid i ett bemanningsföretag. Särskilt utnyttjas papperslösa flyktingar som helt saknar rättigheter.
Motståndet mot denna utveckling växer. I december 2009 gjorde LO-förbunden SEKO, Byggnads, Fastighets, Elektrikerna, Transport och Målarna en opinionsundersökning där 8 av 10 LO-medlemmar ville att förbunden skulle ta konflikt för att förhindra att företag ska säga upp personal och ta in arbetskraft via bemanningsföretag istället.
Den myt som sprids om den nya, ”flexibla” arbetsmarknaden skulle vara något folk gillar, motbevisas bl a av Akademikerförbundet SSR:s undersökning som visar att 97% av alla arbetare vill ha fasta jobb (tillsvidareanställning). Följaktligen är det bara 3% som självmant väljer andra anställningsformer.

Det är dags att ta denna opinion på allvar. Det är dags att åter ta kamp!
Undertecknade av detta upprop kräver:
Regler vid inhyrning av arbetskraft
Avtalen ska innehålla strikta regler som förstärker det fackliga inflytandet vid inhyrning och stoppar arbetsgivarens möjlighet att kringgå lagen om anställningsskydd genom att använda inhyrd arbetskraft istället för personer som har företrä- desrätt enligt lagen. På sikt måste förbudet mot privat arbetsförmedling återinföras.
Fast anställning ska vara norm
Begränsa andelen visstidsanställda och inhyrd personal till förmån för fler tillsvidareanställda i företagen, detta genom att begränsa andelen icke tillsvidareanställda till högst 10% per arbetsplats.
Trygga anställningar
Många har idag en otrygg ställning på arbetsmarknaden genom att de bara erbjuds tidsbegränsade anställningar med försvagat anställningsskydd. Detta gäller i särskilt hög grad ungdomar. Avtalen ska innehålla regler som förstärker anställdas rätt till tillsvidareanställning och som stoppar ett slentrianmässigt användande av tidsbegränsade anställningar.
Ingen lönedumpning
Riv upp Lavaldomen. Alla arbetstagare, oavsett nationalitet, ska ha rätt till de fackligt reglerade villkor vi utverkat för våra arbetsplatser. Vi säger nej till lönedumpning.
Rätt till heltid
Många kvinnor i arbetaryrken jobbar idag ofrivillig deltid. Avtalen ska stärka löntagarnas rätt till heltid vid nyanställning liksom för arbetstagare som är anställda på deltid.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!