Facklig kräftgång – Rapporter från Europa (Premiss Förlag 2012) heter en färsk, mycket läsvärd och tankeväckande debatt- och reportagebok skriven av de båda journalisterna Anna Danielsson Öberg (tidigare arbetsmarknadsreporter på Svenska Dagbladet) och Tommy Öberg (som bl a varit LO-Tidningens, idag Arbetet, chefredaktör).Som framgår av titeln handlar boken om fackens tillbakagång i Europa. Den bygger på en rad intervjuer med fackliga företrädare, dock bara toppar, och arbetslivsforskare. Merparten av dem är djupt pessimistiska, på gränsen till uppgivna, efter decennier av bakslag och i en tid där facken ständigt tvingas ge upp tidigare erövringar.
– Utvecklingen har gått åt fel håll i många år. Oljekris, åtstramningar, avregleringar, högerregeringar. Inre marknad, globalisering, finanskris och nu skuldkris. Samtidigt tappar de flesta fackliga organisationer medlemmar. Det ser verkligen inte bra ut, säger Arne Sanden från norska LO. Flera andra av dem som intervjuas i Facklig kräftgång ger luft åt samma misströstan.
Författarna delar inte denna pessimism, utan påpekar att facken behöver hitta tillbaka till den gamla pionjärandan och kampen utöver nationsgränserna.
Den globala kapitalismens jakt mot botten vad gäller löner och arbetsvillkor, av industrialiseringen, privatiseringar och nedskärningar och massarbetslösheten är några av förklaringar till fackens kräftgång. Men långtifrån de enda.
Den fackliga ledningens avsaknad av politiskt alternativ och resignation, dess tilltro till kapitalismen och misstro till kampens möjligheter samt frånvaron av breda vänsterrörelser inom facken har förlamat facken.
– Demonstrationer på paradgatan påverkar inte politiken. Det gör istället samtal med regeringen, säger exempelvis Konrad Klingenburg från tyska DGB (motsvarande LO och TCO) utan att ge något exempel på vad man har lyckats uppnå med dessa ”samtal”.
Klingenburgs hållning omfattas av många av dagens fackliga ledare, Denna uppfattning och motstånd mot kollektiv kamp har i det närmaste omöjliggjort för facken att försvara tidigare erövringar, än mindre vinna nya framgångar, i en ny tid färgad av kapitalets globalisering och stalinismens kollaps. Till detta ska läggas, vilket boken missar, fackens många gånger byråkratiska struktur som stöter bort medlemmarna.
Även om fackföreningarna har förlorat medlemmar och inflytande besitter facken en enorm styrka och potential. Styrkan är betydligt större än vad numerären anger och i kamp kan facken mobilisera mångdubbelt fler än antalet medlemmar. I Spanien deltog 10 miljoner i den generalstrejk som de båda fackliga centralorganisationerna UGT och CCOO organiserade den 29 mars. Antalet strejkande var mer än tre gånger så många som antalet medlemmar i UGT och CCOO.
Men i Spanien som i de allra flesta länder är det bara motvilligt som dagens fackliga ledningar är beredda att svara med kamp. Det finns ingen eller liten tilltro till medlemmarna och den egna styrkan. Många intervjuade fackliga företrädare från Italien, Tyskland, Skandinavien och Estland tar direkt avstånd från kampen.
– Att alla tappat medlemmar under de senaste 20 åren tror jag främst beror på att arbetsmarknaden är förändrad. Sen tror jag inte heller att det är bra att inta en oppositionell roll. Det är viktigt att visa att vi söker kompromisser, menar Andrea Mone från italienska CISL, som politiskt står till höger.
Mones landsman Nicola Nicolosi från Italiens största fackliga centralorganisation CGIL tvingas emellertid erkänna att dagens förhandlingar oftast slutar i ensidiga fackliga kompromisser:
– Krisen i Europa reflekteras i fackföreningsrörelsens kris. De senaste 30 åren har det visat sig att i varje förhandling lämnar arbetare som förhandlar något på bordet istället för att få någonting. Det är tyvärr en pågående förlust även om det bara sker lite i taget.
Men än så länge har CGIL och Nicolosi nöjt sig med att observera vad som hänt och undvikit att dra några slutsatser – facken måste bli kämpande och demokratiska organisationer samt ta initiativ som kan leda fram till bildandet av nya stora arbetarpartier.
Förhandlingar är oundvikliga medel till målet och inget mål i sig. Kompromisser och till och med reträtter kan alla tvingas att göra, men varje eftergift måste förklaras och medlemmarna ska ha sista ordet. Inga uppgörelser över huvudet på medlemmarna.
Ingen kan förneka att villkoren på arbetsmarknaden har förändrats, till det sämre. Arbetslösheten, det växande antalet otrygga och tillfälliga jobb samt den privata tjänstesektorns många små arbetsplatser, har försvårat det fackliga arbetet och nyrekryteringen. Till detta ska läggas att förtroendet för facket har fått sig en allvarlig knäck till följd av alla eftergifter och politisk utvattning, vilket har gjort det särskilt svårt att organisera de unga arbetarna.
”Av alla anställningar som genomfördes år 2010 [i Italien] var runt en miljon fasta anställningar och två miljoner tillfälliga anställningar”.
Hälften av alla nya jobb inom EU i fjol var tillfälliga.
Den snabbt expanderade europeiska låglönemarknaden har udden riktad mot facket. Den är en följd av en medveten politik. Detta visar inte minst exemplet Tyskland.
I Tyskland har den fackliga organiseringsgraden sjunkit från 30 procent 1990 till endast 19 procent idag. Under samma tidsperiod har DGB:s medlemstal halverats och antalet anställda som omfattas av kollektivavtal har minskat från 80 till 60 procent.
– Vi attackerades av en lagstiftning som en socialdemokratisk regering drev igenom och som öppnade dörren för lågbetald arbetskraft. Det försvagade oss kraftigt. En socialdemokratisk regering såg till att vi tappade medlemmar och inflytande, så enkelt är det, säger Wolfgang Rhode, nybliven pensionär och tidigare förbundsstyrelseledamot i IG Metall.
Rhode syftar på det omfattande systemskifte som den dåvarande socialdemokratiska regeringen genomdrev på arbetsmarknaden under 2000-talets första år.
Med drastiskt sänkt arbetslöshetsersättning, sämre anställningstrygghet och så kallade mimijobs med en månadslön på högst 400 euro (3 500 kronor) skapade de tyska socialdemokraterna ”Europas bästa låglönemarknad”, enligt den dåvarande förbundskanslern (statsminister) Gerhard Schröder 2005.
Mellan 2003 och 2007 fördubblades antalet otrygga och lågavlönade jobb i Tyskland.
Omfattningen av dagens tyska låglönemarknad kan åskådliggöras i att om minimilön infördes och sattes till 8,50 euro (73 kronor) i timmen, vilket är fackens modesta krav, skulle 25 procent av alla kvinnliga anställda och 15 procent av alla manliga få en lönehöjning.
Vidare är Tyskland ett av få västeuropeiska länder där reallönerna legat stilla eller till och med sjunkit för en del arbetargrupper under 2000-talet.
Bakom talet om det ”tyska jobbundret”, som bland annat Anders Borg har prisat, finns ökad utsugning och miljoner arbetande fattiga, löntagare om tjänar två tredjedelar eller mindre av medianinkomsten.
De tyska Socialdemokraternas politik under 2000-talet ledde till en massflykt från partiet. Många fackliga aktivister lämnade partiet och bildade WASG (Arbeit & Soziale Gerechtigkeit – Die Wahlalternative, Valalternativ arbete och rättvisa) 2004, ett parti som sedan gick samman med PDS, som bildats ur spillrorna av det gamla statsbärande partiet i Östtyskland (DDR) och blev dagens Die Linke (Vänstern).
DGB-toppen tvingades också klippa många av sina band till Socialdemokraterna. Men deras uppbrott från socialdemokratin gjordes utan en politisk kursändring och med sikte på att öppna dörren till det styrande högerpartiet CDU, vilket har inneburit att dagens DGB-toppar berömmer sig för att ha etablerat goda kontakter med Angela Merkel och hennes högerregering.
– Vi har lyckats skapa bra kanaler mellan oss och det konservativa [Merkels CDU] partihögkvarteret, säger DGB:s ordförande Klingenburg.
Det som har hänt i Tyskland är en varning.
Samtidigt som låglönemarknaden expanderar i Tyskland och resten av Europa stiftas ständigt nya antifackliga lagar.
EU och dess institutioner är ett bålverk mot facken.
”I ett brev till den spanska regeringen har ECB (Europeiska centralbanken) begärt att Spanien – som motprestation för stödköp av spanska statspapper – ska införa ett slags minijob som avlönas under den lagstadgade minimilönen” och villkor för ECB:s billiga lån till Italien var försämrat anställningsskydd.
Trots EU:s högerpolitik och antifackliga hållning fortsätter merparten av Europas fackliga toppar att ge stöd till kapitalets EU och EMU och underblåsa illusionerna om ett ”socialt Europa” på kapitalistisk grund.
Det är ett recept för fortsatt kräftgång.
”Trots den fackliga kritiken mot den förda politiken uttrycker i princip alla fackliga företrädare vi pratar med fortsatt vilja att delta och försöka påverka… Men platsen vid förhandlingsbordet är riskfylld. Redan tidigare har regeringarna visat svagt intresse för att förbättra löntagarnas villkor. Inbjudan gäller därför oftast att dela ansvaret för tuffa tag. Att vara med och påverka krispolitiken kan därför i praktiken innebära att facken medverkar till att nya försämringar drabbar medlemmarna. Just i jakten på fler medlemmar är agerandet att betrakta som ett högriskprojekt”.
Förhandlingar som resulterar i medansvar för regeringarnas krispolitik och som innebär försämringar av medlemmarnas villkor är en dödskyss.
I boken görs anmärkningen att det egentligen inte är svårare och mer riskfyllt att organisera dagens arbetare än det var i fackens barndom för 100 år sedan, då medlemskap i facket kunde innebära omedelbart avskedande och svartlistning.
Facken måste hitta tillbaka till sin vision om man kämpar för ett nytt och rättvist samhälle, skriver författarna och rekommenderar den fackliga rörelsen att söka allianser med andra sociala rörelser. Ansatser till detta har märkts i södra Europa under senare år, men kanske ännu tydligare i USA där facken, särskilt på västkusten, blev en del av fjolårets Occupyrörelse.
Genom kamp och vilja att ta fajt för fackliga principer har exempelvis det brittiska järnvägsfacket RMT kunnat öka sitt medlemstal med dryga 30 procent under de senaste åren.
Och det stridbara offentligfacket PCS har kunnat öka sitt medlemstal trots nedskärningar och offentlig jobbslakt.
I mobiliseringen inför offentligstrejken den 30 juni 2011 värvade PCS 8 000 nya medlemmar och i samband med mobiliseringen till storstrejken den 30 november samma år vann man ytterligare 3 000 medlemmar.
RMT har brutit med socialdemokratiska Labour och ger idag stöd till socialistiska kandidater och valallianser. Nyligen uttalade PCS att man kanske ställer upp med egna kandidater nästa val.
Så ute i Europa formas i kamp och i diskussioner på gräsplanet en annan facklig-politisk strategi än den som kommer till uttryck i bokens många intervjuer. Häri finns fackens räddning.
Medlemmarna måste återta makten över sina egna organisationer. Behovet av att forma en vänsteropposition, en gräsrotsrörelse, inom facken är något som boken förbigår.
Men en av dess förtjänster är internationalismen. Författarna instämmer med den italienska fackliga företrädare som efterlyser en alleuropeisk generalstrejk mot högerpolitiken.
Europafackets 60 miljoner medlemmar behöver anta utmaningen från regeringarna och ”marknaderna” och slåss gemensamt, är bokens slutsats.
Det är rätt och absolut nödvändigt om fackets kräftgång ska börja vändas till uppgång.
Per Olsson
