Kan Keynes och ”New Deal” rädda kapitalismen?

2009-04-08 22:20:13




Få förnekar numera krisens allvar. I stort sett varje dag kommer nya sanslösa fakta och prognoser.
  • Enbart i Indien och Kina har tillsammans över 30 miljoner jobb försvunnit sedan förra sommaren.
  • Kinas export minskar så snabbt att den, enligt WTO, helt skulle upphö­ra inom ett år om trenden ­fortsätter. Raset var 26 procent i januari och 24 procent i februari, jämfört med samma månad året innan.
  • Världens produktion, BNP, kommer att minska med 3 procent un­der 2009, spår Internationella valu- tafonden, IMF. Det är det värsta raset sedan andra världskriget. Bara för att hålla jämn takt med befolkningsökningen krävs en tillväxt på 3 procent.

Den finanskris som
började sommaren 2007 överskuggas idag av en industri- och jobbkris i hela världen. Utan krediter har efterfrågan, handel och produktion kollapsat. Hårdast drabbade sektorer är bilindustrin och byggbranschen, men alla andra delar följer nu efter. Sverige hör till de länder där industriproduktionen fallit med närmare en fjärdedel. Som ett resultat ökar arbetslösheten globalt med minst 50 miljoner och antalet som le­ver på under två dollar (16 kronor) per dag med 200 miljoner.
Med det här katastrofscenariot har USA:s nytillträdde president Barack Obama lanserat de största stimulans­paketen i landets historia.
Den amerikanska centralbanken, Fed, har redan sänkt räntan till noll utan synbara effekter och därmed åt­erstår bara budgetåtgärder för att försöka stoppa fallet. I det senaste paketet har Vita huset beslutat att Fed ska köpa statsobligationer för 300 miljarder dollar (2 400 miljarder kronor) och ytterligare stöd till huslån på 850 miljarder dollar (6 700 miljarder kronor). Totalt har därmed Obama ­satsat 1 750 miljarder dollar på sådana uppköp, motsvarande 13 800 miljarder kronor – 5 gånger större än värdet på all produktion i Sverige under ett år!
Dessutom har Obama i sin första budget ökat utgifterna för sjukvård och stöd till arbetslösa. USA:s budgetunderskott väntas bli 12 procent av BNP för 2009.

Inför G20-mötet i London ökade Washington trycket på att andra utvecklade kapitalistiska stater ska satsa mer. USA:s finansminister Timothy Geithner krävde i ett tal stimulansåtgärder på minst 2 procent av BNP. Särskilt ställer de kraven på länder med överskott gentemot resten av världen, som Tyskland och Japan. Ki­na betraktas redan som att man står på Obamas sida vad gäller stimulans­paket.
Men EU-toppmötet den 19-20 mars avvisade önskemålen. EU gillar inte ”diktat från USA eller andra som vill ha mer budgetstimulanser”, sa den tjeckiska premiärministern Mirek Topolánek, som var ordförande på mötet. Samtidigt fördjupas krisen dag för dag även i EU-området.
EU:s ekonomier kommer att krympa med 3,2 procent under 2009, enligt IMF:s senaste prognos, och minst 4,5 miljoner jobb kommer att försvinna. Världens ledande exportland, Tyskland, som också är EU:s ekonomiska motor, har tappat en fjärdedel av sin export. Den tyska indu­striproduktionen föll med 20 procent i januari, me­dan orderingången minskade med 40 procent.
Trycket på mer satsningar i Euro­pa kommer från många håll. Europafacken kräver ett paket på 120 miljar- der euro (1 280 miljarder kronor), medan USA-banken Goldman Sachs menar att vad som behövs är en samordnad plan på 1 000 miljarder euro (11 000 miljarder kronor).
EU-regeringarna argumenterar för att man re­dan stimulerat ekonomin med mer än USA krävt – med 500 miljarder euro (5 300 miljarder kronor) för 2009-10, vilket motsvarar 3,3 procent av BNP. Men så gott som inget av detta är gemensamma EU-program, snarare en sammanräkning av de nationella rege­ringarnas kalkyler. De största ökningarna av statsutgifterna är påtvingade av krisen – så kallade ”automatiska stabilisatorer”, det vill säga a-kassa och socialbidrag. Detta, tillsammans med den stora nedgången av skattein-komsterna, räcker för att budgetunderskotten i eurozonen i år beräknas bli i medeltal 5 procent, långt över den tidigare straffgränsen på 3 procent.
Vissa EU-länder, som Irland och Storbritannien, kommer att ha underskott på 10 procent eller mer.

Regeringarna i Europa
inser att de har en rad möjliga skräckperspektiv framför sig. Även bland euroländerna finns det medlemsstater med dramatiskt växande budgetunderskott och stora extra kostnader för lån, som t ex Grekland och Irland. På det senaste EU-toppmötet dementerades uppgifter om en ny räddningsfond för Irland, av rädsla för att ens prat om en sådan skulle bli en självuppfyllande profetia.
Utanför eurozonen finns krisländer som Ukraina, Lettland och Estland, som alla väntas tappa 10 pro- cent av BNP i år, medan Ungern tros rasa 6 procent.
För Öst- och Centraleuropa har EU utökat sina fonder från 12,5 miljarder euro (133,4 miljar­der kronor) till 50 miljarder (530 miljarder) på bara några månader. EU har inget val än att försöka rädda kraschande ekonomier inom eller strax utanför unionen, för att undvika en snabb spridningseffekt.

I väntan på nya brandkårsutryckningar har EU-länderna därför en an­nan ton än Obama. När USA-presi- denten säger ”Vi behöver en helt ny politik”, varnar EU för ”missbruk av skattebetalarnas pengar”.
Bland de främsta företrädarna för denna linje är den svenska högerrege­ringen, som i populistisk anda låter som om de försvarar lågavlönade skattebetalare mot direktörer som vill ha pengar. EU-regeringarna varnar för ”extrema offentliga underskott” som de i slutänden måste betala tillba-ka.
G20-mötets värd Gordon Brown skröt ändå med att stimulanspaketen världen över totalt för 2009 och 2010 uppgår till astronomiska 5 000 miljarder dollar (39 000 miljarder kronor). Detta skulle vara ett tecken på att staterna drar åt samma håll, men är enbart en sammanräkning av nationella åtgärder.

Den svenska regeringen har inte ändrat uppfattning och varnar redan för vad som händer när dessa lån ska betalas tillbaka.
Även Obama säger att han tänker halvera budgetunderskottet fram till 2012. Martin Wolf i Financial Times pekar på den japanska krisen på 1990-talet som en varning. ”1997, när Hashimotos regering försökte minska de statliga underskotten, kollapsade ekonomin och underskotten ökade”.
Samma sak inträffade under den stora depressionen på 1930-talet när USA:s president Roosevelt 1936-37 började minska budgetunderskottet. Den nedgång som följde, 1937, bar många kännetecken från 1929.
Det finns så klart en gräns för hur stora stimulansåtgärder och underskott kan bli. I Sverige växte statens underskott mycket snabbt under krisen 1991-93, när BNP föll med fem procent (i år väntas raset för enbart 2009 vara lika stort). Statsskulden blev sedan det viktigaste argumentet för de socialdemokratiska regeringar som genomförde ”världsrekord i nedskärningar” från 1994.

Enbart inom vård och omsorg försvann 100 000 jobb under krisen och nedskärningarna som följde. Samtidigt infördes en straffskatt, ”eg­enavgifter”, för alla löntagare.
Att Sverige ett antal år senare kun­de öka den ekonomiska tillväxten och minska arbetslösheten var inte ett resultat av vare sig ökade statliga utgifter under krisåren eller av nedskärningarna senare. Huvudorsaken var en exportuppgång som gynnades av en devalvering av kronan och av att resten av världen inte hade drabbats av samma kris. Vad det svenska exemplet från 1990-talet framför allt vi­sar är att de offentliga utgifterna till viss del dämpade krisens djup, men att kapitalister och politiker därefter så snabbt som möjligt la bördorna på arbetarfamiljerna.

Förslag om att stimulera ekonomin genom ökade offentliga utgifter, även till priset av underskott, presenteras ofta som en slags vänsteridéer. I USA på 1930-talet fanns det kommunister som gav okritiskt stöd till Roosevelts ekonomiska program, New Deal. Och i Sverige fördes en liknan­de politik av den socialdemokratiska regeringen efter valet 1932.
Denna stimulanspolitik, döpt till keynesianism efter den engelske ekonomen John Maynard Keynes, sägs även ha varit lösningen på 1930-talskrisen.
Men så var inte fallet. Medan både Roosevelts och den svenska s-regeringens politik var tillräcklig expansi­va för att utmana konservativa kapita- lister – precis som republikanerna idag motsätter sig Obamas stimulans­paket – var de inte tillräckliga för att skapa en stadig ekonomisk uppgång. New Deal minskade arbetslösheten i USA från rekordhöga 15 miljoner till 9 miljoner. Om den sociala politiken skrev den keynesianska ekonomen John Kenneth Galbraith att den erbjöd stor trygghet för storföretagen och liten trygghet för arbetare. I Sverige var det kronans fall och snabbt ökad export till krigsrustningar i Tyskland, men senare även England, som skapade ökad produktion.
Medan socialister kämpar för och ger fullt stöd till mer resurser till utbildning, sjukvård och arbetslösa gäller det samtidigt att se begränsningar- na i varje reformprogram som inte utmanar kapitalisternas ekonomiska makt.

I själva verket var New Deal en kapitalistisk överbryggningspolitik, med eftergifter för att hålla tillbaka revolter och strejkrörelser underifrån. Även här har Obama följt i Roosevelts fotspår genom att ge större laglig rätt för arbetare att organisera sig fackligt. Roosevelt försvarade själv sin politik med att det handlade om att omorganisera och rädda det kapitalistiska systemet.
Kapitalistiska kriser handlar om att systemet självt förstör sina egna produktionsresurser – fabriker, råvaror, arbetare ”behövs inte” länge därför att det inte finns någon möjlighet att producera varor till profiter. ”Lösningen” på 1930-talets kris blev andra världskriget – den ultimata förstörelseprocessen, extrema investeringar i krigsapparaten och inskränkta demokratiska rättigheter. Kriget ändrade samtidigt den kapitalistiska världens maktbalans så att USA blev den dominerande stormakten i Väst.
USA:s makt, konkurrensen från de stalinistiska staterna, uppbyggnadskonjunkturen efter kriget och ökad världshandel la grunden för uppsvinget i världsekonomin 1950-75.
Efter andra världskrigets slut 1945 var både minnet av 1930-talet och arbetarklassen internationellt så starka att det tvingade fram en verkligt keynesiansk politik, med expansiva satsningar och reformer, särskilt för att överbrygga konjunktursvängningar. Misstänksamheten mot bankerna och oron över nya börskrascher var massiv.
Men även under en ekonomisk uppgång kommer stimulanspolitik att leda till skulder, som måste betalas med antingen nedskärningar eller inflation. Med skarpt ökad inflation och den ekonomiska krisen 1974-75 började kapitalisterna se sig om efter en annan ekonomisk politik, som skulle ge möjligheter att öka kapitalets andel av ekonomin på arbetarnas och den offentliga sektorns bekostnad. Detta blev början till nyliberalismen, som i sin tur blåste upp de bubblor som nu explosionsartat har punkterats.

Politiker och ekonomer har nu tvingats tillbaka till en variant av keynesianismen.För socialister och arbetare gäller det att värdera denna kurs- ändring för vad den är – ett desperat försök att rädda systemet.
Vi ger stöd till allt som arbetare och ungdomar kan kämpa sig till i form av förbättringar. Vi är för att staten tar över fordonsindustrin och andra hotade bran- scher under demokratisk löntagarkontroll, men vi är motståndare till ökade underskott på grund av skattesänkningar till rika och bidrag till bankirerna.
Idag åtföljs dessutom stimulans­paketen i många stater av fortsatta nyliberala privatiseringar och avregle- ringar.
Lärdomen från tidigare kriser är att keynesianismen inte erbjuder nå­gon lösning. Så länge kapitalisterna sitter kvar i orubbat bo är det arbetar­klassen som tvingas betala räkningar­na för stimulanspolitiken.
Arbetarorganisationer kan inte vara supporter­klubbar för borgerlig ­stimulanspolitik, utan måste ta kamp för förbättringar här och nu och koppla denna kamp till behovet av ett socialistiskt samhäl­le.
Om inte kapitalismen avskaffas är dess lösning på krisen massiv förstörelse, som dagens tsunami av nedläggningar.

G20-mötet beslutade under buller och bång att det behövs nya regler och lagar för att stoppa spekulation, hedgefonder och skatteparadis. Finansmarknaden var dock även innan krisen ett av de mest reglerade områdena inom kapitalismen.
Det kapitalistiska systemets parasi-tära roll, spekulanterna och utsugar­na, kommer alltid att hitta vägar runt reglerna. Med krisen ökar deras möjligheter att pressa regeringar att bjuda under varandra.
Trots allt tal om nya regler sa EU-toppmötet före G20 samtidigt nej till ett förslag om en öppen redovisning av det verkliga läget i de europeiska bankerna.
G20 och EU säger att toppmötena visat upp en positiv enighet, men med krisen ökar de nationella motsättning­arna mellan kapitalistklasserna.
Inom EU handlar det om till exempel den franska regeringens begäran om att franska bilföretag ska producera fordon i Frankrike, inte i Tjeckien eller Slovenien.
Vad gäller nationalismen skiljer sig inte keynesianismen från andra borgerliga idéer. Visserligen ställde Keynes sina krav på 1930-talet i ett öppet brev till USA:s president, men i sin roll som rådgivare till den brittiska regeringen var han även för handelshinder och subventionerad export. De keynesianistiska program som senare sattes i verket, som New Deal, var enbart nationella.

Krisprogrammen förblir
nationella eller så styrs de av IMF. G20-mötet i London framhöll särskilt att IMF fick ett tillskott på 750 miljarder dollar (5 910 miljarder kronor), men IMF:s uppgörelser sätter press på de värst drabbade staternas regeringar att genomföra nedskärningar och att höja räntorna. Det kan fördjupa krisen, eftersom efterfrågan sjunker. Dessutom ger det inget tillskott i krisens centrum i USA.
Dagens akuta kapitalistiska kriser – ekonomin och klimatet – kan bara lösas på internationell grundval, av den enda internationella kraft som är kapabel, arbetarklassen organiserad i socialistiska och kämpande arbetarpartier.

Per-Åke Westerlund

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!