Kan klimatet chocka världen till aktion?

2012-11-28 15:12:48


”Systemförändringar – inte klimatförändringar”, manade demonstranterna vid klimatmötet (COP15) i Köpenhamn 2009. Den parollen blir bara mer aktuell.

Förväntningarna på de nya, globala klimatförhandlingar, COP 18, som inleddes på måndagen den 26 november i Qatars huvudstad Doha är lågt ställda, trots 17 000 deltagare från nästan 200 stater på och runt konferensen och en hel svärm av nya larmrapporter.

– Det är min förhoppning att kunna chocka världen till aktion, förklarade Världsbankschefen Jim Yong Kim i samband med Världsbankens publicering av den mest uppmärksamma­de rapporten på länge om de katastrofala konsekvenserna av en befarad global uppvärmning till 4 °C under detta århundrade utan nya drastiska åtgärder, under namnet 4° Turn Down the Heat (Slå av värmen).
I rapporten varnas för att extrema väderhändelser som stormen Sandy och de heta värmeböljor med svår torka som har drabbat exempelvis Ryssland under de senaste åren kommer att bli normaltillstånd vid 4 grader Celsius – med ännu mycket värre extrema tillstånd. Och värst drabbas såklart världens fattiga.
– Vi kommer aldrig att göra slut på fattigdomen utan att tackla klimatförändringarna. Det är en av de största utmaningarna mot social o­rättvisa, tillade till och med Världsbankschefen Jim Yong Kim, som om den bankvärld han representerar skulle bry sig om något annat än sina hotade vinster.

Förhandlingarna i Doha är ­tänkta att köras i två spår, med stor risk för urspårning längs båda.
1. Försök kommer att göras att lansera en andra åtagandeperiod för det s k Kyotoprotokollet, efter en förs-ta period som går ut i år. Kyotoprotokollet täcker visserligen bara 15 procent av världens utsläpp, men utan en andra period kommer världen 2013 att stå helt utan något bindande avtal alls.
2. Förhandlingar påbörjas enligt den Durban Plattform, som beslutades på förra årets klimatmöte i Durban, Sydafrika. Det är en slags färdplan till ett större avtal som ska vara klart 2015 och inkludera många fler länder, men först efter ett skandalöst framflyttat startår till 2020.
Alltför lite alltför sent, hävdar både klimatforskare, klimataktivister och förhandlare från många fattiga och särskilt utsatta länder.

Kraftfulla åtgärder behövs o­medelbart, med radikalt minskande utsläpp redan mellan 2015 och 2020, om risken ska kunna begränsas för att världen går mot tippunkter med en skenande klimatförändring.
Att vare sig Kyotoprotokollet eller de frivilliga åtaganden, som listades på initiativ från Obama under och efter COP 15 i Köpenhamn, har ­kunnat bryta utvecklingen är uppenbart. Enligt FN-organet (United Nations Environment Programme, UNEP) pekar allt mot att växthusgaserna i atmosfären kommer att ligga långt över den nivå som krävs år 2020 om den globala temperaturhöjningen ska kunna begränsas till 2 °C. 55 ­forskare från 20 länder hävdar i den så kallade Emissions Gap Report 2012 att dagens trender leder till 58 gigaton växthusgaser i atmosfären år 2020, vilket är 14 gigaton över den nivå som skulle kunna bromsa höjningen till 2 °C. Även om de allra mest ambitiösa åtaganden som har gjorts skulle infrias, är nivån 8 gigaton för hög.
– Åtta är en hög siffra, det motsva­rar de totala utsläppen från hela världens industrier, förklarar Achim Steiner, som är chef för UNEP!
Samtidigt har klimatfrågan under de senaste åren av kapitalistisk kris sopats under mattan av såväl politiska makthavare som media. Trots stormen Sandy och de färska erfarenheterna av svår torka och hetta i USA, nämndes knappast den globala uppvärmningen alls i USA:s presidentval.

Även bland Kyotoprotokollets ”bästisar” inom EU och i Sverige, har ambitionerna sänkts. EU:s miljöministrar har till exempel inte ens kunnat komma överens om att slopa de 13 miljarder ton överblivna utsläpps­rätter för koldioxid som gör den så kallade handeln med utsläppsrätter fullständigt meningslös. ”Hot air” kallas frågan i klimatförhandlingarna.
Och samtidigt som regeringen klappar sig för bröstet över att Sveriges utsläpp av växthusgaser har minskat med sex procent är detta en statistisk synvilla som döljer hur utsläp­pen till stor del har outsourcats tillsammans med sådant som utflyttad industriproduktion till ­låglöneländer, kraftigt ökad import av kött och de välbeställdas flygresor till fjärran semesterparadis.

Liksom övriga EU har också Sveriges regering fuskat genom att sno en stor del av pengarna till den gröna klimatfond som skapades av COP 15 i Köpenhamn 2009 och som skulle ­kanalisera pengar till fattiga länder som drabbas hårt av klimatkatastrofer från u-hjälpen. Bara 33 procent av pengarna i den snabbstartsfond fram till 2012 som nu är slut har varit nya pengar. Att klimatfonden nu är tom i väntan på de 100 miljarder dollar (700 miljarder kronor) som har utlovats till 2020 är enligt den brittiska biståndsorganisationen Oxfam den mest kritiska frågan på Dohamötet.
Det är lätt att förtvivla i ett läge där även till exempel International Energy Agency i sin årsrapport 2011 hävdade att världens beslutsfattare har fem år på sig att drastiskt ändra sin klimatpolitik om katastrofala konse­kvenser ska förhindras.
Extrema vädersituationer som stormen Sandy har trots allt väckt ett nytt intresse för frågan, tillsammans med nya alarmerande forskarrapporter.
Och visst kommer även kapitalistiska regeringar och företag att piskas till åtgärder för renare och billigare energi. Ny teknik finns för att ta tillvara energin från sol, vind och vatten, som rätt använd skulle göra 100 procent förnybara energisystem möjliga, tillsammans med en avveck­lad kärnkraft.
Men de kommer knappast att leverera de dramatiskt minskade utsläpp som kräver en radikal statlig planering för en omläggning av tran­sportsystemen från privatbilism och långtradare till järnvägar och kollek­tivtrafik samt en klimatsmart ombyggnad av allt från bostäder till industrier.

Transportsektorn står idag för 14 procent av utsläppen. Som Linn Hjort i ETC berättat, antog Internationella ­transportarbetarfederationen (ITF) på sin kongress i Mexico City för första gången en resolution om klimatförändringarna som konstaterade att sektorns utsläpp har ökat dramatiskt under de senaste 30 åren.
– Vår analys säger att globaliserad produktionen och distributionen är beroende av billiga transporter. Tran­sporterna har avreglerats och villkoren för transportarbetare har försämrats, men det har också ökat utsläppen, citeras Alana Dave från ITF.
Demokratisk kontroll, återreglering av marknader och gränser för finansspekulationer hör till ITF:s nyckelkrav för att minska, förändra, förbättra och komma åt låglöneanställningar och onödiga transporter.
Rättvisepartiet Socialisterna och CWI har också lätt att instämma med Naturskyddsföreningen, som i somras konstaterade att: ”Det krävs stora offentliga investeringar för att underlätta en hållbar ekonomi; med snabb utbyggnad av förnybar energi, en stadsplanering som kan minska privatbilismen, stora järnvägsinvesteringar, energieffektiv renovering av miljonprogrammen och omfattande forsknings- och utvecklingssatsningar, inte minst för att få till en fossilfri transportsektor.
Samtidigt finns det gott om ­lediga resurser i Sverige som kan ­finansiera långsiktigt värdefulla investeringar unikt billigt just nu.”
Men inget av detta kommer att hända av sig själv, även om vi kommer att kunna stödja oss på ­naturens egna motreaktioner, som inte så länge till kommer att låta sig sopas under mattan.

Nya extrema vädersituationer och ”naturkatastrofer” som förstärks av den globala uppvärmningen kommer utan tvekan att göra klimatfrågans krav på att slå av värmen (turn down the heat) till ett nytt mäktigt och avgörande argument för en planerad ekonomi, som måste underställas en demokratisk kontroll av de anställda, brukarna, ­klimatforskarna och en förnyad och fackligt baserad klimatrörelse.
En avgörande förutsättning för detta blir därmed att kraven på omställning nu måste kopplas till ett förstatligande av banker och strategiska storföretag inom ramen för ett socialistiskt övergångsprogram.

Arne Johansson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!