Kan robotar och AI ersätta arbetarklassen?

av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

En teknisk och miljömässig revolution är möjlig, men för det krävs en social och ekonomisk revolution mot kapitalismen som system, som bygger på vinstmaximering till ett fåtal (Foto: ITU/R.Farrell).

Det var länge sedan en dator besegrade världens bästa mänskliga schackspelare och numera är robotgräsklippare och robotdammsugare vardagsprylar, i alla fall för höginkomsttagare. 
Med allt kraftfullare robotar, datorer, utveckling av artificiell intelligens (AI), 3D-skrivare, billiga sensorer, datalagringskapacitet med mera ställs frågan för första gången kanske på allvar: Är det möjligt att robotar och AI kan ersätta arbetarklassen? Eller sätter kapitalismens destruktiva utveckling stopp för en sådan framtid? 

Affärer och lager helt utan personal var länge en kapitalistisk dröm, men är nu verklighet. Sedan år 2000 har 1,7 miljoner jobb ersatts av robotar (enligt Oxford Economics) och enligt alla prognoser kommer siffran stiga snabbt de närmaste åren.
Listan är lång på arbetsuppgifter som kan automatiseras och det är inte längre bara enkla repetitiva moment inom industrin som robotiseras. Stora nyhetsbyråer såsom AP har redan dataprogram som skriver enklare notiser, och tusentals ”omsorgsrobotar” används i äldreboenden i Japan. Det finns affärer utan kassapersonal och lager där robotar sköter all sortering av varor. Volvo har nyligen startat sitt första ”skarpa” test i Sverige med förarlösa lastbilar. 
För att tänka sig effekterna av omfattande automatisering i dessa branscher kan nämnas att det enligt Statistiska centralbyrån SCB i Sverige finns drygt 57 000 lastbilsförare, 84 000 butikssäljare för dagligvaror och 82 000 lagerarbetare. 

Enligt teknikoptimisterna är vi i början av en industriell revolution ”4.0” (efter ångmaskinen, bilismen och IT-genombrottet på 1990-talet). De tekniska framstegen som ligger till grund för detta är förutom snabbare datorer, större lagringskapacitet och billigare sensorer den femte generationens mobila nätverkssystem (5G) som ska kunna koppla upp ”allt” (Internet of things – IoT), samt utveckling av artificiell intelligens (AI).
AI är en samlingsbeteckning för olika mer eller mindre autonoma system som med hjälp av stora mängder data kan ”lära sig själv” att utföra en uppgift allt bättre. Tekniken som försöker härma hjärnans funktion är inte ny, men har tagit stora steg framåt de senaste åren och används redan till exempel i biltillverkaren Teslas delvis ”självkörande” bilar. 
Prognoserna för vad robotiseringen kan innebära de närmaste åren skiljer sig åt, men många rapporter landar kring att hälften av dagens alla arbetsuppgifter skulle kunna automatiseras till år 2030. 
Siffran är förstås högre i länder/branscher som idag har lägre automationsgrad. Mellan 2011 och 2016 ökade antalet robotar i Kina med 267 procent! Oxford Economics förutspår att hela 14 miljoner jobb, framför allt inom tillverkning, kan automatiseras i Kina fram till 2030. Om dessa jobb inte ersätts med annat sätt att försörja sig kan vi alla förstå effekterna; enorma umbäranden för arbetarklassen, men också en social krutdurk som förebådar uppror och revolutioner.
Inom bilindustrin har robotiseringen gått långt, medan inom till exempel gruvindustrin det bara är fem procent som kommit ”en bit på vägen” (Mikael Nyström, vd gruvkonsulten Mobilaris).

I tangentens riktning målas idén om en ”singularitet” upp: en situation där artificiell intelligens genom allt mer information, tillsammans med programvara som förbättrar sig själv i en allt snabbare takt, når en kunskap och slutledningsförmåga som vida överstiger alla män­ni­skors. Det skulle också innebära, i en produktion som blivit oberoende av människor, att människan skulle bli ”överflödig” för ”civilisationens” fortsatta överlevnad. En av dem som varnade för en sådan utveckling, och krävde restriktioner vad gäller AI, var fysikern och kosmologen Stephen Hawking.
Om singulariteten överhuvudtaget är möjligt tvistar experterna om. Oavsett de tekniska möjligheterna är vi idag fortfarande långt ifrån en sådan utveckling. Även om robotarna snabbt förbättras har de fortfarande svårt med kognitiva uppgifter; när roboten ska förstå och tolka omgivningen. När USA:s militär nyligen ordnade en tävling för avancerade robotar var uppgiften att under en timme lösa åtta problem som för en människa tar cirka tio minuter. Ingen av robotarna lyckades – och då var dessa robotar ändå inte autonoma, utan behövde mänskliga övervakare. 
Tillgången till billiga sensorer kan förbättra robotarnas förmåga att reagera på omgivningen, men skapar nya problem – mängden data. En modern borr-rigg i en gruva innehåller över 200 sensorer för att övervaka maskinens status. Varje dag skapas 1 GB data som ska hanteras och tolkas.
När samma information ska samlas och analyseras på systemnivå (alla maskiner i gruvan), verksamhetsnivå (hela gruvan) och till slut samhällsnivå (alla gruvor och hela samhällsproduktionen) blir informationsmängden totalt överväldigande även för dagens superdatorer och datalagringssystem.
Till detta ska läggas den yrkes­skicklighet som många arbetare besitter. En erfaren borrare i gruvan kan få utrustningen att hålla 10 gånger längre än en oerfaren eller en maskin genom att ”förstå” berget utifrån exempelvis ljudet och vibrationerna i maskinen – saker som tekniken fortfarande är långt ifrån att kunna känna, tolka och anpassa sig till.

Tekniken blir under kapitalismen en källa för ökad utsugning och ökar känslan av alienation.

Det största hindret mot ett nytt industriellt/tekniskt språng är dock inte tekniken, utan det ekonomiska systemet vi lever under, kapitalismen, och i sin tur den påverkan kapitalismen har på vår miljö och vårt klimat.
Tvärtemot vad som förutspåtts om en industriell revolution 4.0 har trenden under lång tid varit en stagnerande produktivitetsökning, det vill säga produktionen per arbetare ökar i en allt långsammare takt. I början av 1970-talet var produktivitetsökningen i G7 (världens sju största ekonomier) drygt 4 procent per år, men under de senaste fem åren bara mellan 0 och 1 procent per år. 
Den fallande produktivitetsökningen är kopplat till fallande investeringar, speciellt efter krisen 2008/2009. En orsak har varit att storföretag hellre flyttat produktionen till låglöneländer än att investera i ny teknik. 
En annan allt mer uppenbar orsak är kapitalismens överkapacitetskris. I takt med att vinsterna har ökat på lönernas bekostnad har det blivit allt svårare för kapitalisterna att sälja alla varor de kan producera. Till exempel uppskattas överkapaciteten i bilindustrin i Europa till 40 procent. I det läget blir investeringar i ny teknik inte lönsamma – och därför sker de inte. I Japan och Tyskland minskade faktiskt antalet robotar i bilindustrin 2011-2016.
Karl Marx förklarade redan för drygt 150 år sedan att teknikutveckling är ett dubbeleggat vapen för kapitalisterna. Å ena sidan innebär investeringar i ny teknik att kapitalisten kan producera sin vara eller tjänst med mindre än det genomsnittliga ”samhälleligt nödvändiga arbetet” som Marx kallade det – och därmed göra en större vinst.
Å andra sidan innebär det en långsiktig trend att allt mer av kapitalistens kapital måste investeras i maskiner – trots att det enda som i slutändan kan ge vinst är arbetarnas (obetalda) arbete. Kapitalets ”organiska sammansättning” tenderar att öka och därmed profitkvoten (förhållande mellan det mervärde arbetarna skapar och det investerade kapitalet) att falla.

Ur ekonomisk synvinkel innebär vägen mot en singularitet en total kapitalistisk motsägelse. Om alla maskiner är producerade av andra maskiner och inte innehåller något mänskligt arbete, tenderar investeringarnas värde att gå mot noll (värde i kapitalistisk ekonomisk bemärkelse – deras värde/nytta för samhället finns förstås kvar). Och mervärdet – grunden för vinsten – skulle också gå mot noll när allt färre arbetare behövs i produktionen.
Allt det här är förstås hypotetiskt. Redan idag ser vi hur kapitalismen sätter stora hinder i vägen för en sådan utveckling. Ett hinder är att dagens investeringar i forskning och ny teknik inte går till att lösa de verkliga behoven i samhället.
En annan orsak är de låga lönerna – den brutala exploateringen av till exempel arbetare i Afrikas och Sydamerikas gruvor gör det ur kapitalistisk synvinkel meningslöst att investera i ny teknik som skulle göra de farliga och tunga jobben överflödiga, på samma sätt som antikens slavägare fann det meningslöst att effektivisera produktionen så länge det fanns i princip fri tillgång till slavar.
I vissa fall sker investeringarna istället i helt meningslös teknisk spekulation. Idag tillägnas enorma mängder datakraft till att genom matematiska algoritmer hitta bitcoins, en digital kryptovaluta som till största delen används för spekulation och tvättning av svarta pengar. Produktionen av bitcoins genererade under 30 månader lika mycket koldioxid som en miljon bilar under samma period, och åtgången på el var större än hela Tjeckiens (enligt forskarna Max Krause och Thabet Tolaymat).

Forskning och ny teknik skulle kunna hjälpa till att lösa miljö- och klimatproblem, men det kapitalistiska produktionssättet där maximal vinst är fokus är totalt inkompatibelt med ett hållbart förhållande till miljön. I mars i år avslöjades att 33 globala banker finansierat fossilindustrins investeringar i fossilteknik med 1 900 miljarder dollar (17 700 miljarder kronor) sedan Parisavtalet 2015.
Om klimatet ska kunna räddas och vi inte ska tömma jorden på ändliga resurser måste framtida investeringar ske med stor försiktighet på ett sätt som samtidigt minskar utsläpp av växthusgaser och minskar belastningen på olika ekosystem.
Den upptrappade konflikten mellan de kapitalistiska stormakterna, framför allt USA och Kina, har också resulterat i ett ”teknikkrig”. Med ett fortsatt ”teknikkrig” kommer parallella konkurrerande teknikplattformar att bli vanligare, vilket förhindrar integrering och kommunikation mellan olika system – en förutsättning för att utveckla mer komplexa och intelligenta system.

För marxister är dock inte grundfrågan om den tekniska utvecklingen i sig, utan i vems intresse och på vems bekostnad den sker. 
Redan idag används tekniken till ett aldrig tidigare skådat övervakningssystem i den kapitalistiska diktaturens Kina. Censureringsrobotar ”arbetar” sida vid sida med tiotusentals statligt anställda för att censurera, övervaka, förfölja och förtrycka. De historiska protesterna i Hongkong sipprar knappt alls igenom censurfiltret till Fastlands­kina. 
Övervakning i mindre extrem form drabbar oss alla varje dag, när företag som Google och Facebook anpassar annonser och innehåll efter den data de har om dig. Att ”IT-revolutionen” har ägt rum i en period när nyliberalismen härjat fritt och statliga regleringar monterats ned har också inneburit att alla dina data – från privata bilder till viktiga dokument i ”molnet” – kontrolleras av multinationella megaföretag. 
”Den som kontrollerar data kontrollerar världen”, sa nyligen AI-experten Christian Landgren. Även om det är överdrivet är det ingen slump att fyra av världens fem största företag är företag med tillgång till enorma mängder data: Apple, Google, Microsoft och Facebook.
Nyligen varnade 26 forskare för farorna som ny teknik i fel händer kan innebära. Politisk propaganda kan skräddarsys tillsammans med fejkade bilder och videoklipp, autonoma vapensystem kan hackas, mord på motståndare kan genomföras genom att ta kontroll över självkörande bilar, uppkopplade hem eller skicka ut svärmar av små mördardrönare.

För marxister är dock inte grundfrågan om den tekniska utvecklingen i sig, utan i vems intresse och på vems bekostnad den sker.

En trend inom dagens robotik är utvecklingen av ”cobots” – robotar som inte agerar autonomt, utan istället ska assistera människor att genomföra olika arbetsuppgifter. Att få stöd i sitt arbete är det nog inte många som skulle tacka nej till, speciellt om det innebar att en kunde fokusera på de intressantaste delarna av sitt arbete och nå bättre resultat.
Under kapitalismen blir istället den nya tekniken ett sätt att övervaka arbetarna och öka stressen. Istället för att tekniken skulle kunna frigöra människan från stress, tunga, monotona och farliga arbetsuppgifter och vara ett stöd till att göra ett bra jobb blir tekniken under kapitalismen en källa för ökad utsugning och ökar känslan av alienation. Arbetare blir som Marx skrev ”blott ett bihang till maskinen” (Kommunistiska Manifestet).
Effekterna av ny teknik beror på det samhälle som den introduceras i. Andra världskrigets brutala förstörelse av människor, samhällen och fabriker innebar paradoxalt nog ett nytt uppsving för kapitalismen, som gjorde att massproducerade bilar, maskiner, plast, gummi med mera fick ett enormt genomslag. Den stora produktivitetsökningen i nya fabriker ledde inte till massarbetslöshet – istället skapades nya arbetstillfällen i andra branscher.
Att dagens tekniska innovationer skulle leda till en liknande utveckling är ytterst osannolikt. Ny teknik hålls tillbaka på grund av bristen på lönsamma investeringar för storföretag och banker, som istället lägger pengar på hög eller använder pengarna till spekulation. Med en världsekonomi på randen till en ny ekonomisk nedgång är det osannolikt att arbetare vars jobb ersätts av robotar kommer att hitta nya jobb i andra branscher. Men även när det sker, och det visas tydligt i USA, ersätts ofta välbetalda, fasta jobb med osäkra jobb med lägre lön och sämre arbetsvillkor.

Redan den teknik som finns idag skulle kunna innebära en revolution i varje del av vårt liv. Många farliga och monotona jobb skulle kunna upphöra direkt, jobb skulle kunna delas och arbetstiden dramatiskt kortas utan lägre lön.
Med data tillgängligt om allt från jordens fuktighet till ett kullagers mekaniska utslitningsgrad och beslutsstöd från AI skulle mänskligheten bättre än någonsin kunna planera för ett liv som tillfredsställer alla människors behov utan fortsatt förstörelse av vår planet. Vi skulle kunna ”vrida tillbaka klockan”: rena jordar och vatten som förgiftats, rensa haven från plast och återetablera viktiga ekosystem. 
En teknisk och miljömässig revolution är möjlig, men för det krävs en social och ekonomisk revolution. Dagens system som bygger på maxi­mal vinst till ett fåtal kapitalägare måste ersättas med offentligt ägande av de stora företagen och bankerna under demokratisk kontroll och styre av vanliga löntagare. 
Bara så kan vi skapa en demokratisk planering som styr efter behoven hos människor och samtidigt med hjälp av teknik ställer om hela samhällsproduktion för att ske i harmoni med naturens förutsättningar.