foto: kris krüg / Flickr CC
Kanada har världens tredje största oljereserv, främst i form av oljesand som orsakar gigantiska skador på miljön. Bilden visar ett av de enorma oljesandfälten i delstaten Alberta.
Flera av etablissemangets politiker ger en läpparnas bekännelse till att den globala uppvärmningen behöver bromsas. Men Kanadas konservative premiärminister Stephen Harper, som försvarar fossilkapitalismen, bryr sig inte. Hans politik har gjort att Kanada nu är den femte största exportören av kolväten (olja, gas, kol och så vidare) i världen. Trots de faror för mänskligheten som klimatförändringen innebär har den kanadensiska regeringen, med stöd av delstatsstyrena i British Columbia och Alberta, gjort allt för att öka koldioxidutsläppen.
Den senaste rapporten från FN:s klimatpanel IPCC, från år 2014, slår fast att klimatförändringarna troligen kommer att innebära en ”allvarlig, genomgripande och oåterkallelig påverkan på människor och ekosystem”. Trots alla internationella konferenser fortsätter koldioxidutsläppen att öka. Förra året var globalt det varmaste året hittills – efter 38 år i rad med högre medeltemperatur.
Kanada har världens femte största kolreserv och har ökat sin kolproduktion sexfaldigt sedan 1970-talet. Landet är också världens femte största naturgasproducent. Samtidigt som den konventionella gasproduktionen har minskat har frackingen ökat.
Fracking är en metod för att utvinna naturgas ur berggrunden. Den är mycket skadlig för miljön på grund av de enorma mängder vatten med giftiga kemikalier som injiceras i berggrunden, vilket förorenar grundvattnet. Frackning släpper lös växthusgasen metan, kräver stor energitillförsel och ökar sannolikheten för jordbävningar.
Kanada har världens tredje största oljereserv, mestadels i form av oljesand. Den kräver mycket energi för att utvinna och stora mängder vatten för att processa. Den orsakar också större skador på miljön än konventionell oljeutvinning.
Regeringens mål är att öka produktionen av oljesand från dagens två miljoner fat per dag till fem miljoner år 2030. Det finns fem förslag på olika pipelinebyggen som ska transportera Albertas oljesand till djuphavshamnar.
Kanadas produktion av fossila bränslen är bland världens mest skadliga för klimatet. Nästan allt kol utvinns från enorma öppna hål, med föroreningar av luft, vatten och jord som ett direkt resultat. Harper har stött på många hinder, som miljöregleringar, kanadensiska forskare, First Nations (Kanadas ursprungsbefolkning exklusive inuiter och métiser) och andra, som han har försökt försvaga eller avlägsna.
De senaste sju åren har regeringen avfärdat över 2 000 forskare. Den har skurit ned på eller stängt ned hundratals program och världsberömda forskningsanstalter som har bevakat och forskat kring utsläpp från kraftverken, giftigt avfall, livsmedel, oljeläckor, vattenkvalitet och klimatförändringar.
Energibolagen och deras regering har stött på många rättsliga hinder och regleringar mot sin snabba utökade export av kolväten, särskilt från Albertas oljesand. Ett möte som organiserades av USA:s och Kanadas regeringar år 2006 i Houston, Texas, undersökte metoder för att expandera oljesandsproduktionen. Bland huvudbekymren identifierades de regleringar som fanns. Sedan dess har regeringen dramatiskt monterat ner regleringarna genom att avskaffa eller urholka flera lagar. Denna utveckling har eskalerat de senaste åren.
Kanada drog sig ur Kyotoprotokollet år 2011. Året därpå avskaffades miljöskyddslagen och ersattes med ett mycket svagare regelverk. Detta innebär att det inte längre krävs någon konsekvensanalys av hur olika statligt finansierade projekt påverkar miljön samt att regeringen kan avslå motsvarande Naturvårdsverkets beslut.
Samtidigt har regeringen trappat upp attackerna mot miljöorganisationer och har haft flera konflikter med First Nations. Många naturresurser finns i ursprungsbefolkningarnas områden.
Harpers strategi var till en början att finna några ledare som han kunde göra överenskommelser med och samtidigt ignorera den stora befolkningsmajoriteten. Denna strategi har dock misslyckats totalt och han möter en ökad opposition från den framväxande miljögräsrotsrörelsen Idle No More och de allt fler First Nations-grupperna som motsätter sig plundringen av miljön.
Över 130 First Nations-grupper i hela British Columbia har skrivit under på att de är beredda att stoppa den föreslagna oljesandspipelinen från Alberta till kusten. Flera av dessa har satt upp blockader och genomfört ockupationer samt har utmanat exploateringen juridiskt.
Regeringens bidrag, lobbande och marknadsföring, tillsammans med avskaffandet av miljöregleringar, visar att fossilbränsleindustrin i Kanada inte enbart är ett resultat av marknadskrafterna. Den är ett resultat av beslut tagna av politiker för att gynna en del av ekonomin på bekostnad av andra.
Även om fossilbränsleindustrin får stora bidrag från regeringen skapar den relativt få jobb. Det är sant att oljesanden i Alberta ger arbetstillfällen, men denna miljökatastrof skapar mycket färre jobb än många andra sektorer. Till och med gröna energijobb kommer nu ikapp, utan att ha knappt något statligt stöd.
Harpers ekonomiska strategi om att exportera kolväten var från första stund en katastrof för såväl klimatet som för mänskligheten. Harpers mål var att berika fossilbränsleindustrin och med den skapa några få välbetalda jobb i sektorn. Nu, när priset på fossila bränslen har fallit drastiskt, är strategin i spillror.
Det enda som räddar Harper är avsaknaden av en masskampanj till stöd för ett program för att skapa jobb genom att ställa om till en ekonomi baserad på förnyelsebara energikällor. Det krävs massiva offentliga investeringar i kollektivtrafik, isolering av bostäder och offentliga tjänster med god kvalité.
Hindret för en sådan omställning är inte tekniskt eller avsaknad av resurser. Tekniken finns redan för att möta världens energibehov från rena källor. Kanadensiska icke-finansiella bolag sitter på över 626 miljarder kanadadollar (4,24 biljoner kronor) som de vägrar att investera. Dessa pengar, om de stod under demokratiskt offentlig kontroll, skulle räcka långt för en klimatomställning av ekonomin.
Efter år av prat står det klart att det inte går att lita på att storföretagen och deras politiker ska kunna förhindra den globala uppvärmningen, eftersom koldioxidutsläppen fortfarande ökar. Det går heller inte att lita på att makteliten ska kunna skapa trygga jobb – tvärtom försvinner allt fler. Dagens profitdrivna ekonomi ignorerar människors och miljöns behov. Endast en kraft som kämpar för ett socialistiskt samhälle kan kontrollera den globala uppvärmningen, skapa trygga jobb, skydda miljön och garantera mänsklighetens välmående. ■
