Känslosam pjäs om svaghet

2014-10-17 11:42:52


Känslosam pjäs av Rodjuret.

Har du känt dig svag nån gång? När du inte sagt hur du känner för någon? När du står med ditt nyfödda barn i famnen och rasister har kommit in i riksdagen? När du förlorat någon? När du varit för stolt för att säga sanningen?

Den dryga timmen som teatergruppen Rodjuret bjuder på blir viktig. Den timmen kan få oss att förstå lite bättre de handlingar och missförstånd som sker i koppling till svaghet och inte minst missbruk av ordet. Tillsammans diskuterar teatergruppen om hur de själva och vi andra kan känna oss svaga i en rad olika situationer på grund av en mängd olika saker. De är fem personer på en annars ganska tom scen, där de har en väldigt vänlig kontakt med publiken och pratar till oss som om vi vore deras vänner. Den här skickligheten gör det enklare att ta till sig de känsliga sanna berättelserna som dyker upp senare.
Föreställningen All the time I was making this I was thinking of you är uppbyggd i korta gestaltningar och samtal ut till publiken. De visar exempel på situationer som lett till att människor har känt sig svaga och andra exempel på hur människor har agerat i stunder där de känt en sådan känsla. Det kan vara bättre att gråta, säga ifrån eller acceptera att man känner sig svag än ingen reaktion alls. Ibland är man svag och det är ok. Ibland inte…
Det kan också bero på saker man inte alls rår för såsom sjukdom, trakasserier eller språkkunskaper. I en scen berättar de om en förälder som precis har kommit till ett nytt land där dennes barn blir akut sjukt. Att inte kunna förklara och förstå på sjukhuset gjorde att personen kände sig svag.
Det finns flera ganska skilda betydelser av ordet ”svag” och föreställningen ger exempel på många av dem. I en annan ganska tragikomisk scen samlas skådespelarna i en ring och ställer en stol i mitten. En och en går de upp på stolen och räknar upp folk som med rädsla för att visa sig svaga satte sig själva eller andra i verklig fara. Ibland livsfara. Det påminner mig ännu en gång om att den sociala miljön vi har både är absurd och allvarligt skadlig.

”Slappna av. Bra att träna. En tränad kropp är viktig för hälsan och kärlekslivet. Men glöm inte att vila. Sömnen är viktigast för att se bra ut. Pengar är också attraktivt. Satsa på karriären. Var bäst!”
Det är så mycket press omkring oss och det kan ge oss uppfattningen om att vi är svaga. Måste vi vara bäst? Kan inte normen vara att få vara nöjd?
Men när identifierar vi det som svaghet? Är det dåligt att känna sig svag? Varför kan det användas som ett skällsord? ”Svag” som feg/opålitlig eller ”svag” som något som oundkomligt hindrar en eller ”svag” som känslosam? Det är inte alltid dåligt. Men alla dessa sjuka normer och hetsen om att ”man ska vara bäst” sätter oss i sitsen där vi är rädda för att visa oss svaga. Även vid tillfällen då vi inte bör vara rädda för det.

En jättefin föreställning och genuint tröstande. Känslomässigt och oerhört personligt utan att det känns fånigt. ■