foto: Paul Mattsson
Financial Times, en av världens viktigaste kapitalistiska tidningar, har gjort en artikelserie som heter ”Capitalism in crisis” – Kapitalismen i kris.
”För fem år sedan skulle det varit så gott som otänkbart att Financial Times skulle ha en artikelserie om ’Capitalism in crisis’”. Det skrev ekonomiprofessorn och den tidigare finansministern i USA, Lawrence Summers, i det inlägg han tillfrågats om i denna världens kanske viktigaste kapitalistiska dagstidning.Ingen av artikelseriens skribenter ifrågsätter egentligen att kapitalismens kris under de senaste åren har blivit ett akut ämne för diskussion och analys. FT:s John Plender introducerade artikelserien:
”Giriga bankirer, överbetalda chefer, blek tillväxt, envist hög arbetslöshet – detta är bara några av de saker som på sistone har drivit ut demonstranter på gatorna och fått en bredare publik i den utvecklade världen att vara missnöjda med kapitalismen.”
Han fortsatte: ”Färre än hälften av befolkningen i USA och Storbritannien som tillfrågats av Edelman Trust Barometer 2011 har tilltro till att företagen gör vad som är rätt”.
Lawrence Summers redovisar en annan mätning, som visar att bara 50 procent av USA:s befolkning ser kapitalismen som något positivt, medan 40 procent har en negativ syn.
John Plender menar att de växande klyftorna är orsaken till ökande antikapitalistiska stämningar. Han citerar 1900-talets mest berömde kapitalistiske ekonom, John Maynard Keynes, som underströk att ”Affärsmannen tolereras enbart så länge hans vinster bedöms stå i relation till vad hans aktiviteter, grovt sett och i någon mening, bidragit med till samhället”. Och Plender följer upp: ”Mot den bakgrunden kan ingen bli förvånad över att kapitalismens legitimitet idag är ifrågasatt.”
Artikeln redovisar kända fakta om de ökade klyftorna. En vd i USA tjänar idag som 325 arbetare, d v s det skulle ta en arbetare 325 år att få ihop en direktörs årslön. 1965 var förhållandet 24:1 och 1990 var den 70:1.
En annan av FT:s mest kända kommentatorer, John Gapper, underströk att bankerna är särskilt ifrågasatta. ”Under många år surfade bankerna på en våg av tillväxt på kreditmarknaderna – pådriven av derivatens uppgång, upplösning av regleringar och hybris om att de på något sätt hade brutit med sin gamla vana att förlora miljarder dollar vid nedgångar.” Bankernas handel med valutor och obligationer ökade dramatiskt på bekostnad av traditionell in- och utlåning, och stod 2010 för 80 procent av bankernas inkomster.
Bankdirektörerna behandlades under de senaste decennierna som hjältar, inte minst av politikerna, men vad blev resultatet? ”Ju mer jag tittar på uppgången i handel [trading] desto mer drar jag slutsatsen att samhället inte vinner något av den. Den är tom”, säger en ekonomiprofessor, Thomas Philipsson, i Gappers artikel.
Det är uppenbart att allt fler rika kapitalister och politiker oroas över stämningarna. De har sett revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern, torgprotesterna i Spanien, Occupyrörelsen i USA och den skarpa uppgången i arbetarkampen i Europa. De måste göra något. Även superrika som Warren Buffet har uttalat sig för högre skatt på rika.
Samtidigt är deras genomgång av kapitalismens kristecken relativt ytliga och begränsade till finanssektorn och ekonomin. I alla fall i de tre första dagarnas artiklar saknas varje form av hänvisningar till massarbetslöshet och otrygghet på arbetsmarknaden, miljö och klimat, hälsoproblem och epidemier, svält och krig – eller andra produkter av det globala kapitalistiska systemet.
Djärvheten med en artikelserie om kapitalismens kris balanserar FT med den starka viljan att bevara systemet. John Plender sätter tonen i den inledande artikeln: ”Så vad kan göras? Det är inte som om det finns attraktiva alternativa modeller”. Han omformulerar Churchills argument om demokrati: ”Kapitalismen är den värsta formen av ekonomiskt styre med undantag för alla andra former som har provats”. Hans slutsats blir: ”Den verkliga frågan, som Keynes argumenterade på 1930-talet, är därför hur den existerande kapitalistiska modellen kan förbättras”.
Alla andra skribenter upprepar samma eller liknande argument. Lawrence Summers är dock ännu försiktigare och varnar för att ”reformera kapitalismen”. Han säger sig snarare tro att det är ett tekniskt fel som kan rättas till. Krisen beror inte på kapitalismen utan på brist på disciplin hos deltagare i finanssystemet, påstår jättebanken Citigroups vd.
De som har förslag verkar inte heller tro att dessa kommer att genomföras, eller är tveksamma till vilken effekt de skulle ha.
Bankerna kommer att göra motstånd, konstaterar Plender: ”Den dominerade intressegruppen idag är finansmännen på Wall Street och i London.”
”Bankernas politiska makt är otrolig”, säger en ekonomiprofessor.
”Bankerna kanske kan argumentera och bromsa sig ur problemen och invänta att minnet bleknar och en uppgång tar fart”, skriver John Gapper. Men, fortsätter han, det är inte säkert och inte den bästa utgången för samhället som helhet.
Det är uppenbart från de senaste årens djupa kris för världskapitalismen att politiker och ekonomer saknar lösningar. Exempelvis vet de alla att nationella program och åtgärder är otillräckliga, men ändå är trenden i världsekonomin idag ökade nationella motsättningar och försvagade internationella initiativ.
I en tidigare ledare i FT, den 28 december under rubriken ”Kapitalismen är död; länge leve kapitalismen”, konstaterades det till sist bara att ”Kapitalismen kommer att fortsätta, genom att förändras. Det är lärdomen från tidigare. Den är länge relevant idag.”
Borgare och kapitalister erkänner alltså att deras system orsakar allvarliga kriser och de uttalar till och med förståelse för antikapitalistiska stämningar.
Samtidigt har de rätt i att kapitalismen överlever även de värsta kriser om den inte utmanas och avskaffas. Detta kan bara göras av en medveten arbetarrörelse med ett tydligt socialistiskt alternativ.
Kapitalisternas politiska bedömning grundas liksom deras tidigare optimistiska ekonomiska prognoser på de senaste 20-30 årens erfarenheter.
Stalinismens kollaps, de socialdemokratiska partiernas övergång till det borgerliga lägret och försvagningen av fackföreningarna finns med i borgarnas kalkyler. Starka socialistiska arbetarpartier skulle totalt förändra situationen.
Kapitalismens ekonomiska kris är bara i sin början. Europa, USA och även Kina och därmed hela världsekonomin kan under den kommande perioden komma att skakas av djupare nedgångar än under 2008-09.
Den politiska medvetenheten, viljan till förändring, rör sig ofta långsammare än den ekonomiska utvecklingen för att sedan ta stora språng. Detta är vad som hände i Egypten och Tunisien för ett år sedan.
Redan idag finns ett ökat intresse för socialistiska idéer.
FT:s politiske kommentator Gideon Rachman räknar upp socialistiska idéer som en av fyra politiska trender som har fått ökat stöd på grund av krisen (de andra är högerpopulism/rasism, socialdemokrati/keynesianism och libertarianism/nyliberalism). Han pekar bland annat på att de socialistiska partierna går framåt i Grekland och att äkta socialister finns med i Occupyrörelsen.
Verkliga socialister kämpade mot stalinismen, förutsåg Sovjetunionens kollaps och är de enda som har ett alternativ till kapitalismens kriser och utsugning.
Per-Åke Westerlund
