Kapitalismen pressar tillbaka kvinnors rättigheter i Kina

2015-03-06 13:33:46


Könsdiskrimineringen i Kina är som värst på fabriksgolvet. 70 procent av fabriksarbetarna i Guangzhou har utsatts för sexuella trakasserier.

Kinas statliga televisions (CCTV) gala för att fira det kinesiska nyåret är världens mest sedda program. Det fyra och en halv timme långa spektaklet är också skamlöst sexistiskt. Årets program, som sändes den 18 februari, nådde nya bottennivåer.

”Galan diskriminerar och förlöjligar skamlöst kvinnor. Tar regissörerna oss tillbaka till kejsarens tid då kvinnor tvingades att binda sina fötter?” Detta var bara en av tusentals arga kommentarer på Weibo, Kinas version av Twitter, efter årets gala.
En feministiskt inspirerad namninsamling har kritiserat showen
för att vara ”giftig” och pekar på att den hade minst 40 sketcher som hånade kvinnor. Dessa protester är färska exempel på att en ny generation kvinnliga aktivister reser sig i Kina och protesterar mot våld i hemmen och diskriminering på arbetsmarknaden.

Uppståndelsen kring galan och dess ofta reaktionära framställningar belyser ett mycket större problem. Kvinnans ställning trycks tillbaka som ett led i en mer omfattande social kontrarevolution. En dramatisk ojämlikhet har skapats när den statliga planeringen av ekonomin har ersatts av kapitalism. ”Marknadsekonomin har resulterat i ökad ojämställdhet mellan könen sedan 1990-talet”, skriver den feministiska skribenten Lijia Zhang i China File den 11 juni 2014.
Enligt offentlig statistik hade kvinnor i städerna i genomsnitt 67,3 procent av männens inkomst år 2010. Det är en nedgång från 78 procent år 1990. På landsbygden har kvinnor endast 56 procent av männens inkomst.
Arbetarkvinnor möts av en vägg av sexistiska attityder och öppen diskriminering. Några fakta som illustrerar den negativa trenden:
• En enkätundersökning från år 2010 visade att 69 procent av arbetsgivarna specificerade önskemål om kön vid nyrekrytering, trots att det är olagligt. Det är vanligt att det i annonser specificeras att ”endast män” eller ”attraktiva kvinnor” kan ansöka.
• Det kvinnliga deltagandet på den kinesiska arbetsmarknaden är internationellt sett högt, men andelen förvärvsarbetande kvinnor i städerna har minskat från över 77 procent för två decennier sedan till 61 procent idag.
• Ägandet av jordbruksmarken är i första hand i händerna på män. Mindre än en femtedel av kontrakten inkluderar fruars namn – vid skilsmässor står kvinnorna tomhänta.

Liksom i alla samhällen kommer dessa normer alltid uppifrån, från de styrande, vilket exemplifieras av CCTV:s nyårsgala. De styrandes tidning Folkets Dagblad hade till och med en fototävling med namnet ”vacker utsikt”, som visade kvinnliga värdar som arbetade på det härskande ”kommunist”-partiets (KKP) kongress år 2012. Det entydiga budskapet är att kvinnor utgör dekorationen medan männen fattar besluten.
Under den maoistiska eran med statlig planering hejdades sådan uppenbar diskriminering av staten som, trots baksidorna med den massiva byråkratin, fördelade arbetstillfällena och därigenom agerade för att minska klyftan mellan mäns och kvinnors arbetsförhållanden, löner och sociala ställning.
Tillsammans med det statliga ägandet och regleringen fanns ett starkt socialt tryck från kvinnor och från den radikaliserade befolkningen som kunde omkullkasta de gamla patriarkala attityderna från den feodala ordningen.
År 1950 förbjöd Maos regering arrangerade äktenskap och konkubinsystemet (partnerskap med bihustrur/älskarinnor) samt förenklade möjligheten till skilsmässor för bägge parter. Dessa var bland de mest dramatiska omvälvningarna någonsin på äktenskapsområdet.
Reformerna skapade inte total jämställdhet och kan heller inte beskrivas som ”socialism”, som KKP hävdade. Men trots Maos diktatoriska styre – ett styre helt främmande för den verkliga socialismen – var det statliga ägandet och planeringen av ekonomin avgörande för att öppna upp en dörr för kvinnors frigörelse, vilken den efterföljande kapitalistiska kontrarevolutionen försöker stänga igen.

Könsdiskriminering är om möjligt än värre på fabriksgolvet än på kontoret. En sammanställning av fler än en miljon jobbannonser visade att medan fler än tio procent öppet efterfrågade ett specifikt kön var andelen hela 23 procent för jobben som inte krävde högskoleutbildning.
Kvinnor på både kontor och fabriker står inför lagvidriga krav på att underteckna avtal om att de inte ska bli gravida, genomgå graviditetstester och att de inte ska gifta sig. När en arbetarkvinna blir gravid är det inte ovanligt att arbetsgivaren omplacerar henne till obekväma och tunga arbetsmoment för att pressa henne till att säga upp sig.
I en undersökning av Sunflower Women Workers Centre från år 2013 uppges 70 procent av de kvinnliga fabriksarbetarna i Guangzhou ha utsatts för sexuella trakasserier. 32 procent rapporterade ovälkomna fysiska närmanden och 25 procent hade mottagit skamlösa telefonsamtal eller meddelanden.
Som de senaste årens strejkrörelser har visat är kvinnliga fabriksarbetare allt annat än de underdåniga arbetsmyror som arbetsgivarna föreställer sig. Med ett fördubblat antal strejker under år 2014 jämfört med året innan har arbetarkvinnorna placerat sig längst fram i kampen, inte minst vid den omfattande konflikten på Yue Yuen-fabriken för ett år sedan.
Detta var landets största strejk på tre decennier och kvinnliga skofabriksarbetare utgjorde 70 procent av de strejkande, vilket avfärdar alla föreställningar om att de skulle vara mindre beslutsamma än sina manliga kollegor.

Denna utveckling utgör grunden för en stor optimism. Kinas pånyttfödda kvinnorättsrörelse behöver länkas samman med den uppvaknade klasskampen för att bygga en kraft som kan omkullkasta det nuvarande systemet och upplösa rötterna till kvinnoförtrycket en gång för alla. ■