Kapitalismens dödliga klyftor

2019-01-23 11:33:44

foto: Aditya Kabir / Wikimedia Commons
Klassklyftorna skenar. De rika blir rikare och de fattiga fattigare. Sådan är kapitalismen.

”Världens 2 000 dollarmiljardärer tjänade förra året 23 miljarder kronor om dagen – samtidigt som de fattiga blir fattigare”, konstaterar hjälporganisationen Oxfam i sin nya årliga ojämlikhetsrapport som ges ut i samband med att den globala makteliten håller Världsekonomiskt forum i schweiziska Davos.

År 2018 ägde 26 individer i världen, mot 43 året innan, lika mycket som hälften av världens befolkning.
Samtidigt som de rika blev allt rikare såg de 3,8 miljarder människor som utgör världens fattiga hälft sina tillgångar minska med totalt fyra miljarder kronor om dagen.
Enligt rapporten har antalet miljardärer nästan fördubblats sedan finanskrisen 2008-2009. Och mellan 2017 och 2018 tillkom en ny miljardär varannan dag.
Dessutom betalar rika individer och företag lägre skattesatser än på flera decennier och de allra rikaste har totalt gömt undan cirka 70 000 miljarder kronor från skattemyndigheterna.

Skattesänkningar för de rika och samtidiga nedskärningar och privatiseringar av välfärden har medfört att: ”I många länder har utbildning och sjukvård blivit en lyx bara rika har råd med. Varje dag dör 10 000 personer på grund av att de inte har råd med sjukvård. Samtidigt tvingas 100 miljoner människor in i extrem fattigdom varje år på grund av sjukvårdskostnader”.
Trots överflödet och växande välstånd och möjligheter håller världen på att fullständigt slitas sönder av dödliga klyftor. 
Aldrig har talet om att det saknas pengar varit så grundlöst: ”Om den rikaste procenten betalade 0,5 procentenheter mer i skatt på sina förmögenheter hade det sammanlagt räckt till utbildning för alla de 262 miljoner barn som idag inte går i skolan och sjukvård som hade kunnat rädda 3,3 miljoner människors liv”.
Men för en annan fördelningspolitik krävs det organisering och kamp för att avskaffa källan till de rikas förmögenheter och inkomster – de vinster som skapas till följd av arbetarnas obetalda arbete.

Bakom den växande ojämlikheten och de groteska klassklyftorna finns utsugningen av arbetarna och landsbygdens fattiga, vilken stadigt har ökat till följd av de senaste decenniernas globala race mot botten vad gäller löner och arbetsvillkor, och den samtidiga lika globala kapplöpningen mot toppen vad gäller vinster, aktieutdelning och direktörslöner.
Det i sin tur har inneburit att vinsternas, den privata sektorn och de superrikas andel av BNP och nationalinkomsten vuxit på arbetarna, de fattigas och välfärdens bekostnad. 
Det man inte äger kan man inte kontrollera, fördela och besluta om. För att genomföra den omfördelning som är nödvändig krävs att kampen och kraven på att de rika också ska betala blir en del i en revolutionär socialistisk kamp för att avskaffa kapitalismen genom ett förstatligande av storföretag, banker, jordegendomar och naturtillgångar.

Ett gemensamt ägande av resurser och rikedomar gör det möjligt att demokratiskt planera ekonomin och skapa en värld som styrs i enlighet med den socialistiska jämlikhetsprincipen: ”Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”.