Karl Marx ekologiska socialism vägledare för dagens kamp

Arne Johansson  // Artikel i Offensiv

Inte bara jordbruket, utan också skogsbruket är ohållbart inom kapitalismen. Marx oroade sig redan på 1860-talet över den ”energiska förstörelsen av skogarna”. (Foto: Loren Kerns / Flickr CC)

Alltför många socialister, även bland dem som gärna ser sig som revolutionära marxister, har varit sorgligt sena med att upptäcka och förstå den ekologiska analys av kapitalismens olösliga reva i metabolismen (ämnesomsättning) med jorden och naturen som påbörjades av Karl Marx och Friedrich Engels på 1800-talet.

Den japanske Marxforskaren Kohei Saito har med boken Karl Marx’s Ecosocialism – Capital, Nature and the Unfinished Critique of Political Economy (Monthly Review 2017) gett ett nytt och viktigt bidrag till att rätta till denna brist i en tid när kapitalismens rovdrift på människor och natur närmar sig tippunkter som hotar att göra stora delar av planeten obeboelig.

Saito, som är biträdande ekonomiprofessor vid universitetet i Osaka, bygger i hög grad boken på den enorma mängd av Marx’ opublicerade anteckningar som han arbetar på att ge som en av redaktörerna för det ofullbordade mastodontprojektet Marx-Engels-Gesamtausgabe (MEGA) om pionjärernas samlade verk. 

Nytt är en detaljerad redovisning av hur Marx enorma intresse för dåtidens senaste naturvetenskapliga forskning utvecklades i ämnen som biologi, kemi, geologi och mineralogi med utgångspunkt från krisen för kapitalismens industriella jordbruk och den reva som han beskriver i metabolismen (ämnesomsättningen) mellan människa och natur som idag kallas det ekologiska kretsloppet. Saito visar i hur hög grad detta var frågor som sysselsatte Marx under det ofullbordade arbetet med Kapitalet efter publiceringen av dess första del 1867.

Även om det hittills är Friedrich Engels i det socialistiska radarparet Marx-Engels som har varit mer känd för sina naturvetenskapliga skriverier i Anti-Dühring och hans ofullbordade men postumt utgivna Naturens dialektik, redovisar Saito ett minst lika stort intresse för dessa frågor från Marx – hela tiden i nära kontakt med Engels. 

Inte mindre än en tredjedel av Marx anteckningsböcker, späckade med fragment, utdrag och kommentarer, är gjorda under hans sista 15 år i livet, varav nästan hälften handlade om naturvetenskapliga ämnen. Därmed motbevisas också grundligt de så kallade ”västerländska marxister” (i Frankfurtskolan med flera) som länge har kritiserat Engels härledning av de dialektiska rörelselagarna ur naturen som en omarxistisk förvrängning och hävdat att Marx historiska materia-
lism endast kan användas om det mänskliga samhället.

Saito hyllar i förordet de viktiga insatser för att återupptäcka Marx’ analys om kapitalismens irreparabla metaboliska reva som de socialistiska professorerna Paul Burkett och John Bellamy Foster har plogat för alltsedan Burketts Marx and Nature, 1999, och Fosters Marx’s Ecology, 2000. 

Med benägen hjälp av tidskriften Monthly Review, som Foster är redaktör för, har dessa effektivt bemött de vanföreställningar om Marx som en ekologiskt naiv anhängare av industriell tillväxt (”prometeanism”) som länge har florerat bland både gröna teoretiker och ”det första stadiets ekosocialister” som Ted Benton, André Gorz, Michael Löwy, James O’Connor och Alain Lipietz. 

Att Marx idag inspirerar till ekologisk forskning världen runt är viktiga framgångar för denna teoretiska kamp, liksom de ekon av denna som alltmer går igen bland både miljöforskare och debattörer som Naomi Klein i Det här förändrar allt – kapitalismen kontra klimatet.

I Karl Marx’s Ecosocialism visar Saito hur Marx successivt utvecklade sin analys av kapitalismens ”metaboliska reva”. Saito medger att den unge Marx fascination över kapitalismens enorma utveckling av produktivkrafterna ibland kan uppfattas som ”produktivistisk”, även om han redan i sina anteckningsböcker från Paris 1844 och de Ekonomisk-filosofiska manuskripten beskriver kapitalismens växande klyfta (alienation, förfrämlingande) mellan såväl arbetare och produktionsresultatet som mellan människa och människa och mellan människa och natur, när arbetarna under industrialismen separeras från jorden. 

Redan här formulerar Marx kommunismens uppgift som att på en högre nivå återställa en fullständig och rationellt reglerad enhet mellan människorna och naturen. Men det var först sedan Marx med till exempel Filosofins elände 1847 vänt ryggen åt det abstrakta filosoferandet bland unghegelianerna och upplevt nederlaget för 1848 års revolutioner som han på allvar började fördjupa sina materialistiska studier av kapitalismens sätt att fungera. 

En central del av Marx kritik av klassiska borgerliga nationalekonomers värdelära var att dessa betraktat arbetet som källan till allt värde, medan Marx noggrant påpekade att de då stirrat sig blinda på de bytesvärden för marknaden som tillförs av arbetskraften. En av de slutsatser av detta som Marx skulle komma fram till under sina ekonomiska studier var att de då glömmer de bruksvärden från naturen som dessa betraktar som ”en fri gåva till kapitalet”, vilket innebär att kapitalet under sin konkurrensdrivna ackumulation underminerar både arbetskraften och jorden, ”de ursprungliga källorna till all rikedom”. 

Det tycks ha varit genom sin kontakt med den socialistiska fysikern och goda vännen Roland Daniels intresse för kretsloppet mellan djur och växter som Marx först noterade begreppet metabolism. Människan existerar som Marx skulle förklara ”inom naturens universella metabolism” (ämnesomsättningens kretslopp), där hon ur naturen kan utvinna naturens bruksvärden under ”den sociala metabolismen”.

Men det var några år senare under sina förstudier till Kapitalet och under intryck av den växande krisen i det brittiska jordbruket som Marx på allvar började intressera sig för kritiken mot den industriella rovdriften på jorden som utvecklades av den tyske agrokemisten Justus von Liebig.

Det är under kapitalismen som de radikalt förstärkta revorna i förhållandet mellan människan och naturen uppträder.

Här hittade Marx också stoff till sin kritik mot den ohistoriska metoden att analysera jordräntan hos ekonomen David Ricardo och befolkningsfrågan hos Thomas Mal-thus. Människors relation med naturen har förändrats under utvecklingen av nya produktionssätt. Men det är under kapitalismen som de radikalt förstärkta revorna i förhållandet mellan människan och naturen uppträder.

Och det var särskilt under intryck från Liebig som Marx 1865-66 började revidera sin tidigare mer optimistiska tilltro till samtidens teknologiska framsteg och förstå hur kapitalismens kortsiktiga metoder att motverka jordens avtagande fruktbarhet bara tenderade att skapa nya och ”irreparabla metaboliska revor” på en högre och även globaliserad nivå.

Saito redogör för hur Liebig i sin banbrytande bok Agricultural Chemistry hade beskrivit hur de brittiska städernas starka befolkningstillväxt under industrialiseringen dramatiskt ökade efterfrågan på den avfolkade landsbygdens jordbruksvaror, samtidigt som matens mineraler inte återförs till jorden som gödsel utan via Londons och andra städers nya vattentoaletter spolas ut i förorenade floder och hav som avlopp.

Därmed utarmades inte bara de brittiska åkrarnas fruktbarhet, utan också de länder vars guano (avföring från sydamerikanska sjöfåglar) och ben importerades som gödsel: ”Storbritannien berövar alla länder deras fruktbarhet. Hon har redan plundrat slagfälten vid Leipzig, Waterloo och Krim på ben. Hon har grävt upp och använt många generationers skelett från Siciliens katakomber. Och hon förstör ändå varje år mat för 3,5 miljoner av framtida generationer. Vi kan säga till världen att hon hänger som en vampyr på Europas hals…”, beskrev Liebig.

I Kapitalet sammanfattade Marx budskapet som att ”varje framsteg i det kapitalistiska jordbruket är inte endast framsteg i konsten att utsuga jorden, ty varje framsteg som ökar dess fruktbarhet för en begränsad tidsperiod är samtidigt framsteg som förstör källorna till denna fruktbarhet”, samt att ”den kapitalistiska produktionen kan endast utveckla produktionstekniken och den samhälleliga organisationen genom att samtidigt förstöra all rikedoms urkälla – jorden och arbetaren”.

Englands och USA:s desperata råvarujakt på guano och salpeter till sina utarmade jordar drev 1856 USA till att annektera dussintals guanorika öar. Den ledde som Saito påpekar också till våldsamt förtryck av ursprungsfolken på Sydamerikas västkust, liksom till Guanokriget 1865-66 och Stillahavskriget för salpeter 1879-84.

I Kapitalet beskriver Marx också hur nödvändigheten av att samhälleligt försöka kontrollera och tämja en naturkraft och samtidigt skydda den mot rovdrift har spelat en avgörande roll i historien. Dammanläggningar i Egypten, Lombardiet och Holland och konstgjorda kanaler som i Indien och Persien har inte bara bevattnat jorden, utan också gödslat den genom slammet av mineralämnen från bergen. ”Hemligheten med näringslivets blomstring i Spanien och Sicilien under morernas välde var det väl utbyggda kanalnätet”.

Om Marx tidigare ibland hade kunnat tala om kapitalismens civiliserande roll under kolonialismen ser han nu, utan att idealisera förkapitalistiska samhällen, mest lidande och misär i spåren på upplösningen av traditionella lokalsamhällen som bryter den intima relationen mellan människor och natur. När det brittiska styret under kolonialtiden i Indien enligt Marx införde ”en karikatyr av engelska storgods” och övergav det system av dammar och dränering som tidigare kontrollerats av staten resulterade detta 1866 i torka och en fruktansvärd hungerkatastrof med en miljon döda.

Om Marx tidigare ibland hade kunnat tala om kapitalismens civiliserande roll under kolonialismen ser han nu, utan att idealisera förkapitalistiska samhällen, mest lidande och misär i spåren på upplösningen av traditionella lokalsamhällen som bryter den intima relationen mellan människor och natur. När det brittiska styret under kolonialtiden i Indien enligt Marx införde ”en karikatyr av engelska storgods” och övergav det system av dammar och dränering som tidigare kontrollerats av staten resulterade detta 1866 i torka och en fruktansvärd hungerkatastrof med en miljon döda.

Karl Marx (1818-1883), (Foto: Public Domain)

Människan måste enligt Marx i alla samhällen och produktionssätt brottas med naturen för att tillgodo-
se sina behov: ”Frihet kan på detta område bara bestå av detta, att den socialiserade människan, de associerade producenterna, sköter sin metaboliska interaktion med natu-
ren rationellt och bibringar den under sin kollektiva kontroll istället för att domineras av den som en blind makt; och förverkligar denna metabolism med minsta möjliga kostnader av energi och på villkor som är mest värdiga och ändamåls­enliga för deras mänskliga natur”.

I sina ekonomiska manuskript 1864-65 varnar Marx för att kapitalismen ”istället för att medvetet och rationellt behandla jorden som en permanent gemensam egendom, som ett inalienerbart villkor för existensen och reproduktionen av kedjan av mänskliga generationer, har exploateringen och förslösandet av jordens krafter”.

Saito visar i ett kapitel om Marx ekologi efter 1868 på hans stora intresse för debatten mellan olika jordbruksexperter av till exempel den ”fysiska” och ”kemiska” skolan om vilka ämnen som är viktigast att tillföra för att öka jordens fruktbarhet, mineraler eller nitrater. Han redovisar till exempel det stora intryck på Marx som tycks ha gjorts av kemisten James Johnston och särskilt den tyske agronomen Carl Fraas, som delvis i polemik mot Liebig mera betonar den stora roll som klimatförändringarna spelar när avskogningen minskar jordens fuktighet och naturliga näringstillförsel av slam.

I ett brev till Engels 1868 beskriver Marx ”en omedvetet socialistisk tendens” hos Fraas. I sin bok Climate and the Plant World Over Time visar Fraas enligt Marx hur ”odling – när den växer naturligt och inte är medvetet kontrollerad (som en borgare når han naturligtvis inte fram till denna poäng) – lämnar öknar efter sig, Persien, Mesopotamien, Grekland”.

Fraas var alarmerad över konsekvenserna av den snabba avskogningen i länder som England, Frankrike och Italien, ända högt upp i tidigare otillgängliga bergsområden – vilket han ansåg reste krav på reglering. Genom sin läsning av Fraas och en rad andra forskare som John Tuckett och Friedrich Krichhof hade Marx också noterat i sitt manuskript till volym 3 av Kapitalet (del 2 och 3 av Kapitalet publicerades efter Marx död av Engels på basis av Marx ofullbordade manuskript) att inte heller skogsbruket var hållbart och att kapitalismens olösliga reva i metabolismen mellan samhället och naturen alltså inte är begränsad till jordens utarmning.

”Utvecklingen av odling och industri i allmänhet har visat sig i så energisk förstörelse av skogarna att allt som görs för att skydda och återställa dem tycks oändligt litet”, hade Marx också noterat i manuskriptet till volym 2 av Kapitalet. 

Samma kapitalistiska tendens att göra våld på naturens gränser som han såg i det ohållbara skogsbruket noterade han även på ett sätt han fann ”avskyvärt” även i djurhållningen. I en kommentar till ett utdrag från Wilhelm Hamms lovsång till den intensiva köttuppfödningen ifrågasatte också Marx om inte dennas ”fängelseceller” och groteska framavling av abnorma djur till sist kan orsaka ”en allvarlig försvagning av livskraften”.

Saito redovisar hur Marx stora intresse för polemiken mellan Liebig och Fraas och den snabba utvecklingen av naturvetenskap och teknik ledde honom till slutsatsen att det krävdes fördjupade studier för att se hur långt kapitalismen kan skjuta sina ekologiska kriser framför sig och att detta var frågor han fann nödvändigt att utveckla, vilket enligt Saitos uppfattning försenade Marx arbete med de ofullbordade del 2 och del 3 av Kapitalet.

Även hos historikern Georg Ludwig von Maurers studier av jämlika förkapitalistiska samhällens insikt om nödvändigheten att försöka reglera metabolismen mellan människor och natur såg Marx i si-na etnologiska anteckningsböcker ”en omedvetet socialistisk tendens”. Marx imponerades av den ”naturliga vitaliteten” och ekologiska hållbarheten hos självförsörjande tyska Mark-byar, som enligt honom också varit medeltidens ”enda fokus för frihet och folkliv”.

I ett brev till den ryska narodnikern Vera Zasulich uteslöt inte Marx att en socialistisk revolution i Ryssland skulle kunna bygga på liknande bygemenskaper och förklarade att det kapitalistiska systemet i Västeuropa och USA ”står i konflikt med de arbetande massorna, med vetenskapen, och med själva de produktivkrafter den genererar – kort sagt, i en kris som kommer att sluta med dess egen eliminering, genom att moderna samhällen återvänder till en högre form av en ’arkaisk’ (ålderdomlig) typ av kollektivt ägande och produktion”.

Saito understryker att det inte är möjligt att fullt ut förstå Marx ofullbordade kritik av den politiska ekonomin om man ignorerar dess ekologiska dimension. Enligt Saito visar Marx ursprungliga manuskript till Kapitalets del 3 upp vissa skillnader jämfört med dem som Engels publicerade efter Marx död, med exempel i en fotnot som gäller analysen av kreditsystemet. Bortom (små) klargöranden av vad Marx uttryckt jämfört med vad Engels publicerat av hans skrifter hävdar Saito att den fjärde delen av de nya samlade verken kommer att publicera anteckningsböcker som är desto viktigare eftersom Kapitalet är ofullbordat. 

Att läsa dessa originalkällor parallellt med vad som hittills har publicerats i Kapitalet kommer enligt Saito att övertyga forskare om att Marx ekologi är en fundamental del av hans kritik av den politiska ekonomin: ”Jag hävdar att Marx ännu starkare skulle ha betonat problemet med ekologisk kris om han skulle ha kunnat fullborda Kapitalets volymer 2 och 3”.

Saitos Karl Marx’s Ecosocia-
lism beskriver mycket litet de viktiga bidrag som Engels själv gjort för att generalisera deras gemensamma slutsatser. I sin geniala lilla skrift Arbetets andel i apans förvandling till människa förklarar Engels att djuret bara utnyttjar den omgivande naturen medan människan behärskar den, men tillägger med en lång katalog av slående exempel:

”Låt oss inte smickra oss alltför mycket med vår mänskliga seger över naturen. Ty varje sådan seger kräver ut sin hämnd av oss. Det är visserligen sant att varje seger i första hand medför de följder som vi räknat med, men i andra och tredje hand har den helt andra och oförutsedda verkningar som alltför ofta upphäver de första…

På detta sätt påminns vi vid varje steg vi tar om att vi ingalunda behärskar naturen som en erövrare behärskar ett främmande folk, som någon som står utanför naturen, utan att vi med kött och blod och hjärna tillhör naturen och står i dess mitt och att hela vårt herravälde över den består i att vi framför alla andra varelser känner dess lagar och kan använda dem på rätt sätt”.

För att restaurera denna metabo-
liska reva, som skärpts till bristningsgränsen under kapitalismen, och upprätta vad som idag kallas ett hållbart samhälle krävs enligt Marx i Kapitalet ett högre samhälle, det vill säga socialism:

”I en högre socioekonomisk formation kommer privat ägande av jorden att framstå lika absurt som privat ägande av andra människor. Inte ens ett helt samhälle, en nation, eller alla samtidigt existerande samhällen tillsammans, är ägare till jorden. De är helt enkelt dess förvaltare, dess förmånstagare, och måste efterlämna den i ett förbättrat tillstånd för kommande generationer.”

Säkert är att Marx och Engels om de levat idag – när kapitalismens irreparabla metaboliska reva har utvecklats till ett existentiellt hot mot allt civiliserat liv – skulle ägna en avgörande uppmärksamhet åt att följa och förstå det allra senaste inom dagens klimat- och Earth System-forskning.

Det blir då en huvuduppgift för dagens marxister att återknyta den röda tråden till pionjärernas ekologiska förstudier och liksom dem förstå socialismen som den livsnödvändiga nyckeln till en rationell reglering av ämnesomsättningen mellan människor och natur.