Trots att svenska folket tackade nej till kärnkraft i 1980 års folkomröstning, satsas nu mer pengar än någonsin på vidareutvecklingen av kärnteknik.Initiativet kommer ifrån Svenskt Kärntekniskt Centrum, SKC, och det är den instans som står för huvuddelen av sponsringen av Chalmers, KTH och Uppsala universitet.
SKC har funnits sedan 1982 och består av den svenska kärnkraftsindustrin och Svensk kärnkraftsinspektion. Dess uppgift är att uppmuntra kärnteknisk forskning i Sverige, och nu pumpar det in 200 miljoner kronor i universiteten, som ska använda pengarna till att sätta svensk kärnteknisk forskning på världskartan. Detta ska jämföras med 150 miljoner kronor de senaste 15 åren.
I Göteborgs Fria Tidning (2008-01-26) motiverar SKC:s företrädare Nils Olov Jonsson sponsringen så här:
– Kärnkraft är en mogen bransch, som just nu upplever en renässans. Investeringarna är väldigt stora, både utomlands och i Sverige.
– Ur det perspektivet är det förstås viktigt att branschen säkrar sina resurser, genom att verka för utbildningen av kompetent personal.
Lönsam bransch
Till större delen motiveras bidragshöjningen alltså med att hålla sig i framkanten på en lukrativ bransch.Samma typ av krass argumentation hittar man hos Imre Pazsit, professor vid Chalmers avdelning för nukleär teknologi.
I samma tidning hänvisar han till att energibehoven inom 20-30 års tid kommer att explodera i Kina och Indien.
Långsiktigheten lyser med sin frånvaro, och även om Naturskyddsföreningen, som remissinstans till SKC:s årliga forskningsrapport, konstaterar att kärnkraften inte löser klimatfrågan. Tvärtom slukar kärnforskningen resurser med stora olösta frågor, som till exempel slutförvaret av utbränt uran.
Man glömmer dessutom hela tiden bort att nämna de enorma miljö- och humanitära problem som finns i de, oftast fattiga, länder som uranbrytningen äger rum i.
Varje produktionssteg i uranframställningen genererar stora mängder radioaktivt avfall. Det är alltså inte bara färdiganvänt anrikat uran som ska slutförvaras. I Krasnokamensk i östra Sibirien, där huvuddelen av Rysslands uran bryts, bildas årligen fem miljoner ton avfall. Greenpeace rapporterade 1996 att cirka 190 gånger högre radonhalter än vad som är tillåtet har mätts upp i bostadshus kring gruvområdet och att 5 000 hektar jordbruksområden har förstörts till följd av den grundvattenhöjning som uranbrytningen förorsakat.
Industrin tar inte ansvar
Man kan bara spekulera i de direkta hälsoeffekterna för arbetarna i gruvorna.Medan Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson förlitar sig på att industrin ska ta sitt ansvar för att satsa forskningsanslag på alternativa energikällor, konstaterar vi att kapitalets makt måste brytas och de stora energiföretagen ägas demokratisk.
Stefan Berg
RS kräver:
- Avveckling av kärnkraften och fossila bränslen. Satsning på förnybara energikällor; vindkraft, sol kraft, vattenkraft till havs och biobränslen.
- Omedelbart förstatligande av energisektorn under demokratisk kontroll. Arbetarkontroll för bättre arbetsmiljö.
- Arbetarnas, lokalbefolkningens, konsumenternas och miljöorganisationernas kontroll över alla projekt som hotar miljön.
- Stoppa rovdriften på djur och miljö.
- För en kraftig utbyggnad av kollektivtrafiken och järnvägar. Gratis kollektivtrafik.
