foto: Mick Barry
Den 3 oktober blev en historisk dag i Katalonien. Miljoner arbetare, ungdomar och medborgare lamslog företag, transporter, skolor och myndigheter. De gick ut på gatorna för att visa sin avsky mot det brutala polisförtrycket den 1 oktober (folkomröstningen) och den spanska premiärministern Rajoys och andra PP-ministrars – det styrande högerpartiets Partido Popular – hot om ytterligare våld mot det katalanska folket.
Möjligheten att skapa en katalansk republik genom massornas revolutionära mobilisering sprider panik inom den spanska borgarklassen. De vet att en seger skulle öppna vägen för kampen för socialistisk omvandling av samhället i Katalonien och i resten av den spanska staten.
Den politiska krisen i Katalonien är en kris för 1978 års konstitution, vilket fick Felipe VI att hålla ett tv-tal ”till nationen” under tisdagskvällen den 3 oktober.
Skulle kungen fördöma polisens och civilgardets våld mot tiotusentals familjer, äldre och fredliga människor som endast ville rösta den 1 oktober? Skulle han känna någon sympati med närmare ett tusen människor som fick uppsöka sjukhus till följd av polisvåldet den 1 oktober? Skulle han fördöma ledarna för Partido Popular och Cuididanos (en högerpopulistisk rörelse) som stämplade generalstrejken och de enorma demonstrationerna den 3 oktober som ”nazistiska” och ”främlingsfientliga” och i som övrigt använde ett språkbruk hämtat från inbördeskriget. Skulle kungen starkt motsätta sig upphävandet av Kataloniens autonomi?
Vi förväntade oss aldrig att kungen skulle göra något av detta.
förväntat stödde kungen PP-regeringens repressiva politik och menade att den var nödvändig för att ”försvara av rättsstatens principer”.
Statens och regeringen förtryck av Kataloniens folk visar deras sanna DNA och i dem lever arvet från Franco kvar. Och efter den 1 oktober har reaktionens repression och spansk-nationalistiska propaganda trappats upp.
Regeringen har skickat 16 000 poliser och civilgardister till Katalonien och ytterligare repressiva åtgärder förbereds för att ”upprätthålla lagen”.
Men av vilken stat och vilken rätt? Vilken rätt har regeringen, full av korruption och tjuvar, som plundrat de offentliga tillgångarna för att berika en minoritet, att på detta sätt hävda sin sin auktoritet?
Det är en stat av bankirer med fickorna fulla av miljarder stulna euro som agerar. Deras lagar och ”rättsstat” har kastat oss ner i massarbetslöshet, en otrygg arbetsmarknad med svältlöner, fattigdom och elände. Det var ”rättsstatens principer” som föddes i 1978 års pakt mellan den spanska bourgeoisin och ledarna för vänsterpartierna PCE (kommunistpartiet) och socialdemokratiska PSOE (socialdemokratiska partiet) för att hejda den revolutionära utvecklingen och garantera borgarklassens fortsatta makt. Som resultat av denna pakt blev Spanien en monarki och fick ett parlamentariskt system med många auktoritära drag.
1978 års konstitution innebar bland annat att den som Franco utsett som sin efterträdare blev kung och statsöverhuvud; en lag infördes som gav straffrihet för de brott som diktaturen och staten begått; rättsväsendet, polisen och militärstyrkorna blev kvar i reaktionärernas händer. Vad gäller ekonomin stipulerade den nya konstitutionen att Spanien självklart skulle vara kapitalistiskt och en ”fri marknadsekonomi”. Katalonien, Baskien och Galicien förvägrades rätten till nationellt självbestämmande. Den nya konstitutionens maxim var, i likhet den tidigare diktaturen, att ”Spanien, är ett stort och fritt land”.
Den nuvarande massrörelsen i Katalonien för nationella och demokratiska rättigheter har ständigt bemötts med påståendet att Katalonien är ingen nation. Detta har genom historien upprepats gång på gång av den spanska centralmaktens och härskande klassens hållning och den har försvarats med hjälp av högerns repression och ibland även med direkta militära ingripanden.
Till den ilska som detta skapat ska nu läggas år av kapitalistisk kris, massarbetslöshet, utslagning, otrygga jobb och låga löner samt att unga får sin framtid bestulen.
Kampen mot nationellt förtryck och klassförtryck har sammanflätats, som i andra tider i Spanien (1909, 1931, 1934, 1936, 1977…) vilket genererar en revolutionär potential som har utmanat formerna för den spanska kapitalistiska regimens politiska dominans.
Arbetarklassen och ungdomar i hela staten måste förstå att det katalanska folkets sak är vår. ”Ett folk som förtrycker ett annat kan aldrig vara fritt”, sa Karl Marx. Därför har arbetarrörelsen genom hela sin historia alltid haft kampen för nationell befrielse inskriven på sin fana, för självbestämmande för förtryckta nationer, som en del av kampen för samhällets socialistiska omvandling.
Den 1 oktober markerade en vändpunkt i klasskampen. Inte bara i Katalonien, utan hela den spanska staten. PP-regeringens repressiva karaktär har avslöjats och regeringen är försvagad och har absolut ingen legitimitet. Regeringens försök att mobilisera socialt stöd dagarna innan folkomröstningen reducerades till minoritetsdemonstrationer som dominerade av fascister som sjöng falangistsången ”Vänd mot solen” och som gjorde fascisthälsningen.
Socialdemokratiska PSOE:s ledning gick i armkrok med PP för att krossa Katalonien och förhindra folkomröstningen den 1 oktober. Samma dag (den 1 oktober) som tiotusentals människor utsattes för polisvåld påstod PSOE-ledaren Pedro Sánchez att det var polisen som ”trakasserats” för att sedan ge PSOE:s villkorslösa stöd till ”rättsstatens principer, institutionerna, konstitutionen och Spaniens territoriella enhet” – det vill säga till regeringen. PSOE-ledningen har gjort en fullständig politisk bankrutt.
Precis som i alla historiens stora händelser har det varit massans direkta handling, deras revolutionära ingripande, som har förändrat hela situationen. Krisen i den spanska politiska regimen har gått in en ny en explosiv fas. Krisen är av sådan omfattning att den pekar mot att PP-regeringen, uppbackad av reaktionära medier, genomför en kupp mot de katalanska institutionerna, upplöser Kataloniens regering för att helt ta över styret. Både PP och Cuidadanos är villiga att spela ut det spanska nationalistiska kortet, skapa splittring och polarisering längs nationella linjer för att slå mot Katalonien och det katalanska folket. Cuididanos ledare Albert Rivera, som ser en chans att göra inbrytningar bland PP:s väljargrupper, kräver nu högljutt att den spanska regeringen ska använda sig av artikel 155 i konstitutionen/grundlagen, som möjliggör direkt styre från Madrid över Spaniens autonoma regioner, och stänga dörren till någon förhandling med generalitat (Kataloniens regering) samt skärpa förtrycket. Detta i sin tur ökar pressen på PP, som inte kan ge överge det fotfäste man har i reaktionära strömningar.
Generalstrejken den 3 oktober har visat på den enorma styrka som massrörelsen besitter. Den styrkan är så stark att den lyckats åstadkomma vad som bara för några veckor såg ut att var omöjligt – att besegra PP:s repression och vinna aktiv solidaritet från de mest medvetna arbetarna och ungdomarna i den spanska staten och hela världen . Men nu måste vi beväpna oss med en strategi för att segra.
Det kräver organisation och ett revolutionärt program.
Izquierda Revolucionaria (CWI och Rättvisepartiet Socialisternas spanska systerparti) uppmanar ledningen för CUP, Podemos, Catalunya i Comú och ERC att bilda en gemensam vänsterfront som baseras på de kommittéer som bildats till folkomröstningens försvar (CDR) och andra liknade organisationer som har bildats i Katalonien under de senaste veckorna. Med det som grund manar vi till bildande av demokratiska kommittéer för republiken på alla arbetsplatser med en samordnad uppgift att försvara ett politiskt arbetaralternativ – internationalistiskt och revolutionärt – som kan driva massrörelsen framåt mot alltmer djärva och massiva handlingar. Vi säger tydligt att vänsterfronten måste värna arbetarklassens politiska självständighet och vägra underordna sig den nationalistiska bourgeoisins parti PDeCAT och regionpresidenten Carles Puigdemont.
Vi kan inte glömma att trots att de nu drabbas av PP:s reaktionära angrepp har dessa politiska ledare tillämpat brutala sociala nedskärningar som har orsakat enorma lidanden samtidigt som de har försvarat sina egna privilegier och mycket konkreta klassintressen som Kataloniens ekonomiska elit.
Vi kan inte utesluta att dessa borgerliga ledare, som de tidigare gjort så många gånger, förbereder sig för att svekfullt förråda folket och dess önskningar i syfte att nå en uppgörelse som tjänar deras intressen med PP-regeringen och den spanska staten.
Vänstern som kämpar, arbetarrörelsen och fackföreningar i Katalonien – tillsammans måste vi bygga en gemensam front som kan möjliggöra att den revolutionära krisens utfall blir till de förtrycktas förmån.
Detta kräver en upptrappad och fördjupad kamp; att vi börjar förbereda för en total generalstrejk utan tidsgräns för att bekämpa statens våldsamma förtryck och driva bort dess styrkor från Katalonien för att upprätta en katalansk republik med en vänsterregering vid makten.
En sådan vänsterregering skulle omedelbart ta sig an uppgifterna att stoppa nedskärningar, rusta upp vård och skola, skapa miljoner nya jobb till löner som det går att leva på, stoppa vräkningarna och börja bygga bort bostadsbristen genom en satsning på allmännyttan och offentliga lokaler. En sådan regering skulle vara beredd att fullt ut konfrontera marknadens diktatur genom att förstatliga storföretag och banker och på den grundvalen utarbeta en demokratisk plan för att tillfredsställa gemensamma behov.
Med nödvändighet kommer vägen till en katalansk republik att kantas av avgörande strider mot PdECAT, Puigdemont – mot hela den politiska och ekonomiska oligarkin som styrt Katalonien och som bedrivit samma nyliberala politik som PP gjort.
Genom den fortsatta kampen öppnas också dörren till en socialistisk republik i Katalonien och en federal socialistisk republik baserad på fri och frivillig förening mellan de folk och nationer som för närvarande utgör den spanska staten, vilken skulle vinna den aktiva solidariteten hos Europas och världens förtryckta massor.
