Den självstyrande irakisk-kurdiska regionens 71-årige president Masoud Barzani deklarerade på söndagen i ett tal inför det regionala parlamentet att han avgår. Samtidigt skjuts det nyval som hade planerats till den 1 november upp på obestämd tid och kastas den kurdiska regionen in i en ny existentiell kris.
Barzanis avgång är en direkt konsekvens av att han efter att ha satsat alla kort på en folkomröstning den 25 september om en självständig kurdisk stat istället för förhandlingar med regeringen i Bagdad fick se en irakisk militär intervention av Kirkuk och alla omtvistade territorier som kurderna haft kontrollen över sedan 2014, vilket nu även hotar det tidigare självstyret.
Därmed har Irak enligt premiärministern Haider al-Abadi förklarat den kurdiska folkomröstningen, där 93 procent av de 70 procent som deltog röstade ja till en egen stat, vara ”en sak i det förgångna” som regeringen i Bagdad vägrar förhandla om. Samma dag gav de kurdiska peshmergastyrkorna även upp kontrollen över den viktiga kurdisk-turkiska gränsposteringen Fishkabur, där de pipelines passerar som tar oljeexporten till Ceyhan i Turkiet.
Enligt uppgifter i New York Times ska en uppgörelse även vara nära om att peshmerga också ska ge upp kontrollen över alla gränsövergångar till Turkiet, Iran och Syrien. Därmed skulle den kurdiska regionala regeringen (KRG) inte bara förlora kontrollen över flera oljefält, utan också över alla de handelsvägar som är vitala för den kurdiska regionens ekonomi.
Detta är, som New York Times konstaterar, det största bakslaget för Iraks kurder sedan regionen uppnådde autonomi från Bagdad under beskydd av USA:s flyg efter Gulfkriget 1991.
Till de oerhört splittrande effekterna av KRG:s fiasko hör att Barzani och hans klanstyrda kurdiska demokratiska parti (KDP) anklagar de ledande inom den rivaliserande talabaniklanens Kurdistans patriotiska unionsparti (PUK) för högförräderi genom att själva ha förhandlat med den iranske generalen Kassem Soleimani om att låta de peshmergastyrkor i Kirkuk som stod under PUK:s kommando släppa in den irakiska armén och shiamuslimska milisen i staden utan strid – något som dessa i sin tur hävdar att KDP gått med på för att undvika ett katastrofalt blodbad.
Under det tal där Barzani förklarade sin avgång riktade denne även bittra anklagelser för svek mot både den irakiska regeringen som peshmerga kämpat tillsammans med mot IS och mot USA, och sade: ”Vårt folk borde nu fråga om USA var införstått med Iraks attack och varför de inte förhindrade det”.
Frågan är nu om KDP och PUK inför risken av en total och kaotisk splittring mellan dessa och de provinser där de har sina respektive fästen nu kan hitta ännu en rutten kompromiss under galgen i ett försök att åtminstone kunna upprätthålla ett sken av bevarat kurdiskt självstyre?
En annan fråga är om oppositionspartiet Gorran (”Förändring”), som är det länge åsidosatta parlamentets näst största parti och som länge har velat ersätta Barzanis presidentskap, har tillräcklig styrka för att kunna utmana dessa omvittnat extremt korrupta klanpartier.
Det katastrofala bakslaget för Iraks kurder måste rimligen även innebära ett varnande exempel för de syriska kurder i PYD och dess väpnade styrkor YPG som med hjälp av USA-flyg och allierade arabiska grupper inom Syriens demokratiska styrkor visserligen har fullbordat en militär seger över IS i Raqqa, men dessvärre har lämnat efter sig en sönderslagen spökstad och hundratusentals nya flyktingar.
De syriska kurdernas organisationer har visserligen redan från början valt att avstå från utropandet av en ny stat i Rojavas tre kurdiska provinser, men kan knappast räkna med något automatiskt stöd från Trumps USA ens för den federala lösning med regionala självstyren inom Syrien som Ryssland säger sig stödja och som man nu försöker förmå Assadregimen att gå med på.
Inte ens till tänderna beväpnade nationella befrielserörelser som de kurdiska i Irak, Syrien eller Turkiet har någon verklig chans att förverkliga sin dröm om en ny stat utan ett smittande revolutionärt demokratiskt och socialistiskt program, parat med en praktik i kampen som kan mobilisera massivt stöd av alla andra folkgruppers arbetare och förtryckta i de regioner där de kämpar.
Först med en revolutionär omvälvning av hela regionen kan en kurdisk stat bli verklighet, om det kurdiska folket vill detta och kan få tillräckligt starkt stöd för det av de arbetande massorna även bland deras många irakiska, syriska, turkiska och iranska grannar. ■
