I internationella långivares och investerares ögon var Kenya tidigare ett positivt exempel på ett land som genomlidit kolonialismen och tagit sig ut på andra sidan. Kanske inte som en fungerande demokrati, men utan inbördeskrig och med en ekonomi som ansågs fungera – även om majoriteten av landets befolkning hölls kvar i djup fattigdom.De våldsamma efterspelen som följde på valet i slutet på 2007 slog dock sönder illusionerna. Medan korruptionsskandalerna avlöser varandra i den koalitionsregering som skulle leda landet mot stabilitet, har missväxt och kraftigt höjda matpriser ställt 10 miljoner av landets 37 miljoner invånare på svältens rand.
Hungerkatastrofen är främst ett resultat av att de korta regnen i slutet på förra året i princip uteblev i flera områden längs kusten och i landets centrala delar. Många självförsörjande småbönder tvingas nu köpa basgrödor som vete och majs.
Matbristen har emellertid förvärrats av regeringens agerande. När matbristen blev akut visade det sig att det lager av majsmjöl som ska undsätta befolkningen i krissituationer var betydligt mindre än förväntat. Regeringen visade sig vara högst inblandad i den korruptionshärva som se- dan dess har rullats upp, där mjöl köpts loss billigt och sålts vidare, bland annat till det krigsdrabbade Sudan.
Bland de misstänktas skara finns Raila Odinga, ledare för ODM, Orange Democratic Movement, som utmanade president Kibakis PNU i va- let 2007. En av ODM:s huvudfrågor var att bekämpa korruptionen, och hur ihåligt det än kan låta i efterhand vann det stort gehör. Fram till att valresultatet offentliggjordes i december 2007 tydde allt på en klar seger för ODM. När Kibaki och PNU istället utropade sig som vinnare dröjde det inte ens ett dygn innan de första våldsamheterna bröt ut.
I två månader härjades delar av landet av ett väpnat kaos som dödade 1 500 personer och tvingade 300 000 till att fly från sina hem.
Efter internationella påtryckningar och medlingsingripanden av FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan, bildades i februari 2008 en koalitionsregering mellan de båda stridande parterna, vilket stoppade våldet. Drygt ett år senare har regeringen inte lyckats föra landet närmare försoning, än mindre erbjuda några lösningar på landets enorma fattigdoms- problem.
Det blir snarare alltmer uppenbart att denna stora koalition paralyseras av sin egen tyngd. Att sätta de båda rivaliserande partierna i samma regering krävde nämligen en fördubbling av antalet ministerposter till 41 stycken, vilket tillsammans med en fördubblad stab av ställföreträdare fått regeringen att svälla till 94 personer. Eftersom lönenivåerna för de kenyanska ministrarna är rekordhöga, omkring 80 000 kronor i månaden skat- tefritt i kombination med diverse subventioner och bidrag för hus och bilar, har detta i sig inneburit en allvarlig belastning på den redan ansträngda statsbudgeten.
När det gällde rättsskipningen efter våldsamheterna stödde både ODM och PNU, påhejade av människorättsorganisationer, till en början förslaget om en nationell sanningskommission. Men det framkom snart att det i förslaget fanns klausuler som erbjöd alla uppgiftslämnare amnesti. De högst ansvariga skulle därmed inte bara få chansen att slippa undan ostraffade, utan också möjliggöra deras fortsatta politiska karriärer.
Under 2008 kallades två utomstående kommissioner in för att sammanställa vittnesmål. De uppgav båda att man motarbetades kraftigt av beslutsfattare och tjänstemän. Medan den första gruppen, ledd av Johann Kriegler, till slut gav upp och förklarade uppdraget omöjligt, möjligen av rädsla för att alla offentliggöranden och anklagelser kunde leda till att våldsspiralen snurrade igång på nytt, presenterade den senare, Wakikommissionen, till slut en över 600 sidor tjock rapport.
Samtidigt står det allt klarare att våldet i samband med valen varken var en isolerad händelse eller kan ges en förenklad förklaring i form av etniska motsättningar. Snarare har det sin grund i djupa sociala orättvisor och ytterst i en misslyckad, korrumperad statsapparat. Wakirapporten pekade ut ungdomsarbetslösheten som en av nyckelfaktorerna bakom våldet. Två miljoner unga mellan 15 och 24 år beräknas stå utanför både arbetslivet och skolgång.
Förutom oron för att ställas till svars för våldsamheterna efter valet, delar ledningarna för ODM och PNU intresset av att berika sig själva och de sina.
Resultatet är att Kenya nu står helt utan opposition och att det inte finns någon politisk kraft som ens i ord kan kritisera regeringens förehavanden, än mindre erbjuda ett alternativ.
Den ekonomiska världskrisen börjar nu få reella effekter också i Kenya. Krisen fick ett nästan omedelbart genomslag i turistbranschen, en av landets viktigaste näringar. Flera stora hotell längs kusten har tvingats slå igen i år, vilket har lett till att omkring 20 000 personer har förlorat sina anställningar.
Efterfrågan på exportvarorna te, kaffe och framförallt blommor faller. Bara i år uppskattas en tredjedel av de en och en halv miljon anställda inom blomsterindustrin förlora sina jobb. Därutöver ökar varslen. Bland andra landet största telekombolag Zain och bryggeriet East African Breweries har meddelat att stora personalnerskärningar är att vänta under de kommande månaderna.
En bild av det missnöje som redan finns gavs under årets 1 maj-demonstrationer, där talkörerna handlade om de grundläggande behoven av majsmjöl och elektricitet. Den största demonstrationen hölls i Uhruparken i Nairobi. Enligt rapporter i nationella media gjorde fackets ordförande sitt bästa för att lugna stämningarna innan regeringens sändebud, arbetsmarknadsminister John Muynes, skul- le tala. Trots att Muynes sa sig komma med ”goda nyheter” om höjda löner med omkring 20 procent för de som tjänar minst, möttes han av massiva burop och tvingades korta ner sitt tal. De utlovade löneökningarna äts nämligen upp av inflationen, som ligger på omkring 26 procent.
Förutom den stora lärarstrejken tidigare i år lamslogs kollektivtrafiken i Nairobi tillfälligt 7 och 8 april, sedan matatuförarna (matatu är större minibussar) gått ut i strejk. De protesterade mot de ständiga trakasserier de ut- sätts för:
– Polisen har utövat utpressning mot oss genom tillslag och arresteringar. När de stoppar oss, vill de aldrig se om våra tillstånd är giltiga. Det enda de är ute efter är sin ”andel”, förklarade Njuguna Kahenya, ordförande för matatuförarnas nybildade fackförbund, för Kenyas största dagstidning Daily Nation.
Förutom polisen, ansätts matatuförarna också av den så kallade Mungikiklanen, ett löst sammanhållet kri- minellt nätverk kring ledaren Mungiki. De tillhör president Kibakis stam kikuyu och försöker spela såväl på det växande missnöjet mot regeringen som på de etniska motsättningarna genom att framställa sig som den kraft som försvarar kikuyers rättigheter. I delar av Nairobis slumområden är Mungikiklanen de enda som kan erbjuda beskydd och sociala rättigheter, vilket tillsammans med den revanschistiska retoriken i vissa områden lockat till stöd, framförallt bland unga män.
Ett mer lovande exempel på gräsrotsprotester mot regeringen gavs i förra veckan då en mängd kvinnoorganisationer gick samman i en sexstrejk. Kvinnor drabbades hårdast av våldet efter valen, framförallt de fattiga kvinnorna i Nairobis förorter, där en kvinnoklinik rapporterade en tredubbling av antalet våldtäktsoffer. Kvinnor utgör också en stor del av de internflyktingar som ännu inte kunnat återvända till sina bostäder. Även om kampmetoden kan uppfattas som något tveksam och opolitisk, är det mot den bakgrunden som sexstrejken måste ses. Den samlade kvinnor från olika etniska grupperingar i en konkret aktion. Det gör sexstrejken till ett konkret – om än litet och isolerat – exempel på hur alternativet måste byggas, nämligen genom organisering underifrån.
Missnöjet mot regeringen växer och allt tyder på att antalet protester och våldsamma missnöjesyttringar kommer att öka. För närvarande saknas dock helt en politisk kraft som på allvar skulle kunna utmana regeringens politik och mobilisera landets fattiga majoritet bakom ett program för ekonomisk och social rättvisa.
Ulrika Waaranperä
