foto: Flickr: Michel Temer
Xi Jinping ökar repressionen för att försöka mala ned arbetarkampen.
Hur allvarlig är den ekonomiska krisen i Kina? Är Xi Jinping verkligen den starkaste ledaren sedan Mao, som många hävdar? Vart leder diktaturens utrikespolitik, som till exempel dess signatur, den ekonomiska ”Bälten och vägar”-planen? Kommer denna att erhålla ännu mer styrka eller ställas inför bakslag?
Det ägde rum 2 663 strejker i Kina under år 2016, enligt den Hongkongbaserade NGO:n China Labour Bulletin, som sammanställer dessa siffror baserade på rapporter i sociala media. De sammanlagda siffrorna för antalet strejker inom transport-, service- och detaljhandelssektorerna är för första gången större än antalet strejker inom tillverkningsindustrin.
Inom tillverkningsindustrin är outbetalade löner och socialförsäkringar huvudorsaken till arbetarprotester. Det totala beloppet på outbetalade löner under år 2015 uppgick till 32,3 miljarder kronor.
Kina har flest dollarmiljardärer i världen – 594 stycken. Det sitter 100 miljardärer i Kinas fejkparlament, Nationella folkkongressen (NPC), vilket är världens rikaste parlament. Samtidigt ligger den genomsnittliga månadslönen för arbetare på 3 800 kronor.
Internationella finansinstitutet, ett globalt bankorgan, anger att Kinas skuldsättning under år 2017 är 304 procent av BNP. Detta är en extremt hög nivå och ökningen har varit väldigt snabb under det senaste årtiondet sedan den globala kapitalistiska krisen började.
Kina lanserade under år 2008 ett omfattande stimulanspaket för att injicera billiga krediter i ekonomin. Många lokala myndigheter och statligt ägda företag har billigt lånat upp sig på stora mängder pengar för att finansiera utökade investeringar. Detta ledde dock till den skuldackumulation som finns idag.
Xi Jinping vill lansera ekonomiska reformer för att föra över mer privatkapital till de statligt ägda företagen. Hans ekonomiska agenda går ut på att tillåta mer av marknadskonkurrens i förhoppningen om att en del skuldsatta små och medelstora statligt ägda företag ska kunna slippa betala. Men detta kommer, om det genomförs, att innebära ytterligare en inbromsning av den ekonomiska tillväxten. Detta förklarar varför han i praktiken har backat ifråga om ekonomiska reformer, genom att injicera ännu mer krediter i ekonomin.
Det är absolut omöjligt att ha råd till boende. I storstäder som till exempel Peking och Shanghai motsvarar genomsnittspriset per kvadratmeter en genomsnittlig årsinkomst. I städer som New York och Tokyo kostar det en månadsinkomst.
Spekulanter investerar i allt högre grad på bostadsmarknaden därför att det inte finns några andra profitabla sektorer och att aktiemarknaden betraktas som alltför riskfylld. Det innebär att om Kinas bostadsbubbla brister kommer det att ha en större inverkan på banksystemen än vad som var fallet i Japan på 1990-talet.
Den kinesiska regimens utrikespolitik är knuten till den inhemska situationen och till potentialen för politiska och ekonomiska kriser. Den kinesiska ekonomin har emellertid också växt utöver sin egen nationella marknad, vilket är ett problem som blir mer akut på grund av den internationella situationen med en globalisering som går baklänges och en framväxande protektionism.
Kina har för närvarande ett övertag över USA i fråga om konflikten i Sydkinesiska sjön. Fler och fler länder har under de senaste åren vänt sig bort ifrån USA-blocket till Kina för handel och investeringar, inklusive Malaysia, Filippinerna och Australien. Denna process har accelererat under Trump.
Trump står inför en omfattande kris och påtryckningar inom USA och från Wall Street om att inte engagera sig i en stor konfrontation med Kina. Men detta kanske bara blir tillfälligt på grund av de många spänningar som nu finns mellan de två makterna.
Bältes- och väginitiativet (också känt som ”OBOR” – One Belt One Road, ”Ett bälte, en väg”) är Xis plan för att länka samman 65 länder, som tillsammans står för 55 procent av den globala BNP:n, 70 procent av världsbefolkningen och 75 procent av den globala energiförsörjningen, i en Kinaledd ekonomisk sfär.
OBOR är ”imperialism med kinesiska kännetecken” och förkroppsligar kinesisk ekonomisk och politisk dominans. Det kommer att innebära nya vinnare och förlorare bland de länder, sociala klasser och nationella minoriter som täcks av OBOR. OBOR-länderna inkluderar många som står inför militära och säkerhetskriser, terrorism och inbördeskrig, som Pakistan, Afghanistan, Burma och de centralasiatiska staterna. Det är därför som den kinesiska regimen överväger att sätta in eller använda militära styrkor i dessa länder; för att skydda sina tillgångar.
Det mullrar redan nu från massmotstånd ifråga om markrofferi, nedsmutsning, korruption och nationellt förtryck i åtskilliga av dessa länder, vilket också kan återspeglas i form av förhöjda an-ti-Kina- och antikinesiska nationalistiska stämningar. Detta kan tillsammans med de ekonomiska riskerna leda till en ”imperieöveransträngning” som istället för att rädda den kinesiska regimen kan komma att utlösa ekonomiska och politiska kriser i Kina.
Den kinesiska regimen behöver lansera OBOR på grund av den förlamande höga överkapaciteten på hemmaplan – för mycket stål, cement, glas, med mera. Kina har världens största tillverknings- och ingenjörsföretag och de behöver utlandskontrakt.
Den statliga repressionen är, ställd inför en ökning av arbetarstrejker och massprotester, den allvarligaste sedan rörelsen på Himmelska fridens torg år 1989. Ifråga om kontroll över media måste nu alla dagstidningar (omkring 2 000 stycken) lyda order från centralregeringens propagandadepartement vad gäller politisk nyhetsrapportering. Ordalydelserna måste vara exakt likadana. Regimen har även slagit ner på kulturella och underhållningsnyheter för att blockera skvallerreportage om kändisar.
Den statliga repressionen sträcker sig också utomlands. Fler och fler sydostasiatiska länder stödjer Kinas attacker på demokratiska rättigheter i Hongkong och Taiwan.
Xi Jinping är tvungen att försöka centralisera makten inom den kinesiska staten på grund av dess försvagade grepp över regionala myndigheter och dessa myndigheters tilltagande ovilja att följa Pekings order ifråga om den ekonomiska politiken. Det borgerligt liberala skiktet i Kina är extremt svagt då den breda majoriteten av kapitalistklassen är knuten till regimen. Deras program är begränsat och odemokratiskt.
Xis regim kommer sannolikt inte att göra några betydande demokratiska eftergifter. Huvuddraget i dagsläget är dock den kinesiska regimens rädsla för att vilka småreformer som helst kan komma att utlösa massrevolutionära vågor och påskynda dess störtande. De fruktar för att Kina under sådana förhållanden kommer att brytas upp territoriellt, vilket inte är ett helt orealistiskt scenario.
Den permanenta revolutionens idéer är än mer tillämpbara på dagens Kina i kampen för att omvandla vad som är en unik form av statskapitalistisk diktatur, därför att borgarklassen är extremt beroende av den befintliga staten; de återstående borgerligt demokratiska uppgifterna (demokratiska val, lösningen av den nationella frågan) måste genomföras av arbetarklassen. Arbetarklassen kommer inte att stanna vid borgerligt demokratiska förändringar, utan fortsätta med att genomföra en socialistisk revolution. ■
