Valet i Pakistan blev ett förkrossande nederlag för Musharrafs stödpartier, men också för de religiösa partierna. Oppositionen vann en jordskredsseger. Nu tar en stor koalition mellan mördade Benazir Bhuttos PPP och Nawaz Sharifs PML-N form. Men för människorna på gatan kommer illusionen att bli kortvarig, eftersom den ekonomiska politiken kommer att förbli liberal och marknadsekonomisk. Resultaten i parlamentsvalet kom som en stor överraskning för president Musharraf och hans allierade. Musharraf förväntade sig en storseger, en förhoppning han uttryckt flera gånger. Till exempel sa han i en intervju med den brittiska tidningen Independent, att hans parti PML-Q (Pakistani Muslim League Quaid-e-Azam) och dess främsta allierade Muttahida Quami Movement (MQM) skulle vinna en majoritet i valet 18 februari.
Folkets domslut blev dock ett helt annat. PPP, Pakistanska folkpartiet, under ledning av Benazir Bhuttos man Asif Ali Zardari, och Nawaz Sharifs PML-N (Pakistani Muslim Leauge – Nawaz) har båda utropats till segrare. I Musharrafs läger är det endast MQM som lyckats behålla väljarstödet.
PPP blev största parti i nationalförsamlingen, men de 90 mandaten av totalt 272 ger inte egen majoritet, vilket betyder att PPP inte kan bilda regering själva. PML-N blev näst största parti med 70 mandat. Musharrafs PML-Q fick endast 40 platser. Största förlorare är MMA – Muttahida Majlis-eAmal, en allians mellan religiösa partier – som endast tog 5 mandat totalt.
Valdeltagandet blev inte så lågt som befarat, men det skiftade stort från plats till plats. Enligt officiella siffror låg valdeltagandet på 45 procent i genomsnitt. I Baluchistan och i en del områden i Nordvästra gränsprovinsen var valdeltagandet historiskt lågt – i vissa områden 15 procent. På landsbygden i provinserna Sindh och Punjab var det däremot många som röstade.
Valresultatet utgör ett hårt slag mot Musharraf och hans politiska program. Ledarna för PML-N, ANP och PPP har redan ställt krav på Musharrafs avgång som president. Även om han valdes till president av den tidigare församlingen behöver han få ett förtroende från den nyvalda, vilket verkar omöjligt för närvarande. Den nyvalda majoriteten i parlamentet kommer att isolera honom än mer och den nya arméchefen har redan börjat distansera sig från Musharraf. Många före detta generaler, högre teknokrater och politiska kommentatorer ber honom att avgå utan bråk och lämna över makten till de valda ledarna. Han har vägrat och beslutat sig för att ta strid.
Musharraf trodde sig ha stärkt sin ställning genom att avlägsna de motspänstiga domarna och införa undantagslagar den 3 november 2007. Sedan han beslöt sig för att få bort överdomaren i högsta domstolen, Iftikhar Chaudhary i mars, har alla hans försök att stärka sin ställning motverkat sitt syfte. Han försökte fixa valet, men armén vägrade backa upp denna plan. Istället gav arméns nya chef, Ashfaq Kayani, klara instruktioner till underrättelseorganisationerna att inte blanda sig i politiken.
Musharraf har börjat inse att han förlorat sin styrka sedan han avgick som arméchef. Efter att ha haft ett fast grepp om makten under åtta år, måste den före detta generalen och USA:s främste allierade i kampen mot al-Qaida nu ägna sig åt desperat kohandel med ett fientligt sinnat parlament som, i teorin, skulle kunna kräva att han ställs inför riksrätt. Musharraf kommer bara att sitta kvar under en övergångsperiod. Den egna politiska överlevnaden kommer att ersätta ”kriget mot terrorism” som Musharrafs viktigaste fråga. Han kommer att upptäcka att det är svårt att samarbeta med den opposition som vill omintetgöra det mesta av de åtgärder han genomfört efter att konstitutionen upphävdes tillfälligt och undantagslagarna infördes i november.
Musharraf kan möjligen försöka splittra oppositionen och manipulera PPP, eller en del av det, för att behålla makten. Det kommer dock inte att bli lätt. Just nu beror hans framtid på bildandet av en koalitionsregering. Om PPP, PML-N och Awami National Party (pashtunska nationalister), bildar en koalition utan MQM, kommer Musharrafs framtid att vara dyster och hans dagar vid makten räknade. Ett visst andrum kan han få om han övertalar ledningen för PPP att istället bilda en koalitionsregering med PML-Q, vilket kan bli väldigt svårt.
Koalitionsregeringen kommer antagligen att bestå av PPP, PML-N och ANP (Awami National Party). Men processen kommer inte att vara enkel och okomplicerad. Det finns skillnader mellan dessa partier i många frågor. PPP och ANP vill fortsätta dagens ”krig mot terrorismen” medan PML-N vill utreda den politiken. ANP och PPP är inte intresserade av att återinsätta de avsatta domarna, medan PML-N vill göra det till varje pris. PML-N har en orubblig inställning mot Musharraf, medan PPP kan tänka sig vissa eftergifter. ANP kommer att trycka på för ytterligare rättigheter och autonomi för provinserna.
Om PPP försöker bilda regering utan PML-N kommer den att bli en väldigt bräcklig och instabil regering som inte kommer att kunna sitta kvar särskilt länge. Etablissemanget kommer att göra sitt bästa för att få en svag, lätthanterlig regering, eftersom en stark regering alltid har inneburit problem för den härskande eliten. En svag regering kommer även att passa Musharraf, då det ökar hans möjligheter att manipulera politiken till sin egen fördel.
Människorna firar oppositionspartiernas seger på gatorna. De är glada att de kunnat besegra PML-Q och de religiösa partierna. Stämningen är glad och uppsluppen.
Det finns vissa illusioner om den nya regeringen, men de kommer att bli kortlivade då massorna kräver resultat omedelbart. Pakistans arbetarklass och fattiga vill ha sänkta priser på mat och andra livsnödvändiga varor. De vill ha rättvisa, jämlikhet, bättre levnadsförhållanden, ett slut på fattigdom och förtryck. Inget av detta kan uppnås under dagens system.
Den nya regeringen kan inte lösa de problemen, då den kommer att fortsätta med samma ekonomiska fria marknadspolitik.
Dagens illusioner kommer att vändas till desillusionering och sedan bitter vrede.
PML-Q var säkra på att etablissemanget skulle fixa valet åt dem. De försökte med alla typer av smutsiga trick och repressiva åtgärder. Partiets kandidater erbjöd folk pengar i utbyte mot röster – i vissa områden gav de 1 500 till 2 000 rupier (150 till 200 kronor) för varje röst. Administrationerna på distrikts- och provinsnivå arbetade öppet för PML-Q. De använde miljarder rupier under valkampanjen i tidningar och elektroniska media. De försökte även köpa röster genom utvecklingsarbete. I Punjab användes till och med polisen för att pressa folket på landsbygden att rösta på kandidater som stödjer Musharraf. Alla dessa försök och smutsiga trick misslyckades dock. Nästan alla ledande och före detta ministrar förlorade stöd i valet, inklusive partiets ordförande och tilltänkta premiärministerkandidat, liksom alla de som anses stå Musharraf nära. PML-Q utraderades helt i Sindh, Nordvästra frontprovinsen och i Punjabs städer, medan man blev största parti i Baluchistan.
Men majoriteten av människorna i Pakistan har förkastat musharrafregimens och dess allierades politik fullständigt. PML-Q fick endast 13 procent av de totala antalet röster. I detta val har arbetare och fattiga uttryckt sin ilska över PML-Q:s nyliberala ekonomiska politik som ökat fattigdom, arbetslöshet, hunger, priset på mat och livsnödvändiga varor, elavbrott och matbrist. Levnadsstandarden och livskvaliteten föll snabbt under den PML-Q-ledda regeringen.
Även om PPP vann 90 mandat i nationalförsamlingen och majoritet i Sindhs provinsförsamling, har den misslyckats med att omvandla sympatierna efter mordet på Benazir Bhutto till en storseger i valet. Nationellt fick de över 30 procent av de avgivna rösterna men inte de 40 procent som alla förutsägelser sagt.
PPP gick bra på landsbygden i Sindh men fick knappt några röster alls i Karachi och Hyderabad – de största städerna i Sindh. I Punjab kom de tvåa efter PML-N. PPP gick även bra i valet till nationalförsamlingen i Nordvästra frontprovinsen och Baluchistan, där de kom tvåa efter ANP respektive oberoende kandidater.
I alla opinionsundersökningar före valet förutsågs PPP ta mellan 110 och 120 mandat i nationalförsamlingen. Att man misslyckades berodde på att man enbart litade på sympatifaktorn efter mordet på Benazir Bhutto och inte förde någon valkampanj kring de fattiga massornas och arbetarklassens viktigaste frågor. Ledningen misslyckades med att bedöma stämningarna och förlorade till de andra partierna i olika områden.
Valet visade återigen att PPP inte har kvar det stöd bland dessa människor som man hade under 70- och 80-talen.
Under 1970- och 1980-talen sågs PPP som arbetarklassens och massornas parti. Men nu har de arbetande massornas medvetande och inställning till partiet förändrats. PPP har fortfarande ett stort stöd i val, men inte som ett parti för de fattiga. Det har förlorat sin största chans att själv bilda regering på grund av att de inte har ett klart program, strategi och paroller för att mobilisera massorna. PPP misslyckades att föra ut ett klart budskap på frågan om rättsväsendet, prishöjningar och om regeringen Musharraf.
Nawaz Sharifs PML-N steg fram som den stora vinnaren i detta val. Ingen trodde att de skulle ta 70 platser i nationalförsamlingen. De slog ut PML-Q och PPP i Punjab, genom att ta hälften av provinsens mandat och 88 procent av platserna i Punjabs städer. PML-N tog en stor del av antimusharrafrösterna i Punjab. I förra valet 2002, tog de endast 17 mandat vilket betyder en uppgång med 53 mandat.
Nawaz Sharif tog klar ställning mot Musharraf och lovade att återinsätta de avsatta domarna inklusive överdomaren i högsta domstolen. Hans parti tog upp de fattiga massornas problem. Det använde en radikal antietablissemangsretorik och paroller för att få stöd av arbetar- och medelklassväljare. Nawaz Sharif lyckades föra fram sig själv som ett alternativ som kunde få ett slut på Musharrafs styre och tyranni. Hans parti lyckades mobilisera den högerorienterade medelklassen och arbetarklass- och fattiga väljare för demokrati.
De största förlorarna i valet var fundamentalistiska religiösa partier. Alliansen MMA tog endast fem mandat i nationalförsamlingen. I valet 2002 tog denna allians 55 mandat och även en klar majoritet i Nordvästra frontprovinsen med 64 platser av 99. I detta val tog de dock endast åtta mandat. Nordvästra frontprovinsen ansågs vara ett starkt fäste för religiösa partier, men valresultatet visar något helt annat. De sekulära och liberala PPP och ANP tog de flesta rösterna. De fattiga i Nordvästra frontprovinsen och Baluchistan har förkastat de fundamentalistiska religiösa krafter som misslyckats med sin politik under regeringstiden.
Efter den imperialistiska aggressionen i Afghanistan har MMA utnyttjat de antiamerikanska stämningarna i Nordvästra frontprovinsen fullt ut. Men MMA-styret i provinsen misslyckades med att lösa något av de problem den utfattiga massan ställts inför. Befolkningen var även ursinnig över att MMA misslyckats med att kontrollera den växande vågen av religiös extremism och aggressivitet. Också MMA-ledningens stöd för etablissemanget bidrog till dess fall. Valet var en klar indikation på att människor i provinsen inte vill ha Talibanernas eller al Qaidas islam och militans. Också nationellt visade valresultatet på dessa trender och stämningar. Den överväldigande majoriteten av befolkningen stödjer inte religiös fundamentalism. I området Swat i Nordvästra frontprovinsen tog islamister över fem städer för några månader sedan och den militära operationen pågår fortfarande. Här vann det sekulära ANP alla platser såväl till nationalförsamlingen som den regionala församlingen.
Sedan 2002 har Musharraf försökt intala såväl det egna landet som västmakterna att fria och rättvisa val skulle betyda en seger för religiösa extremister. Nu har valet visat att detta bara var en myt. Socialist Movement Pakistan (SMP, CWI i Pakistan) har redan tidigare förutspått en tillbakagång för de religiösa partierna. Än är inte arbetarklassen och de fattiga massorna redo att följa fördärvets och mörkrets krafter.
Valresultatet visar klart att de arbetande massorna och fattigbönderna vill ha en förändring. De har röstat för att oppositionspartierna ska förändra och förbättra deras liv.
Men PPP, PML-N och andra oppositionspartier vill inte ha någon verklig förändring i systemet. De representerar samma härskande klass och kommer att försvara deras system och intressen.
Det finns inget parti som tar tillvara arbetarklassens rättigheter och intressen och försvarar dem. Det finns ett trängande behov av ett eget parti för arbetarklassen, med ett klart program för en radikal förändring och socialism. Alla reaktionära krafter som besegrats i valet kommer att komma tillbaka om den nuvarande ruttna kapitalistiska staten inte förändras i grunden – något den härskande klassens partier och ledning inte vill ha något alls att göra med. Detta val och denna nya kapitalistiska regering kommer inte att lösa något vilket inkluderar den djupgående politiska krisen i det pakistanska samhället.
Khalid Bhatti
Socialist Movement Pakistan (CWI), Lahore
SMP, CWI i Pakistan, kämpar för att bilda och bygga ett parti för arbetarklassen och de fattiga massorna.
SMP kräver:
- Sänk priserna på mat, el, gas och andra livsnödvändiga varor med åtminstone 50 procent omedelbart!
- Avskaffa feodalismen och dela ut jord till de jordlösa bönderna och fattigbönder.
- För ett nyval till en revolutionär konstitutionerande församling som ska förbereda en demokratiskt socialistisk konstitution med fulla demokratiska och nationella rättigheter!
- För en demokratisk arbetar- och bondeledd representativ regering!
- Stoppa privatiseringarna! Förstatliga ekonomin med storindustrin, banker, jord, handel, finansiella och försäkringsföretag under demokratisk arbetarkontroll och styre i en planerad ekonomi!
- Ingen militärdiktatur; få ett slut på tyranniet och förtrycket!
- KAMP MOT IMPERIALISMEN; Stoppa det dödande av oskyldiga som USA:s ”krig mot terrorn” innebär!
