Fascismen är ingen naturkatastrof, utan “en modern, i folklig klädsel maskerad form av den borgerligt-kapitalistiska kontrarevolutionen”. Arthur Rosenbergs bok Fascismen som massrörelse från 1934 är ett försök att beskriva fascismens och nazismens framväxt under mellankrigstiden.
Rosenberg var jude, marxist och historiker. Hans bok kom ut efter att han sedan Hitler tagit makten 1933 tvingats i exil till Tjeckoslovakien. Det är förtjänstfullt att Verbal förlag nu ger ut den på nytt, som ett inlägg i den även idag aktuella debatten om nazism och fascism. Rosenberg pekar på att få av fascismens idéer var nya eller unika.
”Särskilt den europeiska kapitalistklassen har aldrig varit rädd för att gå fram med största hårdhet ända till våldsam blodsutgjutelse när socialismen eller bara en folklig demokrati hotat dess maktställning.”
Den till antalet fåtaliga kapitalistklassen kan inte själv utöva det våld som de ibland behöver ta till för att behålla makten. Och när statens trupper inte heller var tillräckliga uppstod de fascistiska stöttrupperna.
”De överfaller, misshandlar och dödar alla människor som gjort sig misshagliga, förstör och plundrar deras egendom och utlöser en våg av brutalitet och skräck som ska dränka varje opposition.”
Krafterna släpptes lös för att krossa arbetarrörelsen. En föregångare var exempelvis de ”svarta hundrandena” i Ryssland som bildades av statsmakten som ett svar på revolutionen 1905, med uppdrag att döda judar och socialister.
Fascismen i regeringsställning var ett nytt fenomen. När Rosenberg skrev boken hade Mussolini styrt Italien i drygt 10 år och Hitler varit tysk diktator i blott ett år.
Rosenberg betonar hur fascismen framställt sig som socialistisk och revolutionär för att vinna folkligt stöd, men väl vid makten agerade fascisterna för att tillfredsställa de kapitalistiska storföretagens behov. De småborgare – bönder, affärsägare och studenter – som liksom många arbetslösa dragits till nazisterna var bara redskap för att slå mot den organiserade arbetarrörelsen.
Fascismens maktövertagande var inte oundvikligt, vilket Rosenberg tydligt visar. Han skriver om Italien 1919-20: ”Där och då hade faktiskt en segerrik proletär revolution varit möjlig om ett beslutsamt revolutionärt parti hade samlat arbetarnas och böndernas rörelser och sedan lett massorna i den avgörande kampen.”
Men de italienska socialisterna ”verkade revolutionära utan att vara det”. Arbetarnas och böndernas kamp tröttades ut. Mussolinis stöttrupper växte och började sina våldsturnéer.
I kapitlet om Tyskland visar Rosenberg hur socialdemokraterna, SPD, försökte förlita sig på staten och riksdagen mot fascisterna.
De gick så långt att de gav stöd till halvfascister som Bruning och Hindenburg. Kommunistpartiet KPD agerade helt på order från Stalin i Moskva och var ”helt odugligt vid varje proletär och revolutionär aktion”.
Boken är intressant som ett tidsdokument och imponerande i sin klarsynthet av fascismens roll. För att visa hur nazismen kunde stoppas behöver den kompletteras med den ryske revolutionären Leo Trotskijs appeller från samma tid, för en enhetsfront mellan arbetarpartierna mot nazismen.
Håkan Blomqvists förord går igenom en del av de svagheter som finns i boken, exempelvis att Hitlers regim redan var på fallrepet. Förordet argumenterar också mot populära teorier som överbetonar fascismens styrka idag, med slutsatsen att arbetarrörelsens uppgift är att stå oberoende mot kapitalister och borgerskap.
BOK: Fascismen som massrörelse
FÖRFATTARE: Arthur Rosenberg
FÖRLAG: Verbal
